Ensamhet & djup svacka

Jag har vänner & jag har en underbar familj, men ändå är jag så förbannat ensam. Visst, ensamheten kan vara skön ibland, men min äter upp mig inifrån, & det är ingen härlig känsla.

Mest av allt saknar jag en f.d. vän, min f.d. bästa vän. Jag kan inte hjälpa det, jag kan inte sluta älta det, fram & tillbaka, om & om igen. Jag vet inte vad som hände, men jag önskar att det aldrig hade hänt. 🙁 Hon räddade mig så många gånger & hon fanns alltid där för mig, precis som jag fanns för henne. Avståndet mellan oss kunde inte hindra oss från att träffa varandra, det fanns ju både bil & tåg. 😉 Men allt det är borta nu, hon är borta, nu finns bara jag kvar här, helt ensam.

Eller ja, jag har 2 stycken extremt nära vänner nu som jag verkligen älskar! Dem betyder massor för mig & utan dem skulle jag känna mig ännu mer ensam & övergiven. Alla har vi våra svackor, & när dem inträffar samtidigt så blir det mycket kvar, inte av nån av oss, & lite där befinner vi oss nu, iaf jag.

Jag har en grymt djup svacka där allt jag ser är höga väggar av berg som jag på nåt sätt måste ta mig upp för för att kunna vända på det här. Jag vet inte alls i vilken ände jag ska börja, för minsta lilla grepp jag tar mot väggen så rasar jag ner snabbare än jag kan ställa mig upp igen. Det är skitjobbigt att se massa bilder, filmer & läsa texter & kommentarer om folk som tränar & tävlar med sina hundar, & gissa vad jag följer för typ av konton på Instagram? Jo precis, just såna. Så jag har fått göra en storrensning där & har nu bara några enstaka kvar som just tränar & tävlar mycket. Jag tänker att jag kan ju alltid lägga till folk igen vid ett senare tillfälle om jag känner att jag klarar av det bättre då.

Jag vill bara att tiden ska gå, att det ska bli mars så att min & Yori’s freestylekarriär kan starta. Det är mitt starkaste ljus i tunneln, trots alla känslor av krav som det innebär. Jag saknar verkligen freestylen, inte att träna, utan att tävla. Men så är det ju den lilla detaljen att ska man lyckas bra på tävling så behöver man också träna. Och just träning är inte något vi sysslar mycket med nu för tiden, men förhoppningsvis blir det mer av den varan snart. Jag hoppas helt enkelt att dem höga bergsväggarna ska rasa, eller att jag hittar ett annat sätt att ta mig upp för dem, & sen springa långt långt bort därifrån!

En dag i tårar

Ja, fy fan vilken jävla dag det har varit. 🙁 Jag hade planerat att åka till hallen & träna med Yori, men istället har jag legat hemma i soffan/sängen & bara gråtit tills jag somnat av ren utmattning. Jag vill så gärna bara sätta mig i bilen, åka ner till Zoom, & ta med honom med igen. Men han har ett nytt hem nu, men en ny matte, & det är väldigt svårt för mig att acceptera. Kollade på SKK Hunddata & nu är ägarbytet genomfört, & det var liksom droppen som fick den berömda bägaren att svämma över. Tårarna hade inget slut.

Jag vet att han har det bra, han har det t.o.m. superbra, men det hjälper tyvärr inte mig i min smärta. Jag unnar honom ett fritt liv på landet, samtidigt som jag som sagt bara vill hämta hem honom. Så ja, det är väldigt dubbelt. Jag saknar min Zoom. <3

Yori har fått haft en jättetråkig dag, men vissa dagar är så, tyvärr. Han är väldigt snäll som bara accepterar det, lägger sig bredvid mig i sängen & jag kan krama honom hur hårt jag vill, vilket jag många gånger gör för att försäkra mig om att han finns kvar hos mig, att inte han också är borta. Det går inte att på långa vägar beskriva den smärtan jag går igenom just nu, & utan Yori så vet jag inte hur jag skulle klara av den. Min fina fina Yori. <3 Guldhunden som håller mitt huvud ovanför vattenytan när resten av kroppen sjunker.

Igår blev det dock bestämt att jag & Yori ska åka iväg till Stockholm på onsdag! Så nånting positivt har funnits med i tankarna under dagen. Vi ska åka tåg, så det blir första gången för Yori, vilket ska bli spännande. Jag tror inte att han kommer att ha några problem med det, men man vet aldrig. Bra träning blir det i vilket fall som helst.

Och imorron blir det en rolig dag, för då är det träff med freestylesatsningen! 😀 Så en heldag i Lervik med underbara människor & massa freestyle, kan inte bli så mycket bättre faktiskt. Så den här dagen arkiverar jag snart, & satsar på en morgondag som bara kan bli bättre.

Jag saknar honom så mycket

Igår kväll gick jag & la mig tidigt, inte för att jag var trött, utan för att jag inte ville vara vaken. Men när jag låg där i sängen & inte kunde sova så orkade jag inte hålla emot längre, utan tårarna rann som floder längs med kinderna, för saknaden efter Zoom gjorde så ont, jag saknar honom så mycket! Jag vet att han har det kanonbra i sitt nya hem, & jag vet att det här beslutet var rätt, & jag ångrar det inte, men jävlar vad jag saknar honom! <3 Efter att ha gråtit i halvt panik i 1-1,5 timmar så somnade jag till slut, gråtandes. Fy fan rent ut sagt, tur att jag hade en Yori som låg tätt intill mig under tiden, annars vet jag inte hur jag hade hanterat det på ett bra sätt.

Idag däremot har det varit mycket, mycket bättre! Jag & Yori har varit med morsan, Anders, Jimmy & Farro ute på sjön typ hela dagen. Detta var allra första gången som Yori åkte båt & han klarade av det riktigt bra! 😀 Efter pizzastoppet så var han lugnare i båten & satt mest stilla bredvid mig & spanade ut på allt som fanns att titta på. När vi kom ”hem” så blev det bad för allihop & det var helt underbart! Shit, vad skönt det var i vattnet. Yori är dock inte så rolig att simma med i koppel då han hela tiden försöker att klättra upp på min rygg när jag simmar…Han förstår inte det där med ”personal space” om jag uttrycker det så. 😛 Haha. Och det var så mycket folk där att jag inte kunde släppa honom lös heller, för då hade han väl simmat på nån annan stackare, hahaha.

Det var först nu vid halv fem som vi kom hem, & jag gick raka vägen in i duschen, så nu känner jag mig ren & fräsch. 🙂 Yori styrde stegen direkt mot sängen & där ligger han än, haha. Det är faktiskt skönt att han kan ligga i sovrummet trots att jag är i vardagsrummet, det klarade inte Zoom av, han skulle vara i samma rum hela tiden, bortsett från toaletten. Och Yori har precis börjat klara av det, för bara ett par månader sen så flög han upp direkt jag reste mig för att han skulle följa med mig, även in på toan, så det har hänt mycket på kort tid i hans hjärna.

Imorron kanske det blir minigolf på eftermiddagen/kvällen, annars är det inget planerat. På söndag väntar besök i Ransäter på hundutställningen. Yori ska såklart inte ställas, men lite miljöträning blir bra när jag ändå vill dit & se tollarna. Och morsan & Anders vill se finnarna, så dem följer också med, vi har tur att dem går samma dag. 😉 Båda raserna går först på dagen så vi stannar inte kvar så länge, inte med tanke på värmen för både oss & hundarna. Först så hade jag en tanke om att även se lundisarna, men det är för tidigt för mig, speciellt med tanke på gårdagens alla tårar. Så det får bli längre fram, för ja, jag älskar fortfarande rasen & kommer alltid att göra det, men som sagt, det är för tidigt just nu.

Dem enda lundisarna jag vill hälsa på är tjejligan & Rally’s puppisar! 😀 Men även det får vänta lite tills puppisarna är lite äldre, har sett bilder på dem & speciellt hanen är såå himla vacker! Men nej, jag ska inte ha honom, jag ska bara ha Yori, men hanen är lika fin för det. 😉

Jag kommer att sakna henne så

Det går inte att beskriva hur delad jag är inför morgondagen. 🙁 Att säga hejdå till det svartvita vilddjuret, även om jag vet att hon får det bra i sitt nya hem. Jag kommer att sakna alla race (finns film på det på min Instagram), alla hennes hopp & snurrar som hon gör varje gång man gör ordning maten, att ha henne liggandes över min kudde på nätterna, att hon skuttar omkring överallt osv. Och jag vet att även Zoomen kommer att sakna henne.

Hon kommer att få med sig hennes 2 favoritleksaker, för hon älskar dem så. En liten rund ”fotboll” samt fiskpipen. Hon leker med dem varje dag, & har dem även med i sin race. 😉

Det är redan jobbigt, & värre kommer det att bli. Jag kommer säkert bryta ihop när hon åker, eller precis efteråt, men då har jag ju min älskade Zoom kvar. <3 Han kommer att vara min stöttepelare genom den här fasen.

Så eftersom jag nu tycker att det här är så jobbigt, varför säljer jag henne då? Svaret är lätt, vi passar inte ihop. Därmed inte sagt att vi inte älskar varandra, det är STOR skillnad!! Jag önskar så att vi skulle ha samma känsla som jag & Zoom har, men det har vi tyvärr inte. Så därför blir det bäst såhär.

Saknad

Jag förstår inte, kommer jag aldrig att känna sån där underbar glädje för att träna hund igen? Gårdagens pass var riktigt skoj, men det känns hela tiden som att något saknas. Eller rättare sagt, NÅGON saknas!

Min galenpanna, fy fan vad jag saknar henne!! 🙁 Och just nu befinner jag mig i ett läge där jag hela tiden jämför Zoom med henne, & det blir liksom aldrig bra hur jag än vrider & vänder på det. Jag måste se Zoom för DEN HAN ÄR, ge honom en ärlig chans & inte bara känna mig missnöjd med honom. (Jag ångrar inte att jag köpte honom, ånej, jag älskar honom hur mycket som helst, men just träningsmässigt blir det jobbigt.) För det är klart att går jag in med inställningen att ”det är inge roligt att träna” så nog fan kommer det inte att bli det heller! Han känner av mig, & i just dem situationerna så är jag inte ett dugg svårläst. Jag vill ge honom en riktig chans, men jag saknar galenskapen. Mycket.

Imorrn får vi se vad som händer på förmiddagen/dagen, har inget spikat, men på eftermiddagen drar vi till Skutberget & försöker oss på lite GLÄDJEFYLLD träning! Sen hur det går återstår att se.