2 år av saknad

1408151

Idag är det exakt 2 år sedan min fina svartvita prinsessa lämnade mig och jorden. Jag saknar henne varje dag och det känns omöjligt att nånsin kunna känna sig hel igen. 🙁 Visst har jag Dee nu och älskar henne över allt annat, men hon kan inte ersätta Java på nåt sätt.

Och inte känns det bättre när Dee är skadad och sjuk för livet. Hon kommer alltid att ha sin allergi, samt sin missbildning i ryggen. Oavsett vad vi än gör så kommer hon ALDRIG att bli helt frisk, och det gör ont som fan. Men jag har inte gett upp hoppet helt än, hon bara måste bli bättre. Magen har lugnat sig lite nu, så det är ju bra. Men vi får se vad som händer framöver, hur rehaben går och när pengarna tar slut, för JA, hur jävla hemskt det än låter så är ekonomin en viktig del i det hela. Jag är sjukskriven på heltid och får inte ut så himla mycket pengar, så jag kan inte gå hur långt som helst heller, även om jag vill. Men men, nu tar vi en vecka i taget och ser hur det ser ut. Förhoppningsvis blir det bättre.

En hemsk mardröm – som är sann

Jag kan knappt tro att det är sant, finns det verkligen ingen som helst vändning när det gäller min otur?! 🙁 Rädslan att Dee är sämre är enorm, för idag blev hon sådär blockhalt igen. Hoppade omkring på 3 ben en liten stund & gick sen som vanligt, men ömmade i ryggen när jag klämde lite på henne. Och då är detta en hund som nästan aldrig visar nån smärta!! Behöver jag påminna er om olyckan för ett år sen med pinnen i hakan?

Om 4 veckor ska vi ju göra vår tävlingsdebut & som jag har längtat efter den! Men nu hopar sig molnen – åter igen – & jag är inte helt säker på att jag kommer att kunna åka. 🙁 Och jag känner mig riktigt jävla hemsk mot en nära vän som blir lidande p.g.a. mig om jag nu inte kan åka. Förlåt säger jag redan nu, jag hoppas så innerligt att jag kommer iväg, men just nu ser det mörkt ut. :'(

Jag är så ledsen, mitt hjärta gråter hela tiden & jag försöker att hålla masken, men sanningen är att när ingen ser så rinner tårarna längs med kinderna. Så har det varit i flera dagar, & nu, när Dee är sämre, så kan ni ju bara tänka er vilka floder av tårar som rinner.

Om 2 veckor hade vi en tid till sjukgymnasten, men jag ringde & lyckades få en tid redan nu på måndag. Jag vill få domen så fort som möjligt, jag vill veta hur mycket sämre hon är & hur vår framtid kommer att se ut. Och JA, åter igen målar jag fan på väggen direkt, men ni som känner mig förstår nog varför. Hur mycket ska man orka med? När går gränsen för vad ens hjärta klarar av? Och hur vet man det innan det är för sent?

Mina katastroftankar skriker högt att hon aldrig kommer att bli smärtfri igen, för oavsett vad vi än gör så kommer hon ju ALLTID att ha sin missbildning i ryggen. Det går inte att komma ifrån den. Jag hoppades så mycket på att hon skulle hålla som freestylehund, men det hoppet håller på att dö ut nu. 🙁 Jag vet att jag går händelserna i förväg, jag vet att det inte behöver sluta på värsta sätt, men i mitt huvud gör det det, hela tiden, om & om igen. Jag är helt låst i dem negativa tankarna, så himla rädd för att mista min bästa vän. <3

160802