Han som räddade mig

Efter att ha förlorat min älskade Dee så mådde jag åt helvete. Flera gånger varje dag sprutade tårarna samtidigt som ångesten höll på att ta livet av mig, riktigt jävla illa var det.

Först så visste jag inte om jag någonsin skulle ha hund igen med tanke på att allt som hände i samband med att jag tog bort Dee. Men samtidigt fanns drömmen om en ny hund inom mig.

Sen så var tanken att jag skulle para Rally igen & behålla en av dem valparna, men hon började aldrig löpa & jag behövde någon som behövde mig. Så därför satt jag vid datorn & kollade på lundehundskullar & när jag hittade Zoom & hans bror kände jag mig säker, jag ville verkligen ha en valparna!

Efter att ha pratat lite med uppfödaren så började jag må bättre, men jag var fortfarande ostabil. Jag, morsan & Anders åkte hem till uppfödaren där vi pratade mycket innan vi båda bestämde oss för att genomföra ”affären”, & det var en glad Malin som åkte hemåt den dagen. 🙂

Sammanlagt så var jag hundlös i 3 månader(!!) innan lilla Zoom kom. Och han gjorde det som ingen annan har kunnat gjort – nämligen ta mig bort från skiten! Bort från självskador & överdoser, jag blev fri. Jag hade aldrig klarat mig utan Zoom, han räddade mig.

Vi står varandra väldigt nära, jag & min fina Zoom. När jag är ledsen & gråter så kommer han fort som fan & vill torka mina tårar. Han är så himla go, trots att han inte är en lätt hund. Man får ingenting gratis, utan man måste jobba sig till allt, men jag kommer aldrig sluta älska honom. <3

Nu har han ju varit skadad & jag var rädd för att jag skulle tvingas omplacera honom p.g.a hans skada, ifall han aldrig skulle kunna leva ett aktivt liv. Eftersom jag bor själv med Zoom & Yori så kan jag inte bara göra saker med en av dem, utan båda behöver få dela min tid så att dem får massa kärlek. Jag kan inte ha en hund som inte skulle klara av att gå långa promenader eller att träna (främst freestyle). Så ja, jag var VÄLDIGT NÄRA att låta honom flytta, men när jag fick beskedet att hans skada bara var muskulär & därmed kunna leva ett aktivt liv igen så blev jag såå himla glad! För det betydde ju att jag kunde ha kvar honom! 😀 Ibland är det bra att dra ut på saker, att inte stressa fram ett beslut som man kan ångra sig hela livet att man gjorde. 🙁 Med andra ord kan beslutsångest vara bra ibland. 😉 Haha.

Jag hoppas att jag & Zoom (& Yori såklart!) har många år kvar tillsammans. Jag gör allt för honom, vår kärlek kommer att vara för evigt. Min fina kille som betyder mycket mer än ord kan beskriva!

Jag är fri nu!

Om jag jämför mitt liv nu & hur det har varit förut så är jag så lycklig. Jag tog mig genom all jävla skit, jag vet att jag aldrig kommer att kunna radera det som hänt, men hej, jag är fri nu! 😀 Jag trodde ALDRIG att det skulle bli bättre, jag var så inne i mörkret att jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Men nånstans längs vägen så hittade jag ett sätt att hantera jobbiga tankar & känslor, utan att skada varken mig själv eller någon annan. Ett sätt som fortfarande fungerar & som jag är trygg med. Och jag hoppas verkligen att det ska finnas kvar resten av livet.

Mina hundar har ALLTID varit de viktigaste i min tillvaro, utan deras kärlek & stöd så hade jag aldrig tagit mig ut på andra sidan. De har alltid gett mig en anledning att gå upp ur sängen, de har dragit med mig ut på måånga promenader & de har hittat på tokheter som jag bara kan skratta åt. 😉 Visst, ett & annat grått hår har växt på mitt huvud, men det är det värt. Jag kommer aldrig att leva utan hund!

Några andra som är oerhört viktiga är familjen & mina vänner. Vad skulle jag göra utan dem?! Jag nämner inga namn, men jag tror att ni vet vilka ni är. <3

Jag vet att många hatar mig för det jag har gjort, även om jag själv inte alls ser på det på samma sätt som dem. Dem vet inte sanningen, för dem vägrar att lyssna på den. Dem försöker inte ens att lyssna, utan dem bara attackerar gång på gång. Dem krossade mig fullständigt, jävlar vad jag sjönk ner till botten, MEN jag tog mig upp igen! Saker & ting har blivit så fel, däremot säger jag inte att jag har gjort fel, utan det är ödet som har jävlats med mig.

I dagsläget har jag 2 underbara hundar som jag älskar såå otroligt mycket! Ibland när jag ser dem leka, eller tom tittar på kort på dem så är jag så nära på att börja gråta, så mycket betyder dem för mig & så himla glad över att dem är MINA! Ingen kan dem ifrån mig, aldrig nånsin! Jag krigar för mina hjältar, för utan dem skulle det aldrig gå.

Mina hjärtan! <3

Jag har ju sen en tid tillbaka varit sjukskriven & även blivit sjukpensionär, men allt det är ju baserat på hur det har varit, inte hur det är nu. Jag vill ha nånting meningsfullt att göra, nånting som får mig att känna mig värdefull. Nånting som även andra gläds över. Och sen har det även med pengar att göra, man är LÅNGT ifrån rik när man är sjukskriven, för man får ut så jäkla lite. 🙁 Så det är också en del som sporrar mig att faktiskt våga försöka nånting annat. Om jag aldrig försöker så kommer jag ju aldrig att veta om jag klarar av det. Jag vill så gärna, helst på en gång!  Jag (& en av mina bästa vänner) har lite planer, men det är inget jag tänker gå ut med i dagsläget eftersom ingenting är säkert än. Men jag har som sagt börjat göra drömmarna till verklighet.

Min stöttepelare

Först & främst så vill jag tacka för all den responsen som jag har fått av gårdagens inlägg. Era ord betyder mycket, även om jag inte känner dem flesta av er. Så tack.

Idag har det varit sjuttio resor värre fysiskt. 🙁 Jag har mest legat i soffan, totalt orkeslös, & emellanåt med tårarna rinnandes nerför kinderna. Då har jag haft min fina bruna vän som krupit nära & lagt sig huvud i mitt knä, utan hennes tröst så hade jag mått ännu sämre.

20160727_161043

Jag försöker hela tiden intala mig att det snart vänder & blir bättre igen, jag är ”bara” i en djup svacka just nu. Men jag vet inte om jag tror på mig själv angående det. 🙁 Det är svårt att hålla huvudet högt & se framåt när kroppen blir allt sämre. Jag HATAR att känna mig såhär svag, så snälla, låt det vända & bi bättre inom en mycket snar framtid!

Ha hund trots psykisk ohälsa

Under alla mina år som psykiskt sjuk så har jag sett allting ur den synvinkeln, & har inte alls kunnat förstått hur vissa människor verkligen inte kunde förstå hur det var. Att inte alla var lika övertygade om vad min räddning skulle vara som jag själv var.

Jag har näst intill hatat en person för vad hon gjorde mot mig. Jag såg det som ett otroligt svek & fattade inte hur hon kunde vara så grym. Hon lovade mig en valp & drog sen tillbaka sitt löfte. Det med motiveringen att jag var för psykiskt sjukt, men förstod hon inte att en valp skulle göra mig friskare?

Nu när jag själv sitter på andra sidan, med andra ord är mer frisk än sjuk, så förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde. Och det mest skrämmande är att jag kanske gör likadant nu?! :O Eller nja, jag lovar ingen någon valp, för att sen krossa dens drömmar, men hur instabila kan blivande valpägare få vara? Utan att det går ut över hunden?

Att ha hund är ett megastort ansvar, & att ha en valp är ännu jobbigare. MEN man får ju så otroligt mycket tillbaka! <3 Och då är det värt allt slit, tusen gånger om. Men tänk om nån är i för dåligt skick för att kunna ta hand om en valp? Vem har rätt att avgöra det? Och hur vet man innan man har testat?

Psykisk ohälsa är, tyvärr, fortfarande väldigt tabubelagt & det är inte direkt det första nån nämner när man ska köpa hund. Just då, den gången när löftet till mig drogs tillbaka, kanske jag var för instabil, jag vet faktiskt inte, & jag vet inte heller om personen som krossade min dåvarande dröm vet det. För sanningen är att utan hundarna så skulle jag aldrig ha kommit så långt & mått så bra som jag gör idag. Dem har verkligen räddat mig, på alla sätt som finns. Och det är jag dem evigt tacksam för! <3

Men vart drar man gränsen? Och vem är det som drar den? När räknas en person som för instabil för att kunna ha en valp på heltid? Och hur vet man i det förväg?

Jag säger alltså inte att psykiskt sjuka människor inte borde ha hund (eller något annat djur), för som sagt, det är en av faktorerna till att jag har blivit så frisk. Men när & hur vet man om det kommer att funka?

150928