Oväntat mail

Även inatt hade jag stora problem med att somna, men lyckades till slut & fick sova några timmar innan Yori väckte mig vid 12:30, då behövde han gå ut. 😉 Han väcker mig genom att sätta sig bredvid, nära sängen & stirra på mig, då vaknar jag ALLTID! Klarar inte av att sova när nån stirrar på mig. 😛 Så det krävs inte så mycket för att väcka mig, haha.

Den här dagen har varit bra än så länge, jag är riktigt nöjd med mig själv som faktiskt tog tag i tvätten & tänk, snart är jag helt klar med tvättstugan & jag har MASSOR av kläder att välja mellan! 😀 Har dragit ut på tvättandet så himla länge, men nu när jag typ inte hade några rena kläder kvar så hade jag inget val längre. Och nej, det är EGENTLIGEN inte så jobbigt som jag alltid tänker att det kommer att vara, men visst är det tråkigt. 😛

Yori får vila fysiskt idag, så får vi träna kropparna imorron istället. Ilmo kommer hit, han har ju varit ”ledig” i en vecka, men imorron så återkommer han som sagt. 😉 Jag har sjukgymnasten på dagen, kanske skulle jag testa att åka inlines med BÅDA SAMTIDIGT efter det? Tror att Yori skulle dra bättre framåt om han fick lite konkurrens, & jag åkte ju mycket med Java & Bira tillsammans, men det är ju ett tag sen. 😛 Vill gärna överleva det hela. 😉 Haha. Ska ju vara uppehåll & inte blåsa så mycket, så vädermässigt vore det perfekt. Men vi får se imorron, vilket humör jag är på & om vädret stämmer, samt hur jag mår i kroppen efter besöket hos sjukgymnasten.

Den här veckan som kommer händer det mycket. Jag har bokade möten VARJE vardag, plus saker med Yori & lite annat smått & gott. 😉 När jag tittar i kalendern så känns det jobbigt med så mycket bokat, för det blir en stress för mig, samtidigt som jag tycker det är bra att ha saker bokade för att jag då får lite struktur på dagarna.

Avslutar dagens blogginlägg med att berätta att jag fick ett oväntat mail från en f.d. vän, hon som jag skrev om i inlägget ”Hoppas att ni är nöjda!” (12:e maj). Hon förklarade lite om hur hon har tänkt & känt kring allt med Dee & jag blev väldigt rörd, för tårarna rann hej vilt. Jag svarade på mailet, utan minsta lilla tvekan. Sen om detta leder till att vi ger vänskapen mellan oss en ny chans eller inte får vi se, det finns ju så många starka känslor i mig kring henne, men inget är väl hugget i sten, eller?

Sänk kraven, men ge inte upp

Det är så typiskt mig, antingen satsar jag allt jag har & lite till, eller också ger jag upp helt & hållet. Den där balansen emellan skulle jag vilja hitta, men det är lättare sagt än gjort. Varför kan jag inte bara vara lagom? Varför alltid så extrem åt det ena eller andra hållet? Först så är jag supertaggad, så taggad att jag knappt kan sova för att jag vill träna & tävla så mycket. Jag planerar tävlingar för ett par månader framöver & livet känns på topp. Men sen faller allt, ingenting känns längre meningsfullt & all motivation till minsta lilla träning eller tävling är som bortblåst. Det är frustrerande, & det tar på krafterna att ha dessa svängningar, men jag vet i dagsläget inte hur jag ska kunna plana ut dem. Vet någon av er som läser så får ni gärna komma med tips!

Mitt liv är verkligen inte i balans på nåt sätt just nu. 🙁 Det är inte bara hund-delen som svajar, utan allt annat också. Det är många oklara besked om hur illa saker & ting verkligen är, så jag tycker mest att jag går & väntar på svar från sjukvårdens alla håll & kanter. Det är svårt att fokusera fullt ut på nånting annat, även om jag försöker. Jag känner mig så maktlös, inser att det inte är ett val jag kan göra, utan vissa saker kommer ändå. Jag vill bara få ordning på allt, helst på en gång. (Och nej, det är ingenting med Coronaviruset!)

På tisdag ska jag till sjukgymnasten med min onda rygg som jag snart hugger av. I typ 3 månader(!!) har den jävlats med mig, dag som natt. Oavsett vad jag än gör så gör den ruskigt ont & det är långt ifrån alla gånger som smärtstillande hjälper, även om jag har fått ganska starka såna. Hittar inte sjukgymnasten något fel så kommer jag att skickas till en ortoped för utredning. Kul. Fler utredningar. Men jag måste hitta ett sätt att bli smärtfri, så jag är beredd att lägga ner tid & kraft på det. Men just nu vet jag inte hur jag ska göra det, eller vad jag kan göra för att underlätta, så jag försöker bara att bita ihop så långt det går.

Det här inlägget blev inte särskilt peppande eller positivt, men det är såhär mitt liv ser ut JUST NU. Ska man försöka se det lite positivt så kan man väl säga att nu borde det bara kunna bli bättre?!