Hjälp, vilken bild är finast?!

Inatt när jag inte kunde sova så passade jag på att leta fram gamla bilder på Java från en av mina externa hårddiskar. Jag har ett projekt på gång, vill inte säga vad än, men jag behöver eran hjälp med att välja bild. 😛 Haha, jag har ett par favoriter bland dem 6 bilderna jag har valt ut redan, men det är alltid roligt att höra andras åsikter också. 🙂 Så vilken eller vilka bilder tycker ni mest om?

Jag tittade även på lite olika filmklipp där min lillebrorsa har ställt upp & följt med mig & Java till diverse ställen för att fota & filma oss. Så världens största tack(!!) till världens bästa bror, för tack vare han så lever minnena vidare på flera olika sätt. Och ibland behöver man få se allt igen, & inte bara minnas det i huvudet. Så åter igen – TACK!! <3 Några bilder & ett litet filmklipp finns nu att beskåda på vårt Instagramkonto.

Här hemma är det riktigt tyst & tomt. Yori har ju varit hos min farsa sen i måndag, eftersom jag fick feber då. 🙁 Hela måndagen, nästan hela tisdagen & morgonen igår har jag haft feber, men nu har jag bara huvudvärk, så det går ju åt rätt håll. 😉 Bara febern håller sig borta, vill ju kunna åka iväg på tollarträffen på lördag, men får jag nån mer feber så får jag ställa in den, inte mer med det. Det kommer ju fler träffar, men jag har ju sett fram emot lördagens. Men men, inte mycket jag kan göra åt det nu, utan jag får bara vänta & se hur det hela utvecklar sig.

Längtar tills allt detta är över & allt kan återgå till det normala igen, både vad det gäller mig själv, men också för resten av världen. Det är så många av mina möten som ställts in p.g.a. coronaviruset & jag behöver ha dem! Har märkt en försämring i mitt mående psykiskt, men det var ju det där med att aldrig ge upp, aldrig nånsin. Jag klarar det här, även om livet pissar mig i ansiktet just nu, så SKA det bara gå hela vägen! Jag ger mig inte, även om jag många gånger önskar att jag gjorde det. Jag har Yori, min familj & mina vänner, dem stöttar mig oerhört mycket hela tiden, dem ger mig nya krafter när mina håller på att ta slut & tillsammans borde vi kunna ta oss igenom allt. <3 Bara vi vågar tro på det tillräckligt mycket.

Saknar att kramas med min prinsessa. <3

Legendens födelsedag

Idag, för exakt 14 år sedan, föddes hunden som kom att förändra mitt liv, för alltid, nämligen legenden, min kung Magic. Hunden som visade mig allt den underbara hundvärlden hade att erbjuda, hunden som hade bästa psyket ever, & hunden som fick mig att inse att livet trots allt är värt att leva.

Chic-kullen hos kennel Eriksro, Magic & hans 3 syskon nyfödda.

Magic 3 veckor. Detta är det första kortet jag fick se hur han såg ut i ansiktet.

Vi upplevde så mycket tillsammans, jag & min kung. Vi gick på modellskola, åkte moppe, åkte inlines, åkte skidor, cyklade, red på snälla hästar, hade uppvisning på husdjursmässan, tränade, tävlade, & ja, vi utforskade världen – tillsammans. Vi hann skrapa ihop 4 titlar – SUCH, NUCH, LP1 samt FSD1, som bevis på att det vi åstadkom faktiskt betydde nånting. Han vann titeln ”Årets aktivaste lundehund” i flera år, & han var väldigt känd i lundehundsvärlden som ”den dansande hunden”, vilket han blev efter våran freestyleuppvisning på rasspecialen i Morokulien sommaren 2007. Där slog han dessutom på stort på den norska utställningen & slutade som BIM med stort cert, trots hela 96 lundehundar med!! Han blev slagen av sin gammelmormor Nora i finalen, men som vi alla vet, släkten är ju värst. 😉

Den här bilden finns tryckt på vinglas som den norska lundehundklubben säljer. 🙂

Världens snällaste ponny med världens bästa kung på ryggen. <3

Magic älskade att åka moppe!

Hans kärlek hade inga gränser, varken till människor eller andra djur. Under 1 år hade jag min allra första border collie, en vilding vid namn Speed, som var en av dem mest reaktiva hundarna jag nånsin har träffat. Han attackerade Magic ofta, högg honom där han kom åt, & stackars Magic bara skrek jämt. Han höll på att förlora ena ögat vid ett tillfälle, blev huggen i strupen vid ett annat, & sista gången Speed högg honom så var det i pungkulorna. Där & då bestämde jag att det var sista gången Speed skulle få chansen att skada min kung, & 3 dagar senare flyttade Speed. Men trots alla attacker så tvekade inte Magic en sekund på att hjälpa till att försvara Speed när han flög på andra hundar!! :O Jag hade då ALDRIG hjälpt någon som försökte döda mig! Men Magic’s kärlek var av renaste guld, långt bortom min förståelse.

12 juli 2007 förevigade jag Magic’s tassavtryck på min högra överarm.

Min kennellogga!! 😀

Tyvärr så fick vi alldeles för kort tid tillsammans innan hans kropp började bråka. En mage som var ständigt kraschad, en smärta så stark att han ibland bara skrek rakt ut, men vad som än hände så var han alltid lika glad & älskade verkligen livet. Han fick testa mängder med mediciner, rehabträning i form av simning, men ingenting hjälpte. Veterinärerna gjorde massa utredningar, men hittade aldrig det egentliga felet. Kroniskt grov inflammerad magkatarr var det enda dem kom fram till, men hans smärta kunde dem inte förklara. Efter att ha kämpat mot det sjuka i 9 månader så fick vi träffa en specialist, Stefan Rosén, & då fick vi ÄNTLIGEN svaret på vad som var fel! Jag vet inte hur alla veterinärer kunde missa det, men på röntgenbilderna så såg Stefan att Magic hade en ländkota för mycket. Så ju närmare fullvuxen han blev, desto trängre blev det i ryggen mellan kotorna & nerverna kom i kläm. Han fick starka smärtstillande, fler rehabövningar & strikta promenader, men inget hjälpte. Vintern 2010/2011 kom allt närmre & i takt med att det blev kallare ute så blev han sämre & sämre. I slutet av oktober 2010 klarade han bara av att gå 5 minuters koppelpromenader på plan mark med dubbla täcken, mer än så gick inte utan att han blev ovillig att röra sig. Så jag & min familj insåg att han inte skulle klara av vintern & den kylan (& snön!!) som väntade, så den 26 oktober fick himlen tillbaka sin finaste stjärna.

Jag var utom mig av sorg, min älskade kung, hur skulle jag klara mig utan honom? Jag kände mig halv, men ville ändå hålla mitt löfte till honom – att göra det bästa jag kan med mitt liv. Jag önskade, & önskar fortfarande, att jag kunde ha samma kärlek till livet som han hade, men nej, ingen annan kan vara så perfekt. Han är än idag min stora förebild, jag tänker på honom oerhört ofta med både glädje & sorg, varför var just han tvungen att lämna mig så tidigt? Varför fick jag inte behålla min älskade vän, själsfrände & förebild längre? Han hann ju inte rädda mig helt, vi behövde mer tid tillsammans för det, men det fick vi inte som sagt. I slutet av december samma år så störtade Java in i mitt liv & tack vare det överlevde jag. Jag hade aldrig orkat fortsätta kämpa om jag inte haft henne, visst, hon kunde inte ta Magic’s plats, för det kommer ingen nånsin att kunna göra, men hon fick mig att fokusera på andra saker & hjälpte mig framåt i livet.

Han älskade att åka/leka med skateboarden.

Coola killen!

Och idag, för exakt 9 år sedan, så betalade jag in avgiften för kennelnamn till SKK, & som ni alla vet så döpte jag min kennel till Super Magic’s som SJÄLVKLART står för min kung, min superhund. Genom kenneln kommer han alltid att kommas ihåg, plus att han för alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta. Tack för allt min fina Magic, jag hoppas att du har det bra där du är nu, & jag samtidigt som jag längtar efter dagen då vi ses igen så ska jag göra det bästa med mitt liv, precis som jag lovade dig. <3 Du & jag min kung, always and forever. <3