En tuff tid

Snacka om att jag går igenom många prövningar just nu, både på hundfronten & det personliga planet. Tårarna rinner varje kväll & många gånger vill jag bara lägga mig ner & ge upp. MEN jag ger inte upp, jag torkar tårarna & reser mig upp, trots världens alla bekymmer på mina axlar. Jag lever på hoppet om att det kommer att bli bra till slut, jag menar, det bara måste bli bättre, det får inte finnas några andra tankar. Jag får oerhört mycket stöd från mina nära vänner, både gamla & nya, & det betyder så mycket för mig. Jag blir rörd av att folk vill hjälpa mig, så tack! <3

Idag har vi tränat lite apportering & godisspår i skogen & Yori var jätteduktig! 😀 Spåret tog väääldigt lång tid & jag ska nog inte lägga så mycket godis i det nästa gång som jag gjorde idag, men han löste det till slut & hittade godisskålen i slutet. 🙂 Och apporteringen fick han högsta betyg på! Så himla duktig & han tycker att det är superskoj, vilket även gör att jag tycker att det är väldigt roligt! Och tänk vad långt vi har kommit med avlämningarna, han kör inte längre några ärevarv utan kommer direkt till mig. Lite svårt hade han dock när Malin stod kvar ute i skogen efter att ha kastat dummyn, då visste han inte riktigt om han skulle springa till henne eller till mig, så det behöver vi träna mer på. Vi har även börjat jobba med att han ska lämna dummyn/leksaken I HANDEN & han börjar fatta grejen tror jag, det känns som det i alla fall. Med andra ord; apporteringen börjar bli vår starkaste gren.

Av flera olika anledningar så blev det inga inlines igår & det kommer att vara vila fram tills i alla fall på fredag, sen får vi se hur det blir med motioneringen. Det hela har sina förklaringar, men det tänker jag inte dela med mig av här & nu. 😛 Mina vänner vet, & det räcker så just nu.

Vad är det som händer?!

Åter igen en tuff dag. 🙁 Dem kommer fan tätt & det är allt annat än roligt.

Det blev ingen trickträning igår på kvällen, för datorn krånglade så förbannat mycket när jag skulle uppdatera inlägget & då tappade jag humöret fullständigt & jag tränar inte hund när jag är arg, då är det bättre att hoppa över en dag. Har tyvärr inte blivit någon träning idag heller. 🙁 Jag & Yori har gått en långis i skogen tillsammans med en kompis, & vi skulle egentligen ha åkt ut till Sörmon & tränat efter det, men eftersom det regnade PLUS att jag har en extremt dålig dag, så valde jag att ställa in träningen – åter igen – jag tränar inte hund när jag är arg.

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig just nu, ilskan ligger så nära till hands hela tiden, det kan räcka med en sån löjlig sak som att jag trycker på fel knapp på tangentbordet ett par gånger så kan jag gå från helt lugn till skogstokig!! Det är inte likt mig att vara så lättretad, visst har jag alltid haft dåligt tålamod, men det här är nånting annat, & jag vet som sagt inte vad. 🙁 Jag har några gissningar, som typ sömnbrist & medicinändringar, men skulle såna saker verkligen kunna påverka mig såhär starkt? Och framför allt; hela tiden?! :O Det kanske dem kan, jag behöver prata med min sjuksköterska på öppenpsyk, synd bara att hon inte jobbar fören vecka 20 igen, & det är lång tid kvar tills dess. 🙁 Det är så jobbigt att hon bara jobbar varannan vecka, jag skulle liksom behöva en tätare kontakt just nu när det är svajigt, men jag tänker inte byta sjuksköterska! No way, då får det hellre vara som det är nu.

Just nu vet jag inte om det blir nån träning i hallen imorron heller, vi har ingenting bokat eftersom alla inte kan bestämma sig. Jag vill ju bara veta, JAG vill träna, men jag vill inte göra det själv, för det är inte alls lika roligt. Och för mig är det STOR SKILLNAD på att träna ute & inne. Utomhus blir det inte alls lika seriöst & jag är inte ens hälften så motiverad till träningen. Sen blir det ju inte ett dugg bättre av att vädret krånglar, jag HATAR att träna med massa kläder på mig, som typ tjocka jackor, regnkläder, stövlar o.s.v. det är såå mycket smidigare med bara ett par byxor & en tröja. 🙂 Uttrycket ”det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder” tja, det håller jag inte alls med om! Dåliga väder finns det alltför många av & visst, man KAN sätta på sig ”rätt” kläder, men det är så osmidigt & omotiverande så det går inte ens att förklara. Nä, det ska vara bra väder (inte blött, inte för kallt, inte för varmt) eller inomhus!

Usch, det är inge roligt att må såhär. 🙁 Jag ska lägga mig tidigt idag & hoppas på att få en bra natt, för då kanske morgondagens mående blir bättre än dagens? Så mycket sämre kan det väl inte bli ändå, bortsett från vissa stunder idag då dagen faktiskt har varit hanterbar (som typ på promenaden).

Jag är ledsen för att jag inte orkar allt jag vill

Svackan vägrar att släppa sitt grepp om mig. Det är oerhört tufft & jag gör mitt bästa för att ta mig igenom såväl dagar som nätter på ett så bra sätt som möjligt, men det är fan inte lätt. Börjar tro att jag har hamnat i en depression IGEN, men jag menar, hur jävla tätt kan dem komma?! Jag vill inte behöva läggas in för att fixa med nya mediciner, men snart ser jag inget annat val. Drar ut på det så länge jag bara kan, i hopp om att det ska vända ”på egen hand”.

Just nu är jag värdelös på att höra av mig & hålla kontakten med folk runt omkring mig, & jag är ledsen för det. Tänker speciellt på en person, du vet nog vem du är, ta det inte personligt, det är inte dig det är fel på. Dem enda jag pratar med nu är dem jag träffar, vilket är typ Carina…Och i samband med tollarträffen så träffade jag ju en del andra personer, men har sen dess inte pratat med nån av dem. Skulle vilja ha mer kontakt med min familj, men krafterna finns inte & därför uteblir det. Det betyder INTE att jag älskar dem/er mindre, det är bara det att jag just nu inte orkar med saker som dem flesta tar för givet att man alltid klarar av. Jag prioriterar Yori & gör mitt bästa för att ge honom roliga stunder, men efteråt blir jag mest liggandes i soffan/sängen resten av dagen. Läser man min blogg, alltså hunddelarna av den, så låter det som att vi är jätteaktiva, men så är det verkligen inte. Vi försöker att hitta på nånting per dag, men det är inte alltid det blir av. Idag t.ex. orkar jag ingenting, så Yori (& även Ilmo så länge jag har honom) får ha tråkigt, korta rastningsrundor är allt som händer. Senare idag ska han dock få åka hem till min farsa & där får han roligt! 😀 Dels med Zicco, men även med resten av alla som bor där. <3 Det är min tröst idag, ”han får det roligt senare”. Jag ska ju röntgas ikväll & imorron förmiddag, det är därför han ska få vara hos farsan under tiden, så slipper jag känna stress över att han är ensam hemma, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar, om det är förseningar m.m. Så tack för att ni tar honom! <3

Igår fick han bada lite igen, träna lite på att faktiskt HOPPA från en brygga & inte bara ”plumsa i”. 😛 Haha. Lite race med tjejligan i ”skogen” roade han sig också med, medan jag & Carina satt & tittade på, lagom ansträngande. 😉 Han är så lycklig när han får göra saker & jag önskar så att jag orkade ge honom det varje dag, men det får komma längre fram. Nu är fokuset som sagt att ta mig igenom tiden på ett bra sätt, resten kommer senare.

Jag ska kriga tills jag vinner

Ni som känner mig & har gjort det en längre tid vet mycket väl om mina psykiska sjukdomar & vad dem har ställt till med i mitt liv. Ni andra, tja, välkommen till min värld.

Under den tiden som jag hade både Yori & Zoom så mådde jag bättre än på många, många år. Jag kände mig hel, jag hade allt jag önskade mig. Jag blev fri från självskador & jag kunde minska ner på medicinerna. Livet såg riktigt ljust ut för första gången på väldigt länge.

Men när jag omplacerade Zoom så rasade jag igen, på alla sätt som var möjliga. Jag fick höja & även lägga till mediciner, jag mådde dåligt, tappade energi, lust & motivation, började självskada mig igen & mörkret kom verkligen tillbaka. Jag grät hur mycket som helst då mitt hjärta bara skrek efter Zoom. Jag ångrade mig tusen gånger om att jag hade omplacerat honom, för jag ville ju inget hellre än att få tillbaka honom! Det var ju han som hjälpte mig bort från skiten, han kom in i mitt liv efter att jag hade förlorat Dee & det helvetet som bröt ut då. Han fick mig att kämpa trots alla motgångar, & han kommer alltid att betyda hur mycket som helst för mig.

Men han tålde inte Yori, plus att Zoomen hade starka rädslor för stan, folksamlingar, trafik & tävlingsplatser. Så han skulle aldrig kunna bli den tävlingshunden jag drömde om, därför föll valet på att omplacera honom istället för Yori, för Yori passade mig bättre, även om det som sagt var Zoom som tog bort mig från mörkret. Ni ska veta att jag har ångrat mitt val många gånger, men jag vet att Zoomen trivs så mycket bättre hos Tina & Jörgen där han får bo i skogen & vara kung! Dem tränar dogparkour, agility & går långa skogspromenader där han får springa lös & hoppa upp på alla möjliga stenar & stubbar som han hittar. Emellanåt åker dem in till stan för att träna, men väl där så blir han väldigt rädd, som han alltid har varit, & detta kanske låter helt knäppt för er, men en del av mig är glad över att han fortfarande reagerar så, för det får mig att inse att jag trots allt gjorde rätt val. Han vill vara en skogshund & det har han fått blivit. 🙂 Han är kung på sitt hunddagis & njuter verkligen av livet, & ingen är gladare än jag över det. Så tack Tina & Jörgen för allt ni gör för ”min” Zoom, om ni bara kunde förstå hur mycket det betyder för mig!

Men mitt mående har som sagt svajat rejält sen dess & jag har även fastnat i många gamla dåliga vanor, som självskador av olika slag, & jag har även varit inlagd på psyk i omgångar. Jag har haft tankar på att omplacera Yori då jag känt så dåligt samvete för att jag inte har orkat ge honom allt han önskat, han har aldrig lidit, men han har heller inte varit toklycklig. Tack vare mycket stöd från mina bästa vänner Carina & Malin samt min familj så har jag ändå haft kvar honom & nu är jag så himla glad över det! Min spralliga, helgalna knasboll, som jag älskar honom!

Den senaste månaden har varit extremt tuff, jag har gjort saker mot mig själv som jag alltid kommer att ångra, men jag har också överlevt trots allt, & det är det allra viktigaste. Stödet från nära & kära, samt vården, har gjort att jag idag ser saker lite annorlunda. Det hände en sak härom dagen som verkligen fick mig att vakna & inse vad jag håller på med, vad jag håller på att förstöra, inte bara för mig själv, utan även för dem som står mig närmast. Så idag tog jag ett stort steg i rätt riktning genom att lämna in nästan 250 tabletter som jag hade sparade hemma i ”nödfall”. Min sjuksköterska på öppenpsyk blev glad över att få hela den stora påsen & tack vare Yori’s stöd (han var med när jag lämnade in allt) så kände jag inte minsta lilla ångest över att lämna ifrån mig min ”trygghet”, min ”plan b”, utan det kändes enbart bra. 🙂

Jag ska vända på det här nu, jag ska hålla mig borta från självskador i alla former, jag ska satsa på min hälsa & att göra det bästa jag kan av mitt liv. Jag ska göra allt jag kan för att hitta samma livsglädje som min kung Magic hade, för då kan inget stoppa mig igen. Så upp till kamp nu Malin, det kommer att komma många stunder då jag kommer att tveka & ifrågasätta mitt val & livets värde, då allt kommer att kännas för tufft & jag bara vill ge upp, men som sagt, jag ska vara stark & vinna över min psykiska sjukdom, till varje pris. Något jag VET att jag kommer att klara av, bara jag ger mig fan på det, & jag tänker kriga tills jag står där på andra sidan, som vinnare i striden mot min psykiska ohälsa.

The comeback is always stronger than the setback!

Jag är på väg, på väg, tillbaka till mitt liv
Jag har börjat ta mig loss & hoppas snart att jag är fri
Och aldrig ska jag nånsin återvända dit jag var
Ska jaga friden in i döden för att ändra mina dar

Han som räddade mig

Efter att ha förlorat min älskade Dee så mådde jag åt helvete. Flera gånger varje dag sprutade tårarna samtidigt som ångesten höll på att ta livet av mig, riktigt jävla illa var det.

Först så visste jag inte om jag någonsin skulle ha hund igen med tanke på att allt som hände i samband med att jag tog bort Dee. Men samtidigt fanns drömmen om en ny hund inom mig.

Sen så var tanken att jag skulle para Rally igen & behålla en av dem valparna, men hon började aldrig löpa & jag behövde någon som behövde mig. Så därför satt jag vid datorn & kollade på lundehundskullar & när jag hittade Zoom & hans bror kände jag mig säker, jag ville verkligen ha en valparna!

Efter att ha pratat lite med uppfödaren så började jag må bättre, men jag var fortfarande ostabil. Jag, morsan & Anders åkte hem till uppfödaren där vi pratade mycket innan vi båda bestämde oss för att genomföra ”affären”, & det var en glad Malin som åkte hemåt den dagen. 🙂

Sammanlagt så var jag hundlös i 3 månader(!!) innan lilla Zoom kom. Och han gjorde det som ingen annan har kunnat gjort – nämligen ta mig bort från skiten! Bort från självskador & överdoser, jag blev fri. Jag hade aldrig klarat mig utan Zoom, han räddade mig.

Vi står varandra väldigt nära, jag & min fina Zoom. När jag är ledsen & gråter så kommer han fort som fan & vill torka mina tårar. Han är så himla go, trots att han inte är en lätt hund. Man får ingenting gratis, utan man måste jobba sig till allt, men jag kommer aldrig sluta älska honom. <3

Nu har han ju varit skadad & jag var rädd för att jag skulle tvingas omplacera honom p.g.a hans skada, ifall han aldrig skulle kunna leva ett aktivt liv. Eftersom jag bor själv med Zoom & Yori så kan jag inte bara göra saker med en av dem, utan båda behöver få dela min tid så att dem får massa kärlek. Jag kan inte ha en hund som inte skulle klara av att gå långa promenader eller att träna (främst freestyle). Så ja, jag var VÄLDIGT NÄRA att låta honom flytta, men när jag fick beskedet att hans skada bara var muskulär & därmed kunna leva ett aktivt liv igen så blev jag såå himla glad! För det betydde ju att jag kunde ha kvar honom! 😀 Ibland är det bra att dra ut på saker, att inte stressa fram ett beslut som man kan ångra sig hela livet att man gjorde. 🙁 Med andra ord kan beslutsångest vara bra ibland. 😉 Haha.

Jag hoppas att jag & Zoom (& Yori såklart!) har många år kvar tillsammans. Jag gör allt för honom, vår kärlek kommer att vara för evigt. Min fina kille som betyder mycket mer än ord kan beskriva!

Jag är fri nu!

Om jag jämför mitt liv nu & hur det har varit förut så är jag så lycklig. Jag tog mig genom all jävla skit, jag vet att jag aldrig kommer att kunna radera det som hänt, men hej, jag är fri nu! 😀 Jag trodde ALDRIG att det skulle bli bättre, jag var så inne i mörkret att jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Men nånstans längs vägen så hittade jag ett sätt att hantera jobbiga tankar & känslor, utan att skada varken mig själv eller någon annan. Ett sätt som fortfarande fungerar & som jag är trygg med. Och jag hoppas verkligen att det ska finnas kvar resten av livet.

Mina hundar har ALLTID varit de viktigaste i min tillvaro, utan deras kärlek & stöd så hade jag aldrig tagit mig ut på andra sidan. De har alltid gett mig en anledning att gå upp ur sängen, de har dragit med mig ut på måånga promenader & de har hittat på tokheter som jag bara kan skratta åt. 😉 Visst, ett & annat grått hår har växt på mitt huvud, men det är det värt. Jag kommer aldrig att leva utan hund!

Några andra som är oerhört viktiga är familjen & mina vänner. Vad skulle jag göra utan dem?! Jag nämner inga namn, men jag tror att ni vet vilka ni är. <3

Jag vet att många hatar mig för det jag har gjort, även om jag själv inte alls ser på det på samma sätt som dem. Dem vet inte sanningen, för dem vägrar att lyssna på den. Dem försöker inte ens att lyssna, utan dem bara attackerar gång på gång. Dem krossade mig fullständigt, jävlar vad jag sjönk ner till botten, MEN jag tog mig upp igen! Saker & ting har blivit så fel, däremot säger jag inte att jag har gjort fel, utan det är ödet som har jävlats med mig.

I dagsläget har jag 2 underbara hundar som jag älskar såå otroligt mycket! Ibland när jag ser dem leka, eller tom tittar på kort på dem så är jag så nära på att börja gråta, så mycket betyder dem för mig & så himla glad över att dem är MINA! Ingen kan dem ifrån mig, aldrig nånsin! Jag krigar för mina hjältar, för utan dem skulle det aldrig gå.

Mina hjärtan! <3

Jag har ju sen en tid tillbaka varit sjukskriven & även blivit sjukpensionär, men allt det är ju baserat på hur det har varit, inte hur det är nu. Jag vill ha nånting meningsfullt att göra, nånting som får mig att känna mig värdefull. Nånting som även andra gläds över. Och sen har det även med pengar att göra, man är LÅNGT ifrån rik när man är sjukskriven, för man får ut så jäkla lite. 🙁 Så det är också en del som sporrar mig att faktiskt våga försöka nånting annat. Om jag aldrig försöker så kommer jag ju aldrig att veta om jag klarar av det. Jag vill så gärna, helst på en gång!  Jag (& en av mina bästa vänner) har lite planer, men det är inget jag tänker gå ut med i dagsläget eftersom ingenting är säkert än. Men jag har som sagt börjat göra drömmarna till verklighet.

Min stöttepelare

Först & främst så vill jag tacka för all den responsen som jag har fått av gårdagens inlägg. Era ord betyder mycket, även om jag inte känner dem flesta av er. Så tack.

Idag har det varit sjuttio resor värre fysiskt. 🙁 Jag har mest legat i soffan, totalt orkeslös, & emellanåt med tårarna rinnandes nerför kinderna. Då har jag haft min fina bruna vän som krupit nära & lagt sig huvud i mitt knä, utan hennes tröst så hade jag mått ännu sämre.

20160727_161043

Jag försöker hela tiden intala mig att det snart vänder & blir bättre igen, jag är ”bara” i en djup svacka just nu. Men jag vet inte om jag tror på mig själv angående det. 🙁 Det är svårt att hålla huvudet högt & se framåt när kroppen blir allt sämre. Jag HATAR att känna mig såhär svag, så snälla, låt det vända & bi bättre inom en mycket snar framtid!

Ha hund trots psykisk ohälsa

Under alla mina år som psykiskt sjuk så har jag sett allting ur den synvinkeln, & har inte alls kunnat förstått hur vissa människor verkligen inte kunde förstå hur det var. Att inte alla var lika övertygade om vad min räddning skulle vara som jag själv var.

Jag har näst intill hatat en person för vad hon gjorde mot mig. Jag såg det som ett otroligt svek & fattade inte hur hon kunde vara så grym. Hon lovade mig en valp & drog sen tillbaka sitt löfte. Det med motiveringen att jag var för psykiskt sjukt, men förstod hon inte att en valp skulle göra mig friskare?

Nu när jag själv sitter på andra sidan, med andra ord är mer frisk än sjuk, så förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde. Och det mest skrämmande är att jag kanske gör likadant nu?! :O Eller nja, jag lovar ingen någon valp, för att sen krossa dens drömmar, men hur instabila kan blivande valpägare få vara? Utan att det går ut över hunden?

Att ha hund är ett megastort ansvar, & att ha en valp är ännu jobbigare. MEN man får ju så otroligt mycket tillbaka! <3 Och då är det värt allt slit, tusen gånger om. Men tänk om nån är i för dåligt skick för att kunna ta hand om en valp? Vem har rätt att avgöra det? Och hur vet man innan man har testat?

Psykisk ohälsa är, tyvärr, fortfarande väldigt tabubelagt & det är inte direkt det första nån nämner när man ska köpa hund. Just då, den gången när löftet till mig drogs tillbaka, kanske jag var för instabil, jag vet faktiskt inte, & jag vet inte heller om personen som krossade min dåvarande dröm vet det. För sanningen är att utan hundarna så skulle jag aldrig ha kommit så långt & mått så bra som jag gör idag. Dem har verkligen räddat mig, på alla sätt som finns. Och det är jag dem evigt tacksam för! <3

Men vart drar man gränsen? Och vem är det som drar den? När räknas en person som för instabil för att kunna ha en valp på heltid? Och hur vet man i det förväg?

Jag säger alltså inte att psykiskt sjuka människor inte borde ha hund (eller något annat djur), för som sagt, det är en av faktorerna till att jag har blivit så frisk. Men när & hur vet man om det kommer att funka?

150928