I’ll see you again

When I’m lost, I’m missing you like crazy
And I tell myself I’m so blessed
To have had you in my life, my life
I’ll see you again
You never really left
I feel you walk beside me
I know I’ll see you again

Vissa dagar, vissa stunder, så saknar jag min prinsessa så mycket att det gör fysiskt ont. 🙁 Vi fick alldeles för kort tid tillsammans, vilket jag påminns om nästan dagligen av ”minnen” på Facebook som handlar om vår kamp mot hennes sjukdomar. Vandrande smärta & dåliga värden på njurarna & fel på lungorna har det stått om dem senaste dagarna. Jag minns kampen så väl, kampen som vi förlorade, när jag förlorade henne, min älskade vän. <3

Jag saknar inte bara henne & allt vi gjorde tillsammans, utan jag saknar också den personen jag själv var då. Jag hade så mycket energi, var så aktiv, & även om livet var jävligt även då så hanterade jag det på ett annat sätt större delen av tiden. Jag mådde åt helvete, men jag lät det inte påverka mitt aktiva liv med Java. Nu när jag mår skit så orkar jag inte göra nånting, utan då får Yori ha vilodag istället. Men jag kan inte sluta att fråga mig själv; kommer jag att hitta tillbaka till mitt rätta jag eller är det bara att inse att allt har förändrats nu? Att JAG har förändrats?

Önskar så att jag fick träffa henne igen, bara få en Java-kram, dem bästa som fanns. <3 Det gör mig både glad & ledsen att se bilder & filmer på henne, saknaden är enorm, men jag minns våra äventyr med glädje & lycka, vi hade det så himla bra, jag & min prinsessa.

I will see you again
I’ll see you again
I miss you like crazy
You’re gone but not forgotten
I’ll never forget you
Someday I’ll see you again
I feel you walk beside me
Never leave you, yeah
Gone but not forgotten
I feel you by my side
No this is not goodbye

Mycket tveksamheter

Idag var det andra dagen som vi startade med en långis i skogen & hundarna njuter som satan! Vi tvåbeningar tycker också att det är skönt, även om iaf jag har svårt att ta mig upp ur sängen. 😛 Fast å andra sidan har det blivit några sena kvällar/nätter, så jag har ju inte haft dem bästa förutsättningarna. Men men, jag har bitit ihop ändå & tagit mig upp & iväg, så klapp på axeln på mig själv. 😉

Jag funderar på om jag & Yori ska tävla rallylydnad om 3 veckor eller inte, anmälningstiden går ut imorron så jag har inte så lång tid på mig att fundera. Fast jag har alltid svårt att bestämma mig för saker så det är ganska skönt att jag inte behöver fundera så länge. 😛 Först så tänkte jag anmäla mig, sen bestämde jag mig för att inte göra det, men nu kanske jag ändrar mig, igen. Bara starta utan krav & se om vi kan jobba som ett team. Men jag vet inte, det känns som att oavsett vad jag bestämmer mig för så kommer jag att ångra mig. 🙁 Och jag HATAR den känslan!

Jag önskar så att han var lättare att jobba med, att han var mer intresserad av att samarbeta än vad han är. Och att hans rädslor försvann. Jag trodde att tollare skulle vara mycket lättare än lundehundar, men jag vette katten alltså. Jag älskar Yori, det gör jag verkligen, men han är som sagt inte den lättaste. Saknar vallhundarna, speciellt Java, min fina prinsessa, jag vill så gärna ha tillbaka henne. <3 Men det kanske går att jobba upp samarbetet med Yori? Jag menar, han är bara 2 år, så vi har mycket tid framför oss tillsammans.

Jag får inte ge upp, inte ens när det känns tungt, som nu. Jag måste VÅGA tro på oss, slopa den där rädslan för att bli besviken, för den hindrar mig bara att försöka satsa. Jag borde ge honom chansen att rätta sig, han blir ju bara mer & mer mogen ju mer tiden går, så han kanske inte alls är som han var förut? Han kanske har bättrat på sig? Usch, jag vet inte, jag hatar beslutsångest & tveksamheter, jag vill bara vara säker på min sak, men det är jag ju aldrig…

Hoppas att ni är nöjda!

Idag är ännu en sån dag då jag tänker mycket på allt som har hänt med tidigare hundar & alla andras reaktioner i samband med det. Det spelar liksom ingen roll hur längesen det är, jag kan inte glömma det, eller ens släppa det & gå vidare. Jag fattar inte hur folk kan vara så jävla elaka som dem är, inte alla, men väldigt många, & jag tror tyvärr att det alltid kommer att vara så. 🙁 Såhär skrev jag i ett inlägg för nästan 1 år sen, men hade lika gärna kunnat skriva det förra veckan:

”Men det finns en POSITIV del i gårdagens alla tankar & känslor, & det var att jag såg klart & tydligt hur min ”tävlingshjärna” fungerar. Jag känner en ENORM press på att lyckas PERFEKT med i princip allt jag gör. Ribban sitter på toppen & det är ingen annan än JAG som har lagt den där, men det är p.g.a allt som har hänt. Så många gånger i mitt liv har jag fått höra att jag är värdelös, inte värd ett skit, aldrig kommer att lyckas med nåt o.s.v. & det har gjort att min hjärna då tänker ”jag ska visa dem, jag ska bli bäst”, & ja, vid dem tankarna så lägger jag ribban där den inte borde ligga. Och det värsta är att ribban inte bara drabbar mig, utan framför allt mina fina killar. <3 Jag vill så gärna visa alla att JAG KAN, men då behöver ju hundarna vara lika duktiga dem, & därför ställer jag på tok för höga krav på dem. Jag ”räknar med” att dem ska förstå saker mycket snabbare eftersom mina tidigare hundar har kunnat göra si & så. Inte schysst.”

Samma tankesätt sitter kvar än, SÄNK KRAVEN MÄNNISKA! Min & Yori’s relation just nu är inte den bästa, det skrev jag om senast igår, & vi har som sagt massor att jobba på om vi nånsin ska kunna hitta tillbaka till varandra. Jag MÅSTE sänka kraven, på både han & mig, men hur ska det gå till efter alla år jag har fått stått ut med massa skit? Om ni bara visste hur mycket det har skadat mig, hur mycket det har förstört för mig & hur mycket jag hatar det som har hänt. Det känns som att det inte spelar någon roll vad som händer härnäst, för mitt förflutna kommer alltid att finnas kvar & jag kan som sagt inte släppa det & gå vidare, det är omöjligt, & det känns inte som att det finns nån som kan förstå. Jag har ingen att ventilera det här med, eller jo, till viss del, men jag har ingen som kan förstå mig fullt ut, & det är precis det jag skulle behöva. Och JA, jag skulle verkligen BEHÖVA gå vidare, men hur ska jag kunna göra det när ingen annan gör det? När jag ständigt får höra att jag har mördat mina hundar typ ”för skojs skull” när det i själva verket har varit katastrofer för mig att förlorat dem. Som sagt, det finns ingen som förstår allt jag har fått genomlida, & fortfarande genomlider.

Och en del av dem som så innerligt hatar mig & gör allt för att förstöra för mig vågar inte ens stå för vilka dem är, så jävla fegt. Det är lätt att vara tuff bakom en dataskärm, men att säga vem man är, nej, det är alldeles för farligt. Men att driva nån till vansinne & förstöra dens liv är tydligen helt okej. Skulle så gärna vilja veta vilka alla är, många vet jag, men inte alla, & det är oerhört jobbigt. Håll dina vänner nära men dina fiender närmare. Jo, det skulle jag, om jag visste vilka dem var.

Jag förlorade många vänner i samband med att jag förlorade Dee, & särskilt en av dem tänker jag ofta på. Jag saknar henne, vi träffades inte jätteofta, men tillräckligt ofta för att jag skulle se henne som en vän. Träffade henne på en tävling i vintras & det var så fruktansvärt jobbigt, för jag var så kluven, skulle jag prata med henne eller undvika henne? Vad skulle skada mig minst? En del av mig ville ju inget hellre än att prata med henne, & tala om hur mycket jag saknar kontakten med henne. Och en annan del ville inte ens tänka på att hon var där. Att den här personen finns så nära mig är riktigt jobbigt, & ja, jag brukar undvika tävlingar där hon kan dyka upp, men samtidigt så vill jag inte att en sån här sak ska få hindra mig från att åka på tävlingar, vare sig jag tävlar själv eller är med nån som sällskap! Så ja, lite skönt är det nu med alla inställda tävlingar, för det innebär att jag inte aktivt måste ta beslut om jag ska åka eller inte.

Jag skulle kunna skriva om det här i all evighet, men vem skulle förstå? Svaret är enkelt; ingen. Ingen kan förstå & det gör så ont inombords. Dem som vill förstöra för mig & göra mitt liv till ett helvete har verkligen lyckats, så grattis till er.

Nu ska jag gå ut en kort sväng med Yori & sen försöka sova, så att jag orkar med morgondagen. Jag hoppas att jag får sova ordentligt inatt, för det behöver jag verkligen! Och så hoppas vi att det känns bättre imorron!

Dee utklädd till E.T. (Shit, vad jag saknar henne, min galenpanna!)

Hjälp, vilken bild är finast?!

Inatt när jag inte kunde sova så passade jag på att leta fram gamla bilder på Java från en av mina externa hårddiskar. Jag har ett projekt på gång, vill inte säga vad än, men jag behöver eran hjälp med att välja bild. 😛 Haha, jag har ett par favoriter bland dem 6 bilderna jag har valt ut redan, men det är alltid roligt att höra andras åsikter också. 🙂 Så vilken eller vilka bilder tycker ni mest om?

Jag tittade även på lite olika filmklipp där min lillebrorsa har ställt upp & följt med mig & Java till diverse ställen för att fota & filma oss. Så världens största tack(!!) till världens bästa bror, för tack vare han så lever minnena vidare på flera olika sätt. Och ibland behöver man få se allt igen, & inte bara minnas det i huvudet. Så åter igen – TACK!! <3 Några bilder & ett litet filmklipp finns nu att beskåda på vårt Instagramkonto.

Här hemma är det riktigt tyst & tomt. Yori har ju varit hos min farsa sen i måndag, eftersom jag fick feber då. 🙁 Hela måndagen, nästan hela tisdagen & morgonen igår har jag haft feber, men nu har jag bara huvudvärk, så det går ju åt rätt håll. 😉 Bara febern håller sig borta, vill ju kunna åka iväg på tollarträffen på lördag, men får jag nån mer feber så får jag ställa in den, inte mer med det. Det kommer ju fler träffar, men jag har ju sett fram emot lördagens. Men men, inte mycket jag kan göra åt det nu, utan jag får bara vänta & se hur det hela utvecklar sig.

Längtar tills allt detta är över & allt kan återgå till det normala igen, både vad det gäller mig själv, men också för resten av världen. Det är så många av mina möten som ställts in p.g.a. coronaviruset & jag behöver ha dem! Har märkt en försämring i mitt mående psykiskt, men det var ju det där med att aldrig ge upp, aldrig nånsin. Jag klarar det här, även om livet pissar mig i ansiktet just nu, så SKA det bara gå hela vägen! Jag ger mig inte, även om jag många gånger önskar att jag gjorde det. Jag har Yori, min familj & mina vänner, dem stöttar mig oerhört mycket hela tiden, dem ger mig nya krafter när mina håller på att ta slut & tillsammans borde vi kunna ta oss igenom allt. <3 Bara vi vågar tro på det tillräckligt mycket.

Saknar att kramas med min prinsessa. <3

Långpromenad Acksjöleden

Idag kom äntligen den efterlängtade långpromenaden! Vi var ett gäng på 6 personer & 12 hundar som gick en riktig långpromenad längs Acksjöleden på strax över 8 km, vilket tog cirka 3 timmar, med en fikapaus. 😉 Det var kuperad terräng så jag höll på att bryta både den ena & den andra foten flera gånger, haha, hade ju Yori & Rally i midjebälte & en av dem hade väldigt bråttom större delen av tiden, gissa vem…Den andra fick jag stundtals ”jaga” för att h*n skulle gå framåt, så det var kämpigt, men jag klarade av det! 😀 Emellanåt blev jag riktigt trött & kände mig svimfärdig, men det gick över när jag fortsatte att gå, måste ju bättra på min kondis ordentligt om jag ska kunna fjällvandra nåt till hösten.

Efter 3 timmar i skogen så blev det 1 timme i duschen, haha, så jävla gött! Nu sitter jag här i soffan & är stolt över mig själv som krigade mig igenom hela promenaden, & Yori ligger bredvid & sover, så han verkar också nöjd. 🙂

Vi tajmade in vädret perfekt, för när vi kom tillbaka till bilarna så började det regna, & nu ska det regna resten av kvällen, natten & hela morgondagen. Med största säkerhet blir det en vilodag imorron, dels för att min rygg inte kommer att vara att leka med, & dels för att vädret blir så tråkigt. Min rygg gör ont redan nu trots både Naproxen & Alvedon, fy fan vad trött jag är på den! Jag ska snart få träffa en sjukgymnast på vuxenhabiliteringen så jag hoppas att h*n är bättre än sjukgymnasten på vårdcentralen. Eller bättre & bättre, att h*n lyssnar mer på mig & tar mina problem på större allvar.

Man kanske borde luta sig tillbaka & titta på en film nu? Ja, det får nog bli nåt sånt, blir lagom ansträngande. 😉

Jag ska kriga tills jag vinner

Ni som känner mig & har gjort det en längre tid vet mycket väl om mina psykiska sjukdomar & vad dem har ställt till med i mitt liv. Ni andra, tja, välkommen till min värld.

Under den tiden som jag hade både Yori & Zoom så mådde jag bättre än på många, många år. Jag kände mig hel, jag hade allt jag önskade mig. Jag blev fri från självskador & jag kunde minska ner på medicinerna. Livet såg riktigt ljust ut för första gången på väldigt länge.

Men när jag omplacerade Zoom så rasade jag igen, på alla sätt som var möjliga. Jag fick höja & även lägga till mediciner, jag mådde dåligt, tappade energi, lust & motivation, började självskada mig igen & mörkret kom verkligen tillbaka. Jag grät hur mycket som helst då mitt hjärta bara skrek efter Zoom. Jag ångrade mig tusen gånger om att jag hade omplacerat honom, för jag ville ju inget hellre än att få tillbaka honom! Det var ju han som hjälpte mig bort från skiten, han kom in i mitt liv efter att jag hade förlorat Dee & det helvetet som bröt ut då. Han fick mig att kämpa trots alla motgångar, & han kommer alltid att betyda hur mycket som helst för mig.

Men han tålde inte Yori, plus att Zoomen hade starka rädslor för stan, folksamlingar, trafik & tävlingsplatser. Så han skulle aldrig kunna bli den tävlingshunden jag drömde om, därför föll valet på att omplacera honom istället för Yori, för Yori passade mig bättre, även om det som sagt var Zoom som tog bort mig från mörkret. Ni ska veta att jag har ångrat mitt val många gånger, men jag vet att Zoomen trivs så mycket bättre hos Tina & Jörgen där han får bo i skogen & vara kung! Dem tränar dogparkour, agility & går långa skogspromenader där han får springa lös & hoppa upp på alla möjliga stenar & stubbar som han hittar. Emellanåt åker dem in till stan för att träna, men väl där så blir han väldigt rädd, som han alltid har varit, & detta kanske låter helt knäppt för er, men en del av mig är glad över att han fortfarande reagerar så, för det får mig att inse att jag trots allt gjorde rätt val. Han vill vara en skogshund & det har han fått blivit. 🙂 Han är kung på sitt hunddagis & njuter verkligen av livet, & ingen är gladare än jag över det. Så tack Tina & Jörgen för allt ni gör för ”min” Zoom, om ni bara kunde förstå hur mycket det betyder för mig!

Men mitt mående har som sagt svajat rejält sen dess & jag har även fastnat i många gamla dåliga vanor, som självskador av olika slag, & jag har även varit inlagd på psyk i omgångar. Jag har haft tankar på att omplacera Yori då jag känt så dåligt samvete för att jag inte har orkat ge honom allt han önskat, han har aldrig lidit, men han har heller inte varit toklycklig. Tack vare mycket stöd från mina bästa vänner Carina & Malin samt min familj så har jag ändå haft kvar honom & nu är jag så himla glad över det! Min spralliga, helgalna knasboll, som jag älskar honom!

Den senaste månaden har varit extremt tuff, jag har gjort saker mot mig själv som jag alltid kommer att ångra, men jag har också överlevt trots allt, & det är det allra viktigaste. Stödet från nära & kära, samt vården, har gjort att jag idag ser saker lite annorlunda. Det hände en sak härom dagen som verkligen fick mig att vakna & inse vad jag håller på med, vad jag håller på att förstöra, inte bara för mig själv, utan även för dem som står mig närmast. Så idag tog jag ett stort steg i rätt riktning genom att lämna in nästan 250 tabletter som jag hade sparade hemma i ”nödfall”. Min sjuksköterska på öppenpsyk blev glad över att få hela den stora påsen & tack vare Yori’s stöd (han var med när jag lämnade in allt) så kände jag inte minsta lilla ångest över att lämna ifrån mig min ”trygghet”, min ”plan b”, utan det kändes enbart bra. 🙂

Jag ska vända på det här nu, jag ska hålla mig borta från självskador i alla former, jag ska satsa på min hälsa & att göra det bästa jag kan av mitt liv. Jag ska göra allt jag kan för att hitta samma livsglädje som min kung Magic hade, för då kan inget stoppa mig igen. Så upp till kamp nu Malin, det kommer att komma många stunder då jag kommer att tveka & ifrågasätta mitt val & livets värde, då allt kommer att kännas för tufft & jag bara vill ge upp, men som sagt, jag ska vara stark & vinna över min psykiska sjukdom, till varje pris. Något jag VET att jag kommer att klara av, bara jag ger mig fan på det, & jag tänker kriga tills jag står där på andra sidan, som vinnare i striden mot min psykiska ohälsa.

The comeback is always stronger than the setback!

Jag är på väg, på väg, tillbaka till mitt liv
Jag har börjat ta mig loss & hoppas snart att jag är fri
Och aldrig ska jag nånsin återvända dit jag var
Ska jaga friden in i döden för att ändra mina dar

Inte ge upp va?

Har precis kommit hem efter dagens 2 timmarspass i freestyle tillsammans med ett härligt gäng freestylemänniskor! Jag trivs så bra i deras sällskap & i den miljön, men när jag & Yori kör så har jag inte alls samma känsla. 🙁 Han sticker fortfarande, visst han kommer tillbaka, men jag blir ändå så ledsen & besviken. Jag lägger ner så mycket tid, pengar & energi på freestylen & så bara skiter han i det, det är iaf så det känns. 🙁 De andra sa idag att han gick bättre idag än sist, men jag har inte kollat på filmerna än, så jag kan inte jämföra dem än, men senare idag har jag tänkt att titta på dem.

Eftersom jag tycker att vårt klass 1 program är dötrist & uttjatat så valde jag att köra klass 2 programmet idag istället, mycket roligare. Jag hoppades långt inne att han kanske inte skulle sticka om det var en ny låt, men nej, sån ”tur” hade jag såklart inte.

Vi körde programmet 2 gånger, med samma katastrofala känsla, & i slutet av passet så fick alla några minuter var inne på planen att köra vad man ville, så då ställde jag upp agilityslalom & körde, & då jäklar vad bra han var!! 😀 Kanske bara att inse att han vill vara agilityhund? Jag vill ju kunna köra flera sporter med honom, men DET ENDA han ALLTID är med på är agility! Han skulle aldrig sticka iväg från en agilityplan, & man ser hur ögonen lyser när han får köra det. Så som sagt, han kanske är en agilityhund?

Vi är anmälda till 2 stycken freestyletävlingar, vilket inte alls känns bra. 🙁 Så jag ska nog stryka mig för båda tror jag, känns inte värt det, det känns snarare som att ju mer jag trycker på, desto värre blir det, så en paus från freestylen kanske vore på sin plats? Och istället satsa på agilityn ett tag? Vi kanske behöver bygga upp vår relation ännu mer, & ett sätt att göra det är ju att köra agility. Kör vi det så får Yori göra det bästa han vet (agility), jag får göra det bästa jag vet (tävla), & samtidigt bygger vi ett starkare band mellan oss. Kan det bli bättre?

Snart kan man äntligen köra agility ute, så då kan vi träna massor! Det tråkiga med agilityn är ju att man måste åka iväg varje gång för att kunna träna, freestyle kan man ju träna vart man än befinner sig. Men det är väl smällar man får ta.

På onsdag ska han mätas in av en domare, så att jag får veta om han är en L eller XL hund. Jag hoppas & tror på L, för det är vad JAG får honom till, men jag vet ju hur det gick med Rally. 😛 Haha, hon blev tyvärr M trots att jag fick henne till S, fast det var nätt & jämt. Så håll tummarna för att han dels inte dör av skräck när han ska mätas (han tycker inte om att ha saker på ryggen!!), & dels att han blir en L. 😉

Underbara Dee. <3

Ha mig själv som förebild

Man brukar ju alltid ha olika förebilder här i livet om hur man själv vill va & göra. Detta kanske låter helt knasigt, men jag har mig själv som förebild! :O Jag mådde mycket sämre förr i tiden, men jäklar så mycket mer aktiv jag var! Så vad hindrar mig från att vara lika aktiv idag? Varje dag på ”minnen på Facebook” så påminns jag om livet med min älskade Java, min svartvita prinsessa som inte lämnade någon oberörd. Där kan vi snacka miljö- & störningsträning! Jag vill vara så aktiv igen, & jag ska verkligen anstränga mig för att bli det!

Idag är det skitväder, men vi har gått en liten sväng & så har jag handlat. Blir nog inte så mycket mer då mitt huvud bråkar med mig. Imorron däremot blir det agilityträning i hallen! 😀 Åh, shit vad jag längtar! Det var så längesen, både jag & hundarna saknar det.

Hallen jag brukar träna i har sommarerbjudande om att betala 1 200:- & då träna hur mycket man vill under hela sommaren! Jag vet inte om jag ska ta det eller om jag ska satsa på att träna mycket ute? Ute får man ju MYCKET mer störning, på gott & ont. Så jag får fundera vidare på det. Men imorron som sagt – då blir det agilityträning i bästa hundhallen! 😀

Träning på torget

Igår träffades jag & ett gäng andra hundmänniskor för att träna, med hundarna såklart. 😉 Jag började träna lite fotgående, men tröttnade fort, så det blev freestyle istället, haha. Räknar man ihop sammanlagda tiden vi tränade så blev det inte alls långt, utan vi fikade mest & satt & pratade. 😛 Avslutade med inkallning med störning & båda hundarna var kanonduktiga!

Idag har jag, mina killar, Carina & tjejligan varit på stan & miljötränat. Det är så himla roligt att se Zoomens framsteg, för idag var svansen på topp korta stunder!! 😀 Testade även att träna med Yori, Zoom, Clara & Rally mitt på torget & det gick superbra! Bör kanske tillägga att jag tränade med EN i taget, haha. Vi fick även lite publik & så kom det fram en kvinna som ville hälsa på hundarna & hon fick även ge Zoom lite godis. 🙂 Alltid trevligt när folk som kan bete sig frågar om dem får komma fram & hälsa, speciellt om dem vill ge Zoom godis!

Ikväll är det hockey på tv’n som gäller! Morsan kommer hit också, så jag slipper se den ensam. 🙂 Behöver även klippa massa klor, men orkar inte det just nu. Morsan har säkert med sig Farro & då behöver ju hans klor också klippas, så då kan jag passa på att ta alla då. 😛

Vild & fri

Idag fick hundarna springa ute på ängen en liten stund & jag fotade massor. 🙂 Yori är helt klart mest tacksam att fota då han rör sig hela tiden, Zoomen sprang en del idag, men tjejligan var det ingen vidare fart på, bortsett från Clara som sprang mycket med Yori – till Yori’s stora glädje. 🙂

Hippo på ingång, men en vit snömustasch.

Zoomen <3

Yori & Lix

Mina fina killar.

Han är så grymt fin!! <3

Snön spräcker lång väg när Yori kommer!

Zoom med snö på nosen. 😛

Yori & Clara älskar att springa tillsammans!

Härligt med stora ytor där dem kan få springa av sig utan risk för att krocka med något träd.

Alla dagens hundar fastnade på en & samma bild, även om inte alla syns så bra. 😛

Enda gången han inte springer som en galning är när han ligger på rygg & sprattlar.

Lilla Lix.

Finns ingen annan som springer som Rally gör. 😛

Världens bästa Clara!

Imorron blir det träning i hallen igen, & båda killarna får följa med. 🙂 Vi ska träna på lite olika kombinationer, från programmen. Så jag är säker på att det blir ett roligt pass! 😀