Lite träning i solen

Wow, vill bara börja med att säga tack för allt stöd jag har fått efter gårdagens blogginlägg, det värmer mycket. <3 Nu när allt har landat lite mer så känns det lugnare, eller ja, jag tänker inte på det oavbrutet längre, utan kan tänka på andra saker också, vilket är väldigt skönt. Så det blir nog bra, bara jag får svar på blodproverna om några veckor, efter det kommer det säkert att kännas bättre.

Idag träffades jag & Malin & tränade lite ute i solen med våra grabbar. Så nej, det blev inga inlines idag, är för varmt för det, så vi körde lite freestyle/dummy-träning istället. 😉 Yori skötte sig faktiskt riktigt bra, bäst gick dummyträningen som han verkligen älskar, så jag borde verkligen lägga ner mer tid på sånt. Hade med mig min gamla kamera, så jag kunde fota lite när Malin körde med honom, samt att hon fick ta några bilder på mig & Yori tillsammans. MÅSTE lämna in min nya kamera på rengöring så att jag kan börja använda den sen, för den är mycket lättare att fota med & bilderna blir mycket bättre. Men här kommer några bilder från idag:

Imorron ska det regna hela dagen så då har jag tänkt att sätta ihop en liten bana till Yori här hemma, med läskiga saker som han ska övervinna, vilket ska bli spännande. En del av dem ”hindren” jag tänker ha har han redan mött i sitt liv & klarat av, så det mesta blir en repetition, men några nya ska vara med också. Vi får hoppas att vi båda vaknar på rätt sida – massa tålamod för mig, & massa mod för Yori.

Jag är ledsen för att jag inte orkar allt jag vill

Svackan vägrar att släppa sitt grepp om mig. Det är oerhört tufft & jag gör mitt bästa för att ta mig igenom såväl dagar som nätter på ett så bra sätt som möjligt, men det är fan inte lätt. Börjar tro att jag har hamnat i en depression IGEN, men jag menar, hur jävla tätt kan dem komma?! Jag vill inte behöva läggas in för att fixa med nya mediciner, men snart ser jag inget annat val. Drar ut på det så länge jag bara kan, i hopp om att det ska vända ”på egen hand”.

Just nu är jag värdelös på att höra av mig & hålla kontakten med folk runt omkring mig, & jag är ledsen för det. Tänker speciellt på en person, du vet nog vem du är, ta det inte personligt, det är inte dig det är fel på. Dem enda jag pratar med nu är dem jag träffar, vilket är typ Carina…Och i samband med tollarträffen så träffade jag ju en del andra personer, men har sen dess inte pratat med nån av dem. Skulle vilja ha mer kontakt med min familj, men krafterna finns inte & därför uteblir det. Det betyder INTE att jag älskar dem/er mindre, det är bara det att jag just nu inte orkar med saker som dem flesta tar för givet att man alltid klarar av. Jag prioriterar Yori & gör mitt bästa för att ge honom roliga stunder, men efteråt blir jag mest liggandes i soffan/sängen resten av dagen. Läser man min blogg, alltså hunddelarna av den, så låter det som att vi är jätteaktiva, men så är det verkligen inte. Vi försöker att hitta på nånting per dag, men det är inte alltid det blir av. Idag t.ex. orkar jag ingenting, så Yori (& även Ilmo så länge jag har honom) får ha tråkigt, korta rastningsrundor är allt som händer. Senare idag ska han dock få åka hem till min farsa & där får han roligt! 😀 Dels med Zicco, men även med resten av alla som bor där. <3 Det är min tröst idag, ”han får det roligt senare”. Jag ska ju röntgas ikväll & imorron förmiddag, det är därför han ska få vara hos farsan under tiden, så slipper jag känna stress över att han är ensam hemma, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar, om det är förseningar m.m. Så tack för att ni tar honom! <3

Igår fick han bada lite igen, träna lite på att faktiskt HOPPA från en brygga & inte bara ”plumsa i”. 😛 Haha. Lite race med tjejligan i ”skogen” roade han sig också med, medan jag & Carina satt & tittade på, lagom ansträngande. 😉 Han är så lycklig när han får göra saker & jag önskar så att jag orkade ge honom det varje dag, men det får komma längre fram. Nu är fokuset som sagt att ta mig igenom tiden på ett bra sätt, resten kommer senare.

Sorry, men ni kommer aldrig att knäcka mig!

Hur mycket skit kan en människa klara av att få? Och varför finns det ingen som stoppar idioterna som kastar det på en? Jag är så jävla trött på hot, trakasserier & att bli sårad, gång på gång igen, det verkar inte finns nåt slut. 🙁 Jag HATAR dem som har gjort & fortfarande gör det här mot mig. Hur kan man vara så grym?! :O Mår dem bättre av att se mig knäckt? För tro mig, dem hade nog jublat om dem såg mig nu, för här sitter jag med tårar som rinner & en ångest som bankar på insidan. Men dem kommer aldrig att vinna. Dem kommer aldrig att knäcka mig helt. Sorry, men jag är för stark för det.

Mitt i all skit så finns det ljusglimtar som lyser upp hela min tillvaro. 🙂 Jag har Zoom, min familj & mina underbara vänner! <3 Utan stöd från dessa änglar skulle jag inte orka, men nu när dem finns där för mig så kommer jag aldrig att knäckas.

Dem senaste dagarna har vi spenderat vår tid med bästa vännerna! 😀 Jag & Malin har varit i skogen med pojkarna (som ni ser på bilden 😛 ), & så har jag Carina umgåtts väldigt mycket. Alltid lika trevligt. 🙂 Och ingen är väl nöjdare än Zoom som fått leka så mycket med sina polare?! 😛 Vi har med andra ord haft det väldigt bra, både jag & Zoomen.

Zoom tar ”ligga under bordet” till en helt ny nivå. 😉

Men ändå, trots all kärlek, vänskap & glädje så är gränsen till tårarna oerhört nära varje dag. För varje dag påminns jag om allt & det är jävligt tufft att hantera det. Men jag ska fortsätta vara stark, om det så är det sista jag gör.