Årets första dopp är nu avklarat!

Dem allra flesta har säkert badat flera gånger redan vid det här laget, men för mig blev årets första dopp avklarat idag! Det var faktiskt skönt i vattnet, lite kallt när man gick i, men sen var det underbart. Så jag har simmat med min bästa vän, för jadå, det är klart att han är med & simmar! 😀 Problemet är bara att han simmar PÅ mig, så man får liksom stanna upp i vattnet & styra om honom, haha. Men det är en mycket speciell känsla att simma tillsammans, älskade att göra det med Java & Dee också, Java var vettig nog att hålla typ en meters avstånd, till skillnad från Dee & speciellt Yori. 😛

Annars idag så har jag varit på 2 möten, varav det ena handlade om panikångestattacker & det var mycket intressant att höra om det, så ja, jag tror att jag lärde mig lite. Ledaren gick igenom hur det fungerar rent teoretiskt & det var många gånger man tänkte ”jaha, det förklarar varför det blir si & så”. Jag hoppas att detta ska kunna hjälpa mig att avstyra dem värsta attackerna när dem kommer, jag har även fått ett papper med övningar som jag ska göra 2 gånger/dag för att träna på att ta kontrollen över kroppen när det börjar spåra ur. Jag ska verkligen se till att göra övningarna, för jag vill kunna avstyra & behålla kontrollen. Så ett mycket nyttigt möte!

Imorron är sista dagen den här veckan som Ilmo kommer, för på fredag morgon styr jag, Yori, Carina, Hippo & Clara bilen ner till Gottåsa där vi ska på, håll i er nu, LUNDEHUNDSträff! Yori är ju ingen lundehund, men han är välkommen ändå & det är så trevliga människor, därför åker jag dit. Och det som lockar allra mest är såklart att världens bästa Zoom kommer dit! <3 Så jag får träffa älskade Zoomen, som jag saknar den killen, även om jag vet att han har det toppenbra i sitt nya hem. Så hela helgen blir vi borta & med andra ord kan vi räkna med en måndag i sängen. 😛 Brukar ju bli helt slutkörd efter såna grejer, men dem är ändå värda att åka på.

Imorron när Ilmo har åkt hem så ska antagligen jag, Carina & hela hundligan åka iväg & bada igen, om det är lika fint & varmt väder som idag. Efter badet väntar dusch & innan dess har jag tänkt att packa inför resan. Så imorron eftermiddag är det full rulle, men det blir nog bra. 🙂

En sämre dag idag

Igår hade jag som sagt en bra dag, idag är det värre. 🙁 Men jag & Yori har i alla fall tagit en halvtimmes promenad i värmen, själva. Asfalten är ganska varm så jag vill inte gå för långt, annars så fläktade vinden rätt så skönt idag. Imorron ska det regna hela dagen, så det ska bli skönt med lite lägre temperatur, även om det förmodligen inte blir nån långpromenad då.

Jag hoppas att jag & Yori kan gå hem till Carina & tjejligan lite senare, skulle verkligen behöva det känner jag. Bara sitta & prata eller kanske se nån film, bara umgås helt enkelt. Men det är inte säkert att hon kan, så jag får inte hoppas för mycket.

Dagar som denna önskar jag att man kunde hoppa över, vad fan ska dem vara bra för?! Jag tänker mest på allt jag saknar, istället för att fokusera på det jag faktiskt har. Jag hatar när mitt huvud ställer in sig på allt det negativa, det blir så automatiskt, & jag får verkligen kämpa för att ändra tankarna till positiva. Men det är en del i min sjukdom, något som jag har levt med länge & förmodligen kommer att leva med länge till, men jag jobbar med det dagligen, det ska ni veta.

Kanske borde sätta på nån film? Bara förflytta mig till en annan värld en stund, ja, det låter som en bra plan.

En tuff tid, men kan min dröm bli sann?

Har åter igen en tuff period här i livet, dem kommer & går, hela tiden. Jag tvingas jämt ta beslut som både gör mig gladare & som gör mig ledsen, men jag hoppas att alla är för mitt eget bästa.

Igår hände inte mycket alls, jag låg i sängen större delen av dagen, men så var det ju tokvarmt ute hela dagen så man kunde ju inte vara ute & gå heller. 🙁 Ensamheten är jobbig, jättejobbig, så det är tur att jag i alla fall har Yori här. <3 Han kommer aldrig att kunna ersätta en annan människa, men han gör mitt liv bättre ändå, så gott han bara kan. Som igår morse när jag bröt ihop & fick en stark ångestattack, då kom han upp till mig i sängen & la sitt huvud i mitt knä & tittade på mig med sina stora ögon & bara fanns där vid min sida. Då rann tårarna ännu mer, av kärlek för att jag har en sån fin vän. <3

Idag har det varit en mycket bättre dag! 🙂 Vi har varit ute & gått en timme med en nygammal nära vän & jag hoppas att vi kommer att ta många fler promenader tillsammans. Så himla mycket roligare att gå när man har nån man kan prata med längs vägen. Och detta var första gången som Yori fick träffa min vän, men man kunde tro att dem kände varandra för Yori blev JÄTTEGLAD när min vän kom & mötte oss! :O Hoppade på honom & skulle busa, haha. Yori som ibland har så svårt för främmande människor.

Det är dagar som denna som drömmen om att utbilda honom till assistanshund vaknar till liv igen. Han har mycket han måste lära sig, men han blir bara bättre & bättre (bortsett från svackor som vi alla har) & det är hög tid för mig att bygga upp en plan för honom, eller för oss. Första steget blir att hälsa på folk & låta sig hanteras. Steg nummer 2 blir att bota hans rädsla för djursjukhus, vi måste bara vänta ut coronan lite till, har fan väntat i all evighet. 🙁 Men jag tänkte höra av mig till djursjukhuset & göra upp en plan med dem, om dem nu vill hjälpa mig, vilket jag hoppas & tror. Sen jobbar vi såklart vidare på koppelgående (vilket går kalasbra när vi går själva, men så fort nån annan är med så blir det jobbigare) & vardagslydnaden. Han bryr sig inte längre om barnen som skriker & springer åt andra hållet när vi är ute, men springer dem MOT oss så blir han lite osäker, men vi jobbar på det med. Det var längesen han skällde ut nån nu, så ja, det går verkligen framåt. 😀 Han fyller snart 2 år & senast när dem är 5 år måste dem göra provet, så vi har 3 år på oss & med tanke på vilken skillnad det är på honom nu så tror jag faktiskt att vi kan klara det!! Jag måste ha tålamod & låta det ta den tid det tar, synd bara att jag har så himla svårt för det. 😛 Haha, allt ska ju ske senast igår om man frågar mig. 😉

Han är så förstående, han är så genomsnäll, shit vad jag älskar honom! Det spelar ingen roll om jag mår bra eller åt helvete, han finns alltid där ändå. Orkar jag inte aktivera honom på några dagar så är det helt okej, & när jag vill träna så hänger han snabbt på! Han anpassar sig så himla bra efter mig & mitt mående, i alla dem svängningarna jag har. Jag skulle vilja ge hela världen till honom, men det kan jag inte, tyvärr, men jag kan ändå ge honom så mycket som möjligt. Dem senaste dagarna har jag insett att jag inte bara behöver honom, utan han behöver även mig! Vi är som sagt inte perfekta nån av oss, men tillsammans är vi bättre. Vi trivs inte att vara ifrån varandra, utan vi hör ihop, jag & min Yori.

Det är nästan så att tårarna rinner nu, dem tränger sig på, för jag älskar honom så mycket. <3 Det finns liksom inga ord som kan beskriva vår kärlek & jag hoppas att vi har många härliga år kvar tillsammans. Det är som sagt tufft just nu, men vi behöver ”bara” hålla ut, för det vänder & blir bättre igen, det måste det bli. Jag får inte sluta tro, varken på mig själv eller på honom, eller på oss, för tillsammans kan vi fan klara allt!

En tuff tid

Snacka om att jag går igenom många prövningar just nu, både på hundfronten & det personliga planet. Tårarna rinner varje kväll & många gånger vill jag bara lägga mig ner & ge upp. MEN jag ger inte upp, jag torkar tårarna & reser mig upp, trots världens alla bekymmer på mina axlar. Jag lever på hoppet om att det kommer att bli bra till slut, jag menar, det bara måste bli bättre, det får inte finnas några andra tankar. Jag får oerhört mycket stöd från mina nära vänner, både gamla & nya, & det betyder så mycket för mig. Jag blir rörd av att folk vill hjälpa mig, så tack! <3

Idag har vi tränat lite apportering & godisspår i skogen & Yori var jätteduktig! 😀 Spåret tog väääldigt lång tid & jag ska nog inte lägga så mycket godis i det nästa gång som jag gjorde idag, men han löste det till slut & hittade godisskålen i slutet. 🙂 Och apporteringen fick han högsta betyg på! Så himla duktig & han tycker att det är superskoj, vilket även gör att jag tycker att det är väldigt roligt! Och tänk vad långt vi har kommit med avlämningarna, han kör inte längre några ärevarv utan kommer direkt till mig. Lite svårt hade han dock när Malin stod kvar ute i skogen efter att ha kastat dummyn, då visste han inte riktigt om han skulle springa till henne eller till mig, så det behöver vi träna mer på. Vi har även börjat jobba med att han ska lämna dummyn/leksaken I HANDEN & han börjar fatta grejen tror jag, det känns som det i alla fall. Med andra ord; apporteringen börjar bli vår starkaste gren.

Av flera olika anledningar så blev det inga inlines igår & det kommer att vara vila fram tills i alla fall på fredag, sen får vi se hur det blir med motioneringen. Det hela har sina förklaringar, men det tänker jag inte dela med mig av här & nu. 😛 Mina vänner vet, & det räcker så just nu.

Vad är det som händer?!

Åter igen en tuff dag. 🙁 Dem kommer fan tätt & det är allt annat än roligt.

Det blev ingen trickträning igår på kvällen, för datorn krånglade så förbannat mycket när jag skulle uppdatera inlägget & då tappade jag humöret fullständigt & jag tränar inte hund när jag är arg, då är det bättre att hoppa över en dag. Har tyvärr inte blivit någon träning idag heller. 🙁 Jag & Yori har gått en långis i skogen tillsammans med en kompis, & vi skulle egentligen ha åkt ut till Sörmon & tränat efter det, men eftersom det regnade PLUS att jag har en extremt dålig dag, så valde jag att ställa in träningen – åter igen – jag tränar inte hund när jag är arg.

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig just nu, ilskan ligger så nära till hands hela tiden, det kan räcka med en sån löjlig sak som att jag trycker på fel knapp på tangentbordet ett par gånger så kan jag gå från helt lugn till skogstokig!! Det är inte likt mig att vara så lättretad, visst har jag alltid haft dåligt tålamod, men det här är nånting annat, & jag vet som sagt inte vad. 🙁 Jag har några gissningar, som typ sömnbrist & medicinändringar, men skulle såna saker verkligen kunna påverka mig såhär starkt? Och framför allt; hela tiden?! :O Det kanske dem kan, jag behöver prata med min sjuksköterska på öppenpsyk, synd bara att hon inte jobbar fören vecka 20 igen, & det är lång tid kvar tills dess. 🙁 Det är så jobbigt att hon bara jobbar varannan vecka, jag skulle liksom behöva en tätare kontakt just nu när det är svajigt, men jag tänker inte byta sjuksköterska! No way, då får det hellre vara som det är nu.

Just nu vet jag inte om det blir nån träning i hallen imorron heller, vi har ingenting bokat eftersom alla inte kan bestämma sig. Jag vill ju bara veta, JAG vill träna, men jag vill inte göra det själv, för det är inte alls lika roligt. Och för mig är det STOR SKILLNAD på att träna ute & inne. Utomhus blir det inte alls lika seriöst & jag är inte ens hälften så motiverad till träningen. Sen blir det ju inte ett dugg bättre av att vädret krånglar, jag HATAR att träna med massa kläder på mig, som typ tjocka jackor, regnkläder, stövlar o.s.v. det är såå mycket smidigare med bara ett par byxor & en tröja. 🙂 Uttrycket ”det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder” tja, det håller jag inte alls med om! Dåliga väder finns det alltför många av & visst, man KAN sätta på sig ”rätt” kläder, men det är så osmidigt & omotiverande så det går inte ens att förklara. Nä, det ska vara bra väder (inte blött, inte för kallt, inte för varmt) eller inomhus!

Usch, det är inge roligt att må såhär. 🙁 Jag ska lägga mig tidigt idag & hoppas på att få en bra natt, för då kanske morgondagens mående blir bättre än dagens? Så mycket sämre kan det väl inte bli ändå, bortsett från vissa stunder idag då dagen faktiskt har varit hanterbar (som typ på promenaden).

Jag är ledsen för att jag inte orkar allt jag vill

Svackan vägrar att släppa sitt grepp om mig. Det är oerhört tufft & jag gör mitt bästa för att ta mig igenom såväl dagar som nätter på ett så bra sätt som möjligt, men det är fan inte lätt. Börjar tro att jag har hamnat i en depression IGEN, men jag menar, hur jävla tätt kan dem komma?! Jag vill inte behöva läggas in för att fixa med nya mediciner, men snart ser jag inget annat val. Drar ut på det så länge jag bara kan, i hopp om att det ska vända ”på egen hand”.

Just nu är jag värdelös på att höra av mig & hålla kontakten med folk runt omkring mig, & jag är ledsen för det. Tänker speciellt på en person, du vet nog vem du är, ta det inte personligt, det är inte dig det är fel på. Dem enda jag pratar med nu är dem jag träffar, vilket är typ Carina…Och i samband med tollarträffen så träffade jag ju en del andra personer, men har sen dess inte pratat med nån av dem. Skulle vilja ha mer kontakt med min familj, men krafterna finns inte & därför uteblir det. Det betyder INTE att jag älskar dem/er mindre, det är bara det att jag just nu inte orkar med saker som dem flesta tar för givet att man alltid klarar av. Jag prioriterar Yori & gör mitt bästa för att ge honom roliga stunder, men efteråt blir jag mest liggandes i soffan/sängen resten av dagen. Läser man min blogg, alltså hunddelarna av den, så låter det som att vi är jätteaktiva, men så är det verkligen inte. Vi försöker att hitta på nånting per dag, men det är inte alltid det blir av. Idag t.ex. orkar jag ingenting, så Yori (& även Ilmo så länge jag har honom) får ha tråkigt, korta rastningsrundor är allt som händer. Senare idag ska han dock få åka hem till min farsa & där får han roligt! 😀 Dels med Zicco, men även med resten av alla som bor där. <3 Det är min tröst idag, ”han får det roligt senare”. Jag ska ju röntgas ikväll & imorron förmiddag, det är därför han ska få vara hos farsan under tiden, så slipper jag känna stress över att han är ensam hemma, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar, om det är förseningar m.m. Så tack för att ni tar honom! <3

Igår fick han bada lite igen, träna lite på att faktiskt HOPPA från en brygga & inte bara ”plumsa i”. 😛 Haha. Lite race med tjejligan i ”skogen” roade han sig också med, medan jag & Carina satt & tittade på, lagom ansträngande. 😉 Han är så lycklig när han får göra saker & jag önskar så att jag orkade ge honom det varje dag, men det får komma längre fram. Nu är fokuset som sagt att ta mig igenom tiden på ett bra sätt, resten kommer senare.

Ha hund trots psykisk ohälsa

Under alla mina år som psykiskt sjuk så har jag sett allting ur den synvinkeln, & har inte alls kunnat förstått hur vissa människor verkligen inte kunde förstå hur det var. Att inte alla var lika övertygade om vad min räddning skulle vara som jag själv var.

Jag har näst intill hatat en person för vad hon gjorde mot mig. Jag såg det som ett otroligt svek & fattade inte hur hon kunde vara så grym. Hon lovade mig en valp & drog sen tillbaka sitt löfte. Det med motiveringen att jag var för psykiskt sjukt, men förstod hon inte att en valp skulle göra mig friskare?

Nu när jag själv sitter på andra sidan, med andra ord är mer frisk än sjuk, så förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde. Och det mest skrämmande är att jag kanske gör likadant nu?! :O Eller nja, jag lovar ingen någon valp, för att sen krossa dens drömmar, men hur instabila kan blivande valpägare få vara? Utan att det går ut över hunden?

Att ha hund är ett megastort ansvar, & att ha en valp är ännu jobbigare. MEN man får ju så otroligt mycket tillbaka! <3 Och då är det värt allt slit, tusen gånger om. Men tänk om nån är i för dåligt skick för att kunna ta hand om en valp? Vem har rätt att avgöra det? Och hur vet man innan man har testat?

Psykisk ohälsa är, tyvärr, fortfarande väldigt tabubelagt & det är inte direkt det första nån nämner när man ska köpa hund. Just då, den gången när löftet till mig drogs tillbaka, kanske jag var för instabil, jag vet faktiskt inte, & jag vet inte heller om personen som krossade min dåvarande dröm vet det. För sanningen är att utan hundarna så skulle jag aldrig ha kommit så långt & mått så bra som jag gör idag. Dem har verkligen räddat mig, på alla sätt som finns. Och det är jag dem evigt tacksam för! <3

Men vart drar man gränsen? Och vem är det som drar den? När räknas en person som för instabil för att kunna ha en valp på heltid? Och hur vet man i det förväg?

Jag säger alltså inte att psykiskt sjuka människor inte borde ha hund (eller något annat djur), för som sagt, det är en av faktorerna till att jag har blivit så frisk. Men när & hur vet man om det kommer att funka?

150928