1 vecka sen sist

Ja, nu är det 1 vecka sen jag skrev här senast, jag vet inte riktigt vart dagarna tar vägen, för helt plötsligt har det gått massa dagar. 😛

Jag & Yori har inte gjort så mycket, förutom dagliga promenader tillsammans med Carina & tjejligan. <3 Plus att Ilmo är här på dagarna. Men inga träningar eller andra spännande saker, jag har inte sovit så bra den senaste tiden, så krafterna har inte riktigt funnits där.

Imorron eller på torsdag ska jag till vårdcentralen & lämna blodprov för att åter igen kolla min nivå av prolaktin i kroppen. Sist hade det ju faktiskt sjunkit lite, men var ändå långt ifrån den gränsen där man ska ligga. Har ju varit tvungen att sänka medicindosen då den högre dosen orsakade alla mina myrkrypningar, men jag hoppas att nivån är sänkt ändå. Vet faktiskt inte vad som händer om den inte sjunker? För höja medicindosen går ju inte. 🙁 Så håll tummarna för att värdet inte har stigit!

Mycket tveksamheter

Idag var det andra dagen som vi startade med en långis i skogen & hundarna njuter som satan! Vi tvåbeningar tycker också att det är skönt, även om iaf jag har svårt att ta mig upp ur sängen. 😛 Fast å andra sidan har det blivit några sena kvällar/nätter, så jag har ju inte haft dem bästa förutsättningarna. Men men, jag har bitit ihop ändå & tagit mig upp & iväg, så klapp på axeln på mig själv. 😉

Jag funderar på om jag & Yori ska tävla rallylydnad om 3 veckor eller inte, anmälningstiden går ut imorron så jag har inte så lång tid på mig att fundera. Fast jag har alltid svårt att bestämma mig för saker så det är ganska skönt att jag inte behöver fundera så länge. 😛 Först så tänkte jag anmäla mig, sen bestämde jag mig för att inte göra det, men nu kanske jag ändrar mig, igen. Bara starta utan krav & se om vi kan jobba som ett team. Men jag vet inte, det känns som att oavsett vad jag bestämmer mig för så kommer jag att ångra mig. 🙁 Och jag HATAR den känslan!

Jag önskar så att han var lättare att jobba med, att han var mer intresserad av att samarbeta än vad han är. Och att hans rädslor försvann. Jag trodde att tollare skulle vara mycket lättare än lundehundar, men jag vette katten alltså. Jag älskar Yori, det gör jag verkligen, men han är som sagt inte den lättaste. Saknar vallhundarna, speciellt Java, min fina prinsessa, jag vill så gärna ha tillbaka henne. <3 Men det kanske går att jobba upp samarbetet med Yori? Jag menar, han är bara 2 år, så vi har mycket tid framför oss tillsammans.

Jag får inte ge upp, inte ens när det känns tungt, som nu. Jag måste VÅGA tro på oss, slopa den där rädslan för att bli besviken, för den hindrar mig bara att försöka satsa. Jag borde ge honom chansen att rätta sig, han blir ju bara mer & mer mogen ju mer tiden går, så han kanske inte alls är som han var förut? Han kanske har bättrat på sig? Usch, jag vet inte, jag hatar beslutsångest & tveksamheter, jag vill bara vara säker på min sak, men det är jag ju aldrig…

Jag är ledsen för att jag inte orkar allt jag vill

Svackan vägrar att släppa sitt grepp om mig. Det är oerhört tufft & jag gör mitt bästa för att ta mig igenom såväl dagar som nätter på ett så bra sätt som möjligt, men det är fan inte lätt. Börjar tro att jag har hamnat i en depression IGEN, men jag menar, hur jävla tätt kan dem komma?! Jag vill inte behöva läggas in för att fixa med nya mediciner, men snart ser jag inget annat val. Drar ut på det så länge jag bara kan, i hopp om att det ska vända ”på egen hand”.

Just nu är jag värdelös på att höra av mig & hålla kontakten med folk runt omkring mig, & jag är ledsen för det. Tänker speciellt på en person, du vet nog vem du är, ta det inte personligt, det är inte dig det är fel på. Dem enda jag pratar med nu är dem jag träffar, vilket är typ Carina…Och i samband med tollarträffen så träffade jag ju en del andra personer, men har sen dess inte pratat med nån av dem. Skulle vilja ha mer kontakt med min familj, men krafterna finns inte & därför uteblir det. Det betyder INTE att jag älskar dem/er mindre, det är bara det att jag just nu inte orkar med saker som dem flesta tar för givet att man alltid klarar av. Jag prioriterar Yori & gör mitt bästa för att ge honom roliga stunder, men efteråt blir jag mest liggandes i soffan/sängen resten av dagen. Läser man min blogg, alltså hunddelarna av den, så låter det som att vi är jätteaktiva, men så är det verkligen inte. Vi försöker att hitta på nånting per dag, men det är inte alltid det blir av. Idag t.ex. orkar jag ingenting, så Yori (& även Ilmo så länge jag har honom) får ha tråkigt, korta rastningsrundor är allt som händer. Senare idag ska han dock få åka hem till min farsa & där får han roligt! 😀 Dels med Zicco, men även med resten av alla som bor där. <3 Det är min tröst idag, ”han får det roligt senare”. Jag ska ju röntgas ikväll & imorron förmiddag, det är därför han ska få vara hos farsan under tiden, så slipper jag känna stress över att han är ensam hemma, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar, om det är förseningar m.m. Så tack för att ni tar honom! <3

Igår fick han bada lite igen, träna lite på att faktiskt HOPPA från en brygga & inte bara ”plumsa i”. 😛 Haha. Lite race med tjejligan i ”skogen” roade han sig också med, medan jag & Carina satt & tittade på, lagom ansträngande. 😉 Han är så lycklig när han får göra saker & jag önskar så att jag orkade ge honom det varje dag, men det får komma längre fram. Nu är fokuset som sagt att ta mig igenom tiden på ett bra sätt, resten kommer senare.

Tollare för hela slanten (med film)!

Igår var vi som sagt på tollarträff med Värmlandstollarna & hade det hur roligt som helst! Idag bjuder jag mest på ett gäng bilder samt en film från gårdagen. 🙂

Dessa bilder är tagna av Maria Fridell:

Och dem här är tagna av Angela Olsson:

Det var det med överlämningar….

Anden-i-strumpan!

Och självklart filmen, som är filmad av Elin Lorenz:

Idag har vi gått en skogspromenad med tjejligan i värmen, shit, jag blev jättevarm! 😛 Haha, men samtidigt skönt att värmen äntligen har kommit! 😀 Yori den dåren sprang runt som en galning hela tiden, rullade sig massor av gånger & sprang sen vidare. Så han var nog ännu varmare när vi kom till bilen, haha. Tur att det fanns lite vatten kvar i bilen som hundarna kunde få, & sen blev det ac:n på hela vägen hem. 😉

Just nu är Ilmo här för första gången! Jag & Yori har ju träffat han (&  hans husse) & gått promenader vid 2 olika tillfällen tidigare, men nu är det första gången som dem träffas inomhus. Om allt går bra så kommer Ilmo att vara här på dagarna när hans husse jobbar, & hittills är det inga problem alls. 🙂 Så det är bara att hoppas att det fortsätter såhär.

Byta godis mot leksak

Jag tror att det är en väldigt viktig del för mig & Yori, eftersom man inte får belöna med godis på plan när man diskar sig. Så när jag tränade igår i hallen så körde jag bara med leksak & vilken energi han hade!! :O Och han var så himla duktig, blev lite låg & tänkte gå iväg en gång, men jag fick honom att vända direkt & så kunde vi köra vidare. Jag är så stolt över honom, min duktiga kille. Hur det hela fungerar ”i skarpt läge” får vi veta imorron på träningstävlingen. Jag är faktiskt nervös inför den redan nu, men ser samtidigt fram emot den mycket. 🙂

Under träningen så insåg jag att jag måste ändra i vårt freestyleprogram, jag behöver byta ut ”om” då han inte är så säker på det & tycker att det är väldigt jobbigt när han inte får till det bra. Han hoppar då upp på mig istället & det vill vi ju inte. Så jag får testa att göra om det, har en idé som jag testade förut här hemma, vi får se om den funkar lika bra imorron som den gjorde idag. 😉

Idag har vi gått runt Klasmossen tillsammans med Carina & tjejligan – till våran stora glädje! <3 Yori har ju inte träffat tjejerna på typ 1 vecka, så han var ännu vildare än han brukar vara, haha. Annars har det inte hänt så mycket, jag har världens träningsvärk efter gympasset igår, så jag kan knappt röra mig. 😛 Och ryggen gör galet ont också, måste hitta nånting som kan göra ryggen bra igen. Förhoppningsvis ska träningen hjälpa mig med det, men fram tills dess att man märker resultat av den, vad ska jag göra då? Åkte ner till apoteket en sväng direkt efter promenaden & jag kunde nästan inte trycka ner kopplingen för att jag hade så ont i ryggen! Så ja, den bråkar med mig, ordentligt. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop, nån gång måste den ju bli bättre.

Selektiv ätstörning/ARFID – fler än jag?

Idag var det då dags för lydnadstävling x 2 för mig & Yori, men p.g.a min djupa svacka som jag befinner mig i just nu så fick vi ställa in dem starterna. Det senaste halvåret har varit grymt tufft för mig & det går inte att räkna alla tårar som har runnit nerför kinderna. Yori har under denna tid fått mindre aktiviteter & inte lika många långa promenader, men istället ännu mer mys & goda saker att äta. Jag tror t.o.m. att han har ökat lite i vikt. 🙂 Han stöttar mig mest av alla, han ser till att jag tar mig ur sängen, att jag kommer ut flera gånger om dagen, & han får mig att känna mig mindre ensam. Han är helt underbar & jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte haft honom vid min sida.

Jag får mycket hjälp från vården, har täta kontakter där, har fått byta lite mediciner, samt att fler insatser väntar. Men det ska nog gå bra det här, i slutändan, jag har mått riktigt dåligt tidigare & jag lever ju än. Fast vägen till det bra livet kan bli lång…

Men det var inte detta jag tänkte skriva om nu, gav er bara lite bakgrundsinfo. 😉 Utan jag tänkte ta upp en sak som alltid är väldigt aktuell & jobbig för mig, nämligen maten. Allt som har med mat att göra är jobbigt, & det har det alltid varit. Åka & handla är hemskt, för jag skäms för vad jag köper eftersom det inte alls är särskilt varierat, utan mest samma saker, samma onyttiga saker. Jag försöker gå ner i vikt men det är svårt när allt man äter som sagt är onyttigt. Varje gång jag åker bort (antingen över dagen eller under flera dagar/veckor) så påminns jag om mina stora matproblem. Jag är så avundsjuk på ”alla andra” som kan ha med sallader & äta, behöver inget kylskåp, mikro eller nånting, utan kan bara ätas som det är, skitsmidigt. Själv så får jag leva på smörgås eller choklad, inget som ger nya krafter direkt.

Jag kan ge er exempel på freestylesatsningen. VARJE gång vi ska ha lunch så kommer dem andra med smidiga, lätta, nyttiga saker, & så kommer jag med mina pinsamma smörgåsar. Jag skäms som fan, försöker att äta upp fort för att undvika att nån hinner fråga eller kommentera min mat. Ingen där har nånsin sagt nåt, eller jo, men inte elakt menat, utan lite på skämt. Men för mig blir det inget skämt eftersom det redan är så ångestladdat.

Samma sak när man är iväg på tävlingar, samma jävla sak VARENDA GÅNG MAN SKA ÄTA nån annanstans än hemma! Jag är så trött på det, det är så jobbigt, det får mig att känna mig så fucked up! Så att åka på semester är väldigt plågsamt för mig, eftersom det då ställs lite mer krav på maten. Det är inte alltid man kan hitta en pizzeria (äter enbart vesuvio & den brukar finnas på alla pizzerior), & på restaurang vågar jag inte äta med rädsla för att känna smaken av nånting jag inte tycker om, för då kommer kräkreflexerna igång direkt & att spy inför massa folk på en restaurang är inget jag vill göra. De allra flesta kan känna smaken av ”äckliga saker” & bara spotta ut det & så är det inget mer med det, men riktigt så lätt är det inte för mig.

Jag har letat efter en diagnos som stämmer in på detta, hitta ett namn på min störda relation till mat. Eller är jag helt ensam om dessa problem? Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) har en del inom vården sagt, men det har inte hjälpt mig nåt. Nu däremot har jag hittat svaret!! Selektiv ätstörning, engelska förkortningen ARFID (avodiant/restrictive food intake disorder). Den beskriver det så klockrent! Det finns en förklaring på mina svårigheter, det är inte bara jag som är helt hopplös, & ni anar inte hur lättad jag känner mig. ARFID är inte så ovanligt bland personer med autismspektrum, & där ingår Asperger som är en av mina diagnoser.

Vill ni läsa mer om Selektiv ätstörning & ARFID så rekommenderar jag dessa länkar, klicka bara på namnen.

Så NEJ, jag är inte bara kinkig med maten, megakräsen eller löjlig, det ligger sååå mycket mer bakom. Och frågor är jobbiga, kommentarer är jobbiga. Allt som påminner mig om det är jobbigt. Jag skäms som sagt för vad jag äter, & därför äter jag helst ensam, om det inte är på en pizzeria som sagt.

Är det nån mer här som läser detta som känner igen sig? Jag vill gärna komma i kontakt med fler drabbade personer, någon man kan prata med som verkligen förstår. Jag ska ta upp detta med min psykolog på vuxenhabiliteringen, för det är ju där man jobbar med autismspektrumet. Sen hoppas jag att jag ska få någon effektiv hjälp med detta, vad & hur det ska gå till vet jag inte, men nu när jag själv har fått en ökad förståelse för det så hoppas jag att det finns nåt att göra.

Varför skriver jag då detta här? Jo, för att jag har en del läsare här så att hitta fler drabbade eller bara ge mina närstående en förklaring är en stor chans som är värd att ta. Så jag ber er, inga skämt eller kommentarer om mina matvanor, oavsett vad ni tycker om dem.

Idag har vi varit en sväng på stan & busat i löven. Var dock inte en optimal plats att busa & fota på, men det är svårt att hitta bra såna platser! Yori var supertaggad & hade nog gärna stannat där länge, haha. Igår fick han i.a.f. köra race med Clara på stranden, så då fick jag springa av sig ordentligt. Snart hoppas jag som sagt att jag är tillbaka på banan helt & hållet så att vi kan komma i form på alla sätt & vis, något som både jag & Yori saknar mycket just nu.

En superstjärna

Igår var vi i skogen med Carina och tjejligan, något som både jag och Yori uppskattade väldigt mycket! Vi båda har saknat deras sällskap, hoppas att vi kan göra om det snart igen. Finns några enstaka foton på vår Instagram i väntan på att jag ska få hjälp med att fixa mitt program på datorn så att jag kan lägga upp dem här på bloggen, tillsammans med flera till. Så ta en titt vet jag. ?

Idag har vi tränat agility i hallen! ? Yori var superduktig, vi tog bort några bågar i mitten av slalom och det gick strålande! ??? Sen fick han testa långhoppet för första gången, samt gungan för andra gången. Och så körde vi en liten rund bana, något som Yori har svårt för då han inte är så van att ta flera hinder i följd. Men han var jätteduktig, några gånger hade han fokus mot kommande hinder precis som jag ville, så många guldstjärnor till honom idag! ? En liten film från slalomet finns på vår Instagram. ? Hoppet om ett slalom helt utan bågar växte väldigt mycket.

Jag saknar honom så mycket

Igår kväll gick jag & la mig tidigt, inte för att jag var trött, utan för att jag inte ville vara vaken. Men när jag låg där i sängen & inte kunde sova så orkade jag inte hålla emot längre, utan tårarna rann som floder längs med kinderna, för saknaden efter Zoom gjorde så ont, jag saknar honom så mycket! Jag vet att han har det kanonbra i sitt nya hem, & jag vet att det här beslutet var rätt, & jag ångrar det inte, men jävlar vad jag saknar honom! <3 Efter att ha gråtit i halvt panik i 1-1,5 timmar så somnade jag till slut, gråtandes. Fy fan rent ut sagt, tur att jag hade en Yori som låg tätt intill mig under tiden, annars vet jag inte hur jag hade hanterat det på ett bra sätt.

Idag däremot har det varit mycket, mycket bättre! Jag & Yori har varit med morsan, Anders, Jimmy & Farro ute på sjön typ hela dagen. Detta var allra första gången som Yori åkte båt & han klarade av det riktigt bra! 😀 Efter pizzastoppet så var han lugnare i båten & satt mest stilla bredvid mig & spanade ut på allt som fanns att titta på. När vi kom ”hem” så blev det bad för allihop & det var helt underbart! Shit, vad skönt det var i vattnet. Yori är dock inte så rolig att simma med i koppel då han hela tiden försöker att klättra upp på min rygg när jag simmar…Han förstår inte det där med ”personal space” om jag uttrycker det så. 😛 Haha. Och det var så mycket folk där att jag inte kunde släppa honom lös heller, för då hade han väl simmat på nån annan stackare, hahaha.

Det var först nu vid halv fem som vi kom hem, & jag gick raka vägen in i duschen, så nu känner jag mig ren & fräsch. 🙂 Yori styrde stegen direkt mot sängen & där ligger han än, haha. Det är faktiskt skönt att han kan ligga i sovrummet trots att jag är i vardagsrummet, det klarade inte Zoom av, han skulle vara i samma rum hela tiden, bortsett från toaletten. Och Yori har precis börjat klara av det, för bara ett par månader sen så flög han upp direkt jag reste mig för att han skulle följa med mig, även in på toan, så det har hänt mycket på kort tid i hans hjärna.

Imorron kanske det blir minigolf på eftermiddagen/kvällen, annars är det inget planerat. På söndag väntar besök i Ransäter på hundutställningen. Yori ska såklart inte ställas, men lite miljöträning blir bra när jag ändå vill dit & se tollarna. Och morsan & Anders vill se finnarna, så dem följer också med, vi har tur att dem går samma dag. 😉 Båda raserna går först på dagen så vi stannar inte kvar så länge, inte med tanke på värmen för både oss & hundarna. Först så hade jag en tanke om att även se lundisarna, men det är för tidigt för mig, speciellt med tanke på gårdagens alla tårar. Så det får bli längre fram, för ja, jag älskar fortfarande rasen & kommer alltid att göra det, men som sagt, det är för tidigt just nu.

Dem enda lundisarna jag vill hälsa på är tjejligan & Rally’s puppisar! 😀 Men även det får vänta lite tills puppisarna är lite äldre, har sett bilder på dem & speciellt hanen är såå himla vacker! Men nej, jag ska inte ha honom, jag ska bara ha Yori, men hanen är lika fin för det. 😉

Blod, svett & tårar

Ja, typ så kan man beskriva dagens långpromenad. Eller nja, vi gick inte jättelångt, men terrängen var nästan ogenomtränglig! Jösses, massa branta backar, både upp & ner, men oj, vilken fin natur! 😀 Yori passade såklart på att bada lite när tillfälle gavs. Blodet uppkom när jag råkade skära mig i vänster hand på ett träd i en brant uppförsbacke, råkade få en pinne genom huden. 🙁 Svetten rann lång väg större delen av turen. Tårarna kom aldrig fram, men dem var inte långt borta! Både av smärta & av utmattning. 😛 Men både jag, Carina & alla hundarna kom till slut tillbaka till bilen, levande. 😉

Vi får se om vi tränar lite freestyle senare, men först ska vi vila upp oss!

Miljöträningspromenad på Våxnäs

Idag tog jag, killarna, Carina & tjejligan en miljöträningspromenad på Våxnäs. Vi tänkte åka till stan först, men så var vi båda tvungna att åka till Våxnäs för att fixa andra saker, så vi gick där istället. 😉 Bortsett från att mina killar drog som om dem tränade till draghunds-SM, så skötte dem sig perfekt! 😀 Så duktiga dem är.

Imorron eftermiddag/tidig kväll blir det träning med större delen av bästa gänget! 😉 Det ser jag fram emot, alltid roligt att träna tillsammans med dem! <3