En tuff tid

Snacka om att jag går igenom många prövningar just nu, både på hundfronten & det personliga planet. Tårarna rinner varje kväll & många gånger vill jag bara lägga mig ner & ge upp. MEN jag ger inte upp, jag torkar tårarna & reser mig upp, trots världens alla bekymmer på mina axlar. Jag lever på hoppet om att det kommer att bli bra till slut, jag menar, det bara måste bli bättre, det får inte finnas några andra tankar. Jag får oerhört mycket stöd från mina nära vänner, både gamla & nya, & det betyder så mycket för mig. Jag blir rörd av att folk vill hjälpa mig, så tack! <3

Idag har vi tränat lite apportering & godisspår i skogen & Yori var jätteduktig! 😀 Spåret tog väääldigt lång tid & jag ska nog inte lägga så mycket godis i det nästa gång som jag gjorde idag, men han löste det till slut & hittade godisskålen i slutet. 🙂 Och apporteringen fick han högsta betyg på! Så himla duktig & han tycker att det är superskoj, vilket även gör att jag tycker att det är väldigt roligt! Och tänk vad långt vi har kommit med avlämningarna, han kör inte längre några ärevarv utan kommer direkt till mig. Lite svårt hade han dock när Malin stod kvar ute i skogen efter att ha kastat dummyn, då visste han inte riktigt om han skulle springa till henne eller till mig, så det behöver vi träna mer på. Vi har även börjat jobba med att han ska lämna dummyn/leksaken I HANDEN & han börjar fatta grejen tror jag, det känns som det i alla fall. Med andra ord; apporteringen börjar bli vår starkaste gren.

Av flera olika anledningar så blev det inga inlines igår & det kommer att vara vila fram tills i alla fall på fredag, sen får vi se hur det blir med motioneringen. Det hela har sina förklaringar, men det tänker jag inte dela med mig av här & nu. 😛 Mina vänner vet, & det räcker så just nu.

Vad är det som händer?!

Åter igen en tuff dag. 🙁 Dem kommer fan tätt & det är allt annat än roligt.

Det blev ingen trickträning igår på kvällen, för datorn krånglade så förbannat mycket när jag skulle uppdatera inlägget & då tappade jag humöret fullständigt & jag tränar inte hund när jag är arg, då är det bättre att hoppa över en dag. Har tyvärr inte blivit någon träning idag heller. 🙁 Jag & Yori har gått en långis i skogen tillsammans med en kompis, & vi skulle egentligen ha åkt ut till Sörmon & tränat efter det, men eftersom det regnade PLUS att jag har en extremt dålig dag, så valde jag att ställa in träningen – åter igen – jag tränar inte hund när jag är arg.

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig just nu, ilskan ligger så nära till hands hela tiden, det kan räcka med en sån löjlig sak som att jag trycker på fel knapp på tangentbordet ett par gånger så kan jag gå från helt lugn till skogstokig!! Det är inte likt mig att vara så lättretad, visst har jag alltid haft dåligt tålamod, men det här är nånting annat, & jag vet som sagt inte vad. 🙁 Jag har några gissningar, som typ sömnbrist & medicinändringar, men skulle såna saker verkligen kunna påverka mig såhär starkt? Och framför allt; hela tiden?! :O Det kanske dem kan, jag behöver prata med min sjuksköterska på öppenpsyk, synd bara att hon inte jobbar fören vecka 20 igen, & det är lång tid kvar tills dess. 🙁 Det är så jobbigt att hon bara jobbar varannan vecka, jag skulle liksom behöva en tätare kontakt just nu när det är svajigt, men jag tänker inte byta sjuksköterska! No way, då får det hellre vara som det är nu.

Just nu vet jag inte om det blir nån träning i hallen imorron heller, vi har ingenting bokat eftersom alla inte kan bestämma sig. Jag vill ju bara veta, JAG vill träna, men jag vill inte göra det själv, för det är inte alls lika roligt. Och för mig är det STOR SKILLNAD på att träna ute & inne. Utomhus blir det inte alls lika seriöst & jag är inte ens hälften så motiverad till träningen. Sen blir det ju inte ett dugg bättre av att vädret krånglar, jag HATAR att träna med massa kläder på mig, som typ tjocka jackor, regnkläder, stövlar o.s.v. det är såå mycket smidigare med bara ett par byxor & en tröja. 🙂 Uttrycket ”det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder” tja, det håller jag inte alls med om! Dåliga väder finns det alltför många av & visst, man KAN sätta på sig ”rätt” kläder, men det är så osmidigt & omotiverande så det går inte ens att förklara. Nä, det ska vara bra väder (inte blött, inte för kallt, inte för varmt) eller inomhus!

Usch, det är inge roligt att må såhär. 🙁 Jag ska lägga mig tidigt idag & hoppas på att få en bra natt, för då kanske morgondagens mående blir bättre än dagens? Så mycket sämre kan det väl inte bli ändå, bortsett från vissa stunder idag då dagen faktiskt har varit hanterbar (som typ på promenaden).

Jag är ledsen för att jag inte orkar allt jag vill

Svackan vägrar att släppa sitt grepp om mig. Det är oerhört tufft & jag gör mitt bästa för att ta mig igenom såväl dagar som nätter på ett så bra sätt som möjligt, men det är fan inte lätt. Börjar tro att jag har hamnat i en depression IGEN, men jag menar, hur jävla tätt kan dem komma?! Jag vill inte behöva läggas in för att fixa med nya mediciner, men snart ser jag inget annat val. Drar ut på det så länge jag bara kan, i hopp om att det ska vända ”på egen hand”.

Just nu är jag värdelös på att höra av mig & hålla kontakten med folk runt omkring mig, & jag är ledsen för det. Tänker speciellt på en person, du vet nog vem du är, ta det inte personligt, det är inte dig det är fel på. Dem enda jag pratar med nu är dem jag träffar, vilket är typ Carina…Och i samband med tollarträffen så träffade jag ju en del andra personer, men har sen dess inte pratat med nån av dem. Skulle vilja ha mer kontakt med min familj, men krafterna finns inte & därför uteblir det. Det betyder INTE att jag älskar dem/er mindre, det är bara det att jag just nu inte orkar med saker som dem flesta tar för givet att man alltid klarar av. Jag prioriterar Yori & gör mitt bästa för att ge honom roliga stunder, men efteråt blir jag mest liggandes i soffan/sängen resten av dagen. Läser man min blogg, alltså hunddelarna av den, så låter det som att vi är jätteaktiva, men så är det verkligen inte. Vi försöker att hitta på nånting per dag, men det är inte alltid det blir av. Idag t.ex. orkar jag ingenting, så Yori (& även Ilmo så länge jag har honom) får ha tråkigt, korta rastningsrundor är allt som händer. Senare idag ska han dock få åka hem till min farsa & där får han roligt! 😀 Dels med Zicco, men även med resten av alla som bor där. <3 Det är min tröst idag, ”han får det roligt senare”. Jag ska ju röntgas ikväll & imorron förmiddag, det är därför han ska få vara hos farsan under tiden, så slipper jag känna stress över att han är ensam hemma, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar, om det är förseningar m.m. Så tack för att ni tar honom! <3

Igår fick han bada lite igen, träna lite på att faktiskt HOPPA från en brygga & inte bara ”plumsa i”. 😛 Haha. Lite race med tjejligan i ”skogen” roade han sig också med, medan jag & Carina satt & tittade på, lagom ansträngande. 😉 Han är så lycklig när han får göra saker & jag önskar så att jag orkade ge honom det varje dag, men det får komma längre fram. Nu är fokuset som sagt att ta mig igenom tiden på ett bra sätt, resten kommer senare.

Ha hund trots psykisk ohälsa

Under alla mina år som psykiskt sjuk så har jag sett allting ur den synvinkeln, & har inte alls kunnat förstått hur vissa människor verkligen inte kunde förstå hur det var. Att inte alla var lika övertygade om vad min räddning skulle vara som jag själv var.

Jag har näst intill hatat en person för vad hon gjorde mot mig. Jag såg det som ett otroligt svek & fattade inte hur hon kunde vara så grym. Hon lovade mig en valp & drog sen tillbaka sitt löfte. Det med motiveringen att jag var för psykiskt sjukt, men förstod hon inte att en valp skulle göra mig friskare?

Nu när jag själv sitter på andra sidan, med andra ord är mer frisk än sjuk, så förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde. Och det mest skrämmande är att jag kanske gör likadant nu?! :O Eller nja, jag lovar ingen någon valp, för att sen krossa dens drömmar, men hur instabila kan blivande valpägare få vara? Utan att det går ut över hunden?

Att ha hund är ett megastort ansvar, & att ha en valp är ännu jobbigare. MEN man får ju så otroligt mycket tillbaka! <3 Och då är det värt allt slit, tusen gånger om. Men tänk om nån är i för dåligt skick för att kunna ta hand om en valp? Vem har rätt att avgöra det? Och hur vet man innan man har testat?

Psykisk ohälsa är, tyvärr, fortfarande väldigt tabubelagt & det är inte direkt det första nån nämner när man ska köpa hund. Just då, den gången när löftet till mig drogs tillbaka, kanske jag var för instabil, jag vet faktiskt inte, & jag vet inte heller om personen som krossade min dåvarande dröm vet det. För sanningen är att utan hundarna så skulle jag aldrig ha kommit så långt & mått så bra som jag gör idag. Dem har verkligen räddat mig, på alla sätt som finns. Och det är jag dem evigt tacksam för! <3

Men vart drar man gränsen? Och vem är det som drar den? När räknas en person som för instabil för att kunna ha en valp på heltid? Och hur vet man i det förväg?

Jag säger alltså inte att psykiskt sjuka människor inte borde ha hund (eller något annat djur), för som sagt, det är en av faktorerna till att jag har blivit så frisk. Men när & hur vet man om det kommer att funka?

150928