En tuff tid, men kan min dröm bli sann?

Har åter igen en tuff period här i livet, dem kommer & går, hela tiden. Jag tvingas jämt ta beslut som både gör mig gladare & som gör mig ledsen, men jag hoppas att alla är för mitt eget bästa.

Igår hände inte mycket alls, jag låg i sängen större delen av dagen, men så var det ju tokvarmt ute hela dagen så man kunde ju inte vara ute & gå heller. 🙁 Ensamheten är jobbig, jättejobbig, så det är tur att jag i alla fall har Yori här. <3 Han kommer aldrig att kunna ersätta en annan människa, men han gör mitt liv bättre ändå, så gott han bara kan. Som igår morse när jag bröt ihop & fick en stark ångestattack, då kom han upp till mig i sängen & la sitt huvud i mitt knä & tittade på mig med sina stora ögon & bara fanns där vid min sida. Då rann tårarna ännu mer, av kärlek för att jag har en sån fin vän. <3

Idag har det varit en mycket bättre dag! 🙂 Vi har varit ute & gått en timme med en nygammal nära vän & jag hoppas att vi kommer att ta många fler promenader tillsammans. Så himla mycket roligare att gå när man har nån man kan prata med längs vägen. Och detta var första gången som Yori fick träffa min vän, men man kunde tro att dem kände varandra för Yori blev JÄTTEGLAD när min vän kom & mötte oss! :O Hoppade på honom & skulle busa, haha. Yori som ibland har så svårt för främmande människor.

Det är dagar som denna som drömmen om att utbilda honom till assistanshund vaknar till liv igen. Han har mycket han måste lära sig, men han blir bara bättre & bättre (bortsett från svackor som vi alla har) & det är hög tid för mig att bygga upp en plan för honom, eller för oss. Första steget blir att hälsa på folk & låta sig hanteras. Steg nummer 2 blir att bota hans rädsla för djursjukhus, vi måste bara vänta ut coronan lite till, har fan väntat i all evighet. 🙁 Men jag tänkte höra av mig till djursjukhuset & göra upp en plan med dem, om dem nu vill hjälpa mig, vilket jag hoppas & tror. Sen jobbar vi såklart vidare på koppelgående (vilket går kalasbra när vi går själva, men så fort nån annan är med så blir det jobbigare) & vardagslydnaden. Han bryr sig inte längre om barnen som skriker & springer åt andra hållet när vi är ute, men springer dem MOT oss så blir han lite osäker, men vi jobbar på det med. Det var längesen han skällde ut nån nu, så ja, det går verkligen framåt. 😀 Han fyller snart 2 år & senast när dem är 5 år måste dem göra provet, så vi har 3 år på oss & med tanke på vilken skillnad det är på honom nu så tror jag faktiskt att vi kan klara det!! Jag måste ha tålamod & låta det ta den tid det tar, synd bara att jag har så himla svårt för det. 😛 Haha, allt ska ju ske senast igår om man frågar mig. 😉

Han är så förstående, han är så genomsnäll, shit vad jag älskar honom! Det spelar ingen roll om jag mår bra eller åt helvete, han finns alltid där ändå. Orkar jag inte aktivera honom på några dagar så är det helt okej, & när jag vill träna så hänger han snabbt på! Han anpassar sig så himla bra efter mig & mitt mående, i alla dem svängningarna jag har. Jag skulle vilja ge hela världen till honom, men det kan jag inte, tyvärr, men jag kan ändå ge honom så mycket som möjligt. Dem senaste dagarna har jag insett att jag inte bara behöver honom, utan han behöver även mig! Vi är som sagt inte perfekta nån av oss, men tillsammans är vi bättre. Vi trivs inte att vara ifrån varandra, utan vi hör ihop, jag & min Yori.

Det är nästan så att tårarna rinner nu, dem tränger sig på, för jag älskar honom så mycket. <3 Det finns liksom inga ord som kan beskriva vår kärlek & jag hoppas att vi har många härliga år kvar tillsammans. Det är som sagt tufft just nu, men vi behöver ”bara” hålla ut, för det vänder & blir bättre igen, det måste det bli. Jag får inte sluta tro, varken på mig själv eller på honom, eller på oss, för tillsammans kan vi fan klara allt!

Min räddande ängel

Vad skulle jag göra utan Yori? Han finns alltid troget vid min sida, i vått & torrt & han ställer upp på det mesta. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, min själ & min kropp, jag kommer vara där för honom tills den dagen då det tar stopp. Min lilla guldhund, vi båda är långt ifrån perfekta, men vi kämpar vidare ändå, som dem krigare vi är. Jag hoppas & tror på en rolig framtid för oss tillsammans, vi måste bara hitta dem rätta knapparna på varandra, det är långt ifrån lätt, men vi försöker som sagt, & vi har inga planer på att ge upp!

Jag håller nu på att studera alla våra freestyleprogramsfilmer för att försöka lista ut varför han sticker, vad det är som stör honom, men oj, vilket detektivarbete! Han gör det inte alltid i samma rörelse eller tid i programmet, så det här blir inte lätt. Jag har tänkt att hyra hallen snart & köra igenom programmet för att checka av vart han ligger idag. Vi har ju inte kört program på flera månader, så jag hoppas att han har glömt sina dumheter, fast det tror jag inte att han har gjort. 😛 Ånej, vi kommer att få kämpa som satan, det är jag helt övertygad om! För varför skulle nånting vara lätt?

Jag har sänkt kraven ordentligt, både öppet & inombords, & jag hoppas att jag ska kunna fortsätta tänka & känna så. Samtidigt kan jag inte förneka mina drömmar, men vi får ta babysteps framåt, något som JAG har extremt svårt för! För i min värld ska allt gå på direkten, eller inte alls. Det där med lugnt & lagom finns liksom inte, men vem vet, även jag kanske hittar till det en dag?

Lite träning i solen

Wow, vill bara börja med att säga tack för allt stöd jag har fått efter gårdagens blogginlägg, det värmer mycket. <3 Nu när allt har landat lite mer så känns det lugnare, eller ja, jag tänker inte på det oavbrutet längre, utan kan tänka på andra saker också, vilket är väldigt skönt. Så det blir nog bra, bara jag får svar på blodproverna om några veckor, efter det kommer det säkert att kännas bättre.

Idag träffades jag & Malin & tränade lite ute i solen med våra grabbar. Så nej, det blev inga inlines idag, är för varmt för det, så vi körde lite freestyle/dummy-träning istället. 😉 Yori skötte sig faktiskt riktigt bra, bäst gick dummyträningen som han verkligen älskar, så jag borde verkligen lägga ner mer tid på sånt. Hade med mig min gamla kamera, så jag kunde fota lite när Malin körde med honom, samt att hon fick ta några bilder på mig & Yori tillsammans. MÅSTE lämna in min nya kamera på rengöring så att jag kan börja använda den sen, för den är mycket lättare att fota med & bilderna blir mycket bättre. Men här kommer några bilder från idag:

Imorron ska det regna hela dagen så då har jag tänkt att sätta ihop en liten bana till Yori här hemma, med läskiga saker som han ska övervinna, vilket ska bli spännande. En del av dem ”hindren” jag tänker ha har han redan mött i sitt liv & klarat av, så det mesta blir en repetition, men några nya ska vara med också. Vi får hoppas att vi båda vaknar på rätt sida – massa tålamod för mig, & massa mod för Yori.

Ensamhet & djup svacka

Jag har vänner & jag har en underbar familj, men ändå är jag så förbannat ensam. Visst, ensamheten kan vara skön ibland, men min äter upp mig inifrån, & det är ingen härlig känsla.

Mest av allt saknar jag en f.d. vän, min f.d. bästa vän. Jag kan inte hjälpa det, jag kan inte sluta älta det, fram & tillbaka, om & om igen. Jag vet inte vad som hände, men jag önskar att det aldrig hade hänt. 🙁 Hon räddade mig så många gånger & hon fanns alltid där för mig, precis som jag fanns för henne. Avståndet mellan oss kunde inte hindra oss från att träffa varandra, det fanns ju både bil & tåg. 😉 Men allt det är borta nu, hon är borta, nu finns bara jag kvar här, helt ensam.

Eller ja, jag har 2 stycken extremt nära vänner nu som jag verkligen älskar! Dem betyder massor för mig & utan dem skulle jag känna mig ännu mer ensam & övergiven. Alla har vi våra svackor, & när dem inträffar samtidigt så blir det mycket kvar, inte av nån av oss, & lite där befinner vi oss nu, iaf jag.

Jag har en grymt djup svacka där allt jag ser är höga väggar av berg som jag på nåt sätt måste ta mig upp för för att kunna vända på det här. Jag vet inte alls i vilken ände jag ska börja, för minsta lilla grepp jag tar mot väggen så rasar jag ner snabbare än jag kan ställa mig upp igen. Det är skitjobbigt att se massa bilder, filmer & läsa texter & kommentarer om folk som tränar & tävlar med sina hundar, & gissa vad jag följer för typ av konton på Instagram? Jo precis, just såna. Så jag har fått göra en storrensning där & har nu bara några enstaka kvar som just tränar & tävlar mycket. Jag tänker att jag kan ju alltid lägga till folk igen vid ett senare tillfälle om jag känner att jag klarar av det bättre då.

Jag vill bara att tiden ska gå, att det ska bli mars så att min & Yori’s freestylekarriär kan starta. Det är mitt starkaste ljus i tunneln, trots alla känslor av krav som det innebär. Jag saknar verkligen freestylen, inte att träna, utan att tävla. Men så är det ju den lilla detaljen att ska man lyckas bra på tävling så behöver man också träna. Och just träning är inte något vi sysslar mycket med nu för tiden, men förhoppningsvis blir det mer av den varan snart. Jag hoppas helt enkelt att dem höga bergsväggarna ska rasa, eller att jag hittar ett annat sätt att ta mig upp för dem, & sen springa långt långt bort därifrån!

I need you

Idag har inte någonting gått som planerat, & sånt kan få mig helt ur balans. Det hela började redan i morse när jag hörde av mig till Carina för att vi skulle åka & simma hundarna. Hon var sjuk & kunde inte följa med. *Panik* Jag visste ingen annan jag kunde fråga, & jag behöver ju hjälp av nån person eftersom jag inte kan stå på 2 olika sidor samtidigt. Ringde till djursjukhuset & frågade om Zooms fysioterapeut hade möjlighet, men tyvärr hade hon inte det. 🙁 Så jag fick avboka tiden, något jag inte trodde att jag skulle få eftersom det bara var typ 50 minuter innan tiden började…Så tack Solstaden! 🙂

Efter att ha tagit en powerwalk med grabben så gick vi & la oss igen, sov ett par timmar & var redo att ge dagen en ny chans. Jag taggade igång mig riktigt mycket i väntan på att det skulle bli freestyleträning i hallen, jäklar så laddad jag var!

Men även här sket det sig. 🙁 Malin blev sjuk & orkade inte följa med. Jag försökte övertala henne, men fick till slut ge upp. Jag försökte då få tag i någon annan som kunde följa med & träna, men alla jag frågade tackade nej. *Panik* Jag blev superstressad, fick världens ångest & grät utav bara helvete. Hur skulle jag göra? Åka & träna i hallen själv? Skita i att åka dit? Ta en promenad istället? Eller kanske träna lite här hemma? Till slut kom jag fram till beslutet att åka själv, med min inre tanke ”skiter det sig så är det bara att åka hem”. Så det var med tårarna rinnandes hej vilt som jag packade in mig själv & Zoom i bilen & åkte bort till hallen.

Väl inne i hallen så lyckades jag tagga om igen! Zoomen var superdupertaggad & det liksom smittade av sig! 😀 Så vi tränade lite på att runda pinnar, avståndsövningar, backa, kombinationer osv. men det allra viktigaste idag var – belöning med leksak! Han är ju ingen ”leksakshund” när det kommer till belöning för arbete, utan han föredrar godis, men jag tycker att det är oerhört viktigt att båda belöningarna funkar, så att man kan variera & på så sätt slippa tjata ut nånting. Han fick springa efter leksaken i hela hallen & han gjorde det med glädje!! 😀 Han sprang iväg, hämtade leksaken, kom tillbaka till mig & kampade!!! Det är inte många som förstår den lyckan, men det var underbart. Nu gäller det bara att hålla i det här träningssättet, för med en leksak i fickan så kan jag träna på att INTE ha godis/leksak i händerna när jag kör, den så kallade ”snuttefilten”. Ska det någon gång funka på tävling så måste man göra sig av med snuttefilten, annars går det aldrig. Så ja, nöjdare över ett träningspass kunde jag inte bli.

Imorrn ska det bli superfint väder & 10 plusgrader, så jag har tänkt miljöträning på stan. Vi får se om vi får med oss någon, annars åker vi själva. Det är STOR skillnad på att åka iväg själv när man har planerat det jämfört med när man har bestämt att någon mer ska med. Så följer någon mer med imorrn så blir det en bonus, annars tar vi en runda själva. 🙂

Svårigheter i träningen

Igår började jag & Zoom på en trickskurs i Lervik. Den är på 4 träffar, varannan tisdag, så man hinner träna ordentlig emellan gångerna. Redan på första tillfället så fick jag en del tips som jag inte har hört tidigare. 🙂 Nu gäller det som sagt att träna på alla läxor vi fick, så att vi kan gå vidare nästa gång. Då ska vi jobba med såna där roliga saker som backa, front & vänd. 😀 Det tillfället vill jag INTE missa!!

Redan idag tränade jag & Malin igen, utomhus på en avlägsen plan så att vi fick vara ifred. Jag kände mig taggad till en början, men när Zoom inte var så intensiv som jag hade hoppats så försvann all lust från mig. Det kändes mest värdelöst att försöka träna när han inte ville vara med. (Och det är i precis dem stunderna som jag saknar mina tidigare bc’s som mest.)

Så vi bytte helt träningsfokus, istället för att jobba med läxorna & freestyle så fick han gå ett kort godisspår, för första gången. Han nosade på riktigt bra & verkade tycka att det var helt okej. 🙂 Inte så att han skulle vilja göra det varje dag, men det var ändå en sak vi kan köra lite ibland.

Godissök i träd är också nånting roligt om man frågar Zoom. Inte lika kul som att träna andra saker, men även det var helt okej. Han tycker inte om att jobba för mycket själv, förutom ibland, för då kan han BARA jobba själv! 😛 Ingen ordning på den vovven. 😉

Sen gömde jag mig i skogen & så fick Zoomen leta upp mig. Första gången såg han mig hela tiden, men andra gången så fick han leta lite. 🙂 Finns en liten film på det på min Instagram för den som är nyfiken.

Zoom väntar otåligt på sin tur.

Så vilka svårigheter stötte vi på idag? Jo, det gamla vanliga – en oengagerad matte ger en oengagerad hund. Jag TROR att jag belönar & leker tillräckligt mycket & att det är Zoomen som inte gillar det. Men jag har fel. Jag är fortfarande så låst vid att träna bc, där får man mer dämpa än att tagga upp & JAG tycker att det är lättare att dämpa än att tagga upp i träningen. Sen ska jag väl även erkänna att jag tycker att det är väldigt ”jobbigt” att vara ”överdrivet glad” & verkligen bjuda på mig själv. Mina tidigare erfarenheter skrämmer mig fortfarande. 🙁

Men som sagt, jag TROR att det är Zoomen’s ”fel”, men innerst inne vet jag att jag är orättvis mot honom genom att tänka så. Jag måste värdera honom lika högt i träningen som jag gör hela tiden annars. Han är min skatt, min dyrbaraste ägodel, min bästa vän, mittpunkten i mitt liv & det är omöjligt att älska honom mer än jag redan gör. Men på nåt sätt så försvinner det i träningen, & det är det jag måste se tidigt & sen jobba bort. För när dem tankarna sätter sig fast så är dem jävliga att bli av med! Så minsta tecken på sånt måste jag lära mig att se, & därefter hantera.

Jag säger att Zoom inte gillar att kampa så mycket, en liten stund funkar jättebra, men sen tröttnar han & vill inte ens titta på leksaken. MEN, & håll i er nu, med Malin så lekte han SUPERBRA idag!! :O wtf?! Hon vågar bjuda mer på sig själv & blir därför mer engagerad i leken än vad jag blir som inte vågar. Och när föraren är väldigt engagerad så verkar hunden också blir det… 😛

Så JAG måste träna på att VÅGA. Jag måste säga bye bye till alla hemska minnen, släppa dem & sen gå vidare utan dem. Men det är svårt, ojojoj, så svårt. Jag blir så irriterad på mig själv när jag vet hur det är, & att jag inte vågar ”rocka loss”. För om Zoom ska få en bra belöning, så MÅSTE matte också vara med på tåget! Så bara släpp taget om det förflutna, låt det inte hindra dig nu, flera år senare. Det är inte värt det. Jag vet dock inte riktigt HUR jag ska göra för att vända det, jag bara vet att jag måste.