Min snygga hund!!

Idag åkte jag, Carina & ligan ut till Alster där hundarna fick bada. Tyvärr var det VÄLDIGT ofräscht där då korna gick i en hage runt där, så det luktade verkligen kobajs! 😛 Eller stank kobajs är nog ett bättre uttryck. Men hundarna var nöjda & det var huvudsaken. 🙂 Går ju inte att göra så mycket annat i den här värmen.

Så jäkla snygg!! <3

När vi kom hem så blev det dusch för alla 7! Det behövdes verkligen för att få bort stanken på kläderna & pälsarna. Och tänk, även om det inte var superkul att duscha så överlevde vi allihop! 😀

Imorrn har jag tänkt att kolla på VM i freestyle. Dem livestreamar hela tävlingen från Holland, så den ska jag se tänkte jag. Kan ju få lite mer inspiration till mina egna program. Annars så har jag nog inga planer inför morgondagen, vi tar dagen lite som den kommer med andra ord, EFTER VM. 😉

Imorrn är det dags igen!

Nu är det längesen vi var på utställning senast, typ en månad. 😛 Men imorrn är det dags igen! 😀 Denna gång åker vi till Tvååker på deras Nordic Dog Show. Så håll tummarna för oss.

Såhär såg det ut efter förra utställningen i Vänersborg den 10/6.

De senaste dagarna har vi fyllt med olika saker. Varit hos Carina, passat min farsas hundar, gått kvällspromenader med Malin & Jenny osv. Med tanke på värmeböljan nu så blir det mest lugna aktiviteter. Enda chansen för att man skulle kunna träna ett riktigt, seriöst & långt pass är att hyra hallen, men det tar faktiskt emot ändå. 😛 Haha.

Kort från en av kvällspromenaderna.

Jag & Zoomen har faktiskt kommit igång lite med träningen. 🙂 Vi håller på med nya trick & det är såå mycket roligare än att köra dem gamla. Både jag & Zoomen blev uttråkade, men hoppas att vi snart ska kunna köra nya trick även utomhus. Men innan dess så tränar vi på här hemma, inomhus. Miljöpromenader & dylikt sker ju flera gånger varje vecka, så jag menade freestyleträningen.

Snart är klockan god natt för min del. 😛 Ska ju upp vid 04:30 imorrn, eller säger man inatt? Hur som helst så blir det tidigt & för att jag ska orka på bästa sätt så hoppas jag att jag kan sova snart.

Bara se på mig nu

Jag ska resa mig ur askan, upp från mina knän
Värsta superman, krossa allt i min väg
Du ska få se på vem du kasta, är inte som förut
Men pass på allt det där, bara se på mig nu

Bara se på mig nu

 

 

Den 19 Maj 2018 skrev jag ett ganska långt inlägg om min rädsla att våga stå upp för mig själv & skriva vad jag vill. Här är ett litet stycke från det inlägget:

”Ska jag nu ”tvingas” vara tyst? Och förlora allt det där som egentligen hjälper mig? Bara för att vissa idioter inte verkar ha något bättre för sig än att försöka förstöra för mig? Någon dag ska jag stå där, rak i ryggen & vägra att vika mig en gång till, men den dagen är inte idag.”

 

 

Men ÄNTLIGEN är den dagen här! 😀 Jag ska låta folk prata om de vill, för jag vet vad som är sant & vad som är lögn. De som verkligen bryr sig om mig & vill mig väl förstår dem flesta val jag gör, & skulle de inte förstå så frågar de MIG, inte alla andra. Folk är så förbannat bra på att ”hitta på” saker som det inte finns någon sanning i, ni skulle bara veta.

Jag döljer inte på nåt sätt allt jag har varit med om, men jag skryter inte heller som det. Alla har vi våra bra & dåliga sidor, & det gäller att vårda dem väl. Livet är en berg- & dalbana för alla, även om vissa av oss har djupare dalar än andra. Så alla som säger att deras liv alltid går som på räls, ja, fortsätt bara att intala er det så mår ni kanske bättre. 😉

Det finns så många saker som jag ångrar att jag har gjort, & saker jag ångrar att jag inte gjorde! Men nu är det försent, hur mycket jag än skulle vilja ändra på saker & ting så går det inte, & det är något jag måste acceptera. Men hur överlever man smärtan i hjärtat när man förlorar en bästa vän? Och allt hat från personer runt omkring? Hur i helvete kan man stå upp när andra sparkar undan benen? Sanningen är att man inte gör det. Det tar hårt, gör ont & kräver mycket arbete för att ta sig upp på benen igen. MEN det går!!

Jag & Zoomen har just nu en liten svacka. Men vi jobbar oss framåt, sakta, men säkert. Vi kommer inte att ge upp än på länge, det bara SKA gå bra, även om andra tankar i mitt huvud lever sina egna liv. Jag får hjälp av folk som kan vissa saker bättre än mig & det är inget fel i att söka hjälp när man behöver det! Att erkänna för sig själv, & sen även för andra att man har problem är starkt, & det krävs mod till det. Varför vill vissa alltid vända det till något dåligt? Ingen klarar sig igenom livet helt utan motgångar & hjälp, så varför inte bara stötta & hjälpa de som behöver det? Varför, varför, varför?

Kung över skogarna.

Får man ens vara såhär vacker?! <3

Efter Gotlandsresan så har jag varit helt slut, detta plus att jag följer fotbolls-VM har gjort att jag har vänt på dygnet ordentligt. 🙁 Jag är uppe sent (för att se klart på matcherna), lägger mig sent, sover galet länge, & sen är det fotboll igen. För att jag ska funka på bästa sätt så behöver jag sova ungefär 13 timmar/natt & det är inte alltid det går, men jag försöker att få till det. Det är inte roligt att behöva så många timmar, men jag har accepterat att det är så, det finns inte så mycket jag kan göra åt det just nu.

Förutom att sova & se på fotboll så blir det några promenader, när det är svalare ute. Nu börjar även min träningsmotivation att komma tillbaka så vi ska lära in några nya trick framöver. 😉 Blir ju lätt tjatigt när man kör samma trick om & om igen, så genom att lära in några nya så har vi fler att välja mellan.

På tävlingsfronten så är det utställningar som gäller. Har även eventuellt en plan på att testa rallylydnad inom snar framtid, men vi får se. Freestylen väntar jag nog med till nästa år, vi har mycket att jobba med innan vi kan tävla det med chans på ett bra resultat. För när man tävlar så vill man ju självklart vinna! 😉

Underbart i skogen idag!

Idag har vi gått en promenad i skogen med tjejligan, helt underbart! 😀 Alla njöt av den, så vi borde åka ut oftare. Fast det har ju varit tokvarmt länge, så det är först nu när det är svalare ute som man kan gå på promenad dagtid.

Till helgen åker vi hemifrån & blir borta nästan en vecka. Både jag & Zoomen behöver komma bort ett tag av olika anledningar. Så jag ser fram emot resan, hoppas att den blir lika lyckad som jag hoppas!

Total katastrof

Freestyletävlingen i lördags gick så dåligt den bara kunde gå. 🙁

I första klassen så sprang han av planen flera gånger, men kom tillbaka varje gång jag ropade/visslade på honom, för att sen direkt springa iväg igen. Jag fick leksaken inkastad & då stannade han på planen & kunde göra flera trick, så det var ändå en okej känsla.

Inför andra starten så tänkte jag att nu kanske han stannar kvar på planen eftersom han fick en positiv upplevelse där under första starten, men oj vad fel jag hade! 🙁 Han sprang iväg, sket fullständigt i både mig & leksaken, han ville helt enkelt inte alls vara med. Så till slut fick jag tag i honom & bar honom av planen, väldigt besviken & ledsen.

Som jag skrev i förra inlägget så vet jag ju att han inte gör så för att jävlas, det är helt enkelt hans sätt att hantera en situation som han inte är redo för. Men jag måste ändå vara ärlig, jag var helt förstörd efteråt, för jag ville ju så gärna att det skulle gå bra. Tävlingsmänniskan i mig hoppades så mycket, därför blev så jag ledsen/besviken.

Så nu har jag fått det bekräftat, han är inte redo för freestyletävlingar än, & det måste jag acceptera. Det är ingen mening med att åka på freestyletävlingar & försöka få honom att stanna på planen, det om nåt är att kasta bort pengarna, plus att jag själv inte skulle må så bra av det. 🙁 Hur långt vårt uppehåll blir vet jag inte. Tävlingsupphållet blir väl minst ett hösten/vintern, beroende på hur träningen går. Men JUST NU så tar vi paus även från freestyleträningen! Jag har tappat all min motivation så vi har uppehåll tills dess att jag känner suget efter att börja träna igen. Hur lång tid det tar har jag ingen aning om. Så träningen hädan efter kommer att bli miljöträning, för det behöver han.

På tal om miljöträning, idag besiktade jag bilen & passade då på att miljöträna honom lite på den platsen. Han kände sig inte helt trygg, men efter en liten stund så la han sig faktiskt ner, & det skulle han inte göra om han kände sig helt otrygg. Små små steg framåt. Och så länge det går framåt så får stegen vara hur små dem vill.

Så alla freestyletävlingstankar är på off, & utställningar är på on! Vi har en del planerade utställningar det här året, men jag går inte ut med vilka innan jag vet att dem blir av. Utställningar är ju också miljöträning, så det är BÅDE en tävlingsgren OCH miljöträning, jag menar, kan det i dagsläget bli bättre?! 🙂 Redan nu på söndag så åker vi till Lidköping, & jag längtar hur mycket som helst! 😀

Han kanske inte är mogen än?

Ni som känner mig vet att jag är världens tävlingsmänniska, på gott & ont, & ibland, som nu, så ställer det till ett kaos i huvudet & känslor som slår hej vilt inombords. Jag vill så himla mycket & det gör att jag ställer höga krav på Zoom, vilket resulterar i besvikelser för min del.

Idag när vi tränade programmet till musik ute så var han supertaggad under uppvärmningen & jag tänkte att nu jäklar kommer det att gå bra! Men direkt vi körde programmet så tappade han fokuset, sprang iväg, kom tillbaka, sprang iväg osv. Så jag fångade in honom & satte honom i bilen. Helt klart besviken.

Efter en liten stund så gjorde vi ett nytt försök, han höll fokus liiite längre tid då, men sen slutade det likadant som gången innan. 🙁 Så in i bilen igen medan jag samlade ihop mig. Precis innan vi åkte hem så körde jag bara små korta trick (med godis) med honom för att det skulle sluta bra, & det gjorde det.

På vägen hem kände jag mig först ledsen, jag lever verkligen för tävlingarna, det är dem som får mig att må som bäst, & jag vill så himla mycket. Så när Zoomen springer iväg så känns det bara som att han skiter i mig, skiter i allting som har med mig att göra, & bara tar för sig av livet på egen hand. 🙁 Det är en oerhört jobbig känsla & en tanke om att det bästa vore att bara ge upp. MEN jag vet att han inte gör så för att vara elak, han tänker inte ”nu jävlar ska jag skita i henne”, utan han kan bara inte hålla fokus. Han är typ 1,5 år & har vilat flera månader p.g.a att han bröt benet, så vi har inte tränat supermycket, även om det känns så. Jag ställer för höga krav på honom, & mig själv, & det är något JAG måste jobba med!

På lördag väntar freestyletävling UTOMHUS i Kumla & istället för att gå in med tanken ”vi ska vinna det här”, så går jag in med tanken ”hoppas att han stannar kvar på planen”. Det är en väldigt STOR skillnad både i tanke & i känsla. Och det är riktigt jobbigt. Jag kommer att vara beredd att diska mig om (eller när?) han tappar fokus, för då KANSKE vi kan få en positiv känsla med oss hem.

Bortsett från lördag så har jag ingen mer freestyletävling bokad, jag har flera olika alternativ & hade jag en hund som verkligen funkade på planen så hade jag nog åkt på alla. Men nu ser ju inte läget ut så. 🙁 Så jag har bestämt mig för att om han inte kan fokusera på lördag (vilket jag inte tror att han kommer att kunna göra då det är allra första gången utomhus), så kommer vi att ta ett uppehåll med freestylen, & miljöträna mer samt låta honom mogna.

Så antagligen blir lördag sista tävlingen på ett tag, det känns tufft, men det är det bästa jag kan göra, både för mig själv & för Zoom. Jag vill inte riskera att förstöra nånting, det är det inte värt. Fast oavsett hur svår han än är så älskar jag honom över allt annat! Han är värd sin vikt i guld, vare sig han funkar på tävling eller inte.

Men vi har stora planer för utställningar, så där kommer mitt ”tävlingsfokus” att ligga. Jobba på hans bra självförtroende & utstrålning i ringen. Han brukar visa upp sig riktigt fint, men det kan bli ännu bättre. Det kan det alltid. 😛

Stadsträningen fortsätter

Både igår & idag har vi varit på stan & miljötränat. Igår var vi ensamma & då var Zoom mer osäker än han var idag när tjejligan var med. Han blir så himla stressad, flåsar & drar som satan i kopplet. Men det blir bättre, små små steg hela tiden (när tjejligan är med), så jag hoppas att rädslan släpper snart. Jag vet ju vad den beror på, den är ju inte ärftlig, för innan han blev skrämd så var han ju inte rädd för nåt. Jag vill ha tillbaka den säkerheten, även om jag är fullt medveten om att det kommer att ta tid.

Har som plan att åka ner till stan imorrn igen, om det är bra väder. Både igår & idag har solen lyst från en blå himmel & det känns verkligen att våren äntligen är på väg. Ett annat bra vårtecken är när allt grus på marken tas bort – för då börjar inlinessäsongen!! 😀 Men eftersom Zoom inte får köra fullt ut så väljer jag att avvakta med inlinesen, tills dess att han får springa ordentligt.

Är riktigt träningssugen, men mina 2 polare här i stan är båda sjuka. 🙁 Så jag får roa mig på egen hand, med min älskade Zoom. Funderar på att gå till grusplanen senare idag & köra ett träningspass. Om nu inte Zoom är trött resten av dagen, men det brukar han inte bli efter att ha varit på stan. Han är jättetrött en stund, men efter att ha sovit lite så brukar han studsa omkring igen. 😉

I need you

Idag har inte någonting gått som planerat, & sånt kan få mig helt ur balans. Det hela började redan i morse när jag hörde av mig till Carina för att vi skulle åka & simma hundarna. Hon var sjuk & kunde inte följa med. *Panik* Jag visste ingen annan jag kunde fråga, & jag behöver ju hjälp av nån person eftersom jag inte kan stå på 2 olika sidor samtidigt. Ringde till djursjukhuset & frågade om Zooms fysioterapeut hade möjlighet, men tyvärr hade hon inte det. 🙁 Så jag fick avboka tiden, något jag inte trodde att jag skulle få eftersom det bara var typ 50 minuter innan tiden började…Så tack Solstaden! 🙂

Efter att ha tagit en powerwalk med grabben så gick vi & la oss igen, sov ett par timmar & var redo att ge dagen en ny chans. Jag taggade igång mig riktigt mycket i väntan på att det skulle bli freestyleträning i hallen, jäklar så laddad jag var!

Men även här sket det sig. 🙁 Malin blev sjuk & orkade inte följa med. Jag försökte övertala henne, men fick till slut ge upp. Jag försökte då få tag i någon annan som kunde följa med & träna, men alla jag frågade tackade nej. *Panik* Jag blev superstressad, fick världens ångest & grät utav bara helvete. Hur skulle jag göra? Åka & träna i hallen själv? Skita i att åka dit? Ta en promenad istället? Eller kanske träna lite här hemma? Till slut kom jag fram till beslutet att åka själv, med min inre tanke ”skiter det sig så är det bara att åka hem”. Så det var med tårarna rinnandes hej vilt som jag packade in mig själv & Zoom i bilen & åkte bort till hallen.

Väl inne i hallen så lyckades jag tagga om igen! Zoomen var superdupertaggad & det liksom smittade av sig! 😀 Så vi tränade lite på att runda pinnar, avståndsövningar, backa, kombinationer osv. men det allra viktigaste idag var – belöning med leksak! Han är ju ingen ”leksakshund” när det kommer till belöning för arbete, utan han föredrar godis, men jag tycker att det är oerhört viktigt att båda belöningarna funkar, så att man kan variera & på så sätt slippa tjata ut nånting. Han fick springa efter leksaken i hela hallen & han gjorde det med glädje!! 😀 Han sprang iväg, hämtade leksaken, kom tillbaka till mig & kampade!!! Det är inte många som förstår den lyckan, men det var underbart. Nu gäller det bara att hålla i det här träningssättet, för med en leksak i fickan så kan jag träna på att INTE ha godis/leksak i händerna när jag kör, den så kallade ”snuttefilten”. Ska det någon gång funka på tävling så måste man göra sig av med snuttefilten, annars går det aldrig. Så ja, nöjdare över ett träningspass kunde jag inte bli.

Imorrn ska det bli superfint väder & 10 plusgrader, så jag har tänkt miljöträning på stan. Vi får se om vi får med oss någon, annars åker vi själva. Det är STOR skillnad på att åka iväg själv när man har planerat det jämfört med när man har bestämt att någon mer ska med. Så följer någon mer med imorrn så blir det en bonus, annars tar vi en runda själva. 🙂

Nu är vi äntligen igång igen!

Igår tränade jag & Zoom ett litet freestylepass här hemma & jäklar vad han tycker att det är skoj! 😀 Och det gör jag också, det är underbart att få träna igen. Han blir så taggad att han inte alltid lyssnar på vad man säger, utan han chansar hej vilt på det han kan & hoppas att det ska bli rätt. 😛 Haha, så jäkla söt! <3

Idag har jag, Malin & Maria träffats ute & tränat tillsammans. Mycket nyttigt både för mig & Zoomen. Större delen av tiden så hade han bra fokus & kontakt med mig. Men en gång sprang han iväg mot Marias hund, men han ångrade sig ganska snabbt när Marias hund gjorde en lekinvit till Zoom & han blev så osäker att han pep lite & kom sen tillbaka till mig. Med andra ord, det bästa som kunde hända i Zooms träning att INTE springa fram till andra hundar. 🙂

Bortsett från när han sprang iväg så var det ett oerhört lyckat pass för oss. Vi repeterade mest dem tricken han redan kan, & glädjen fanns där för oss båda två. Nu gäller det ”bara” att hålla igång så att vi kan debutera i freestyle snart! Finns nog ingen som längtar så mycket efter det som jag gör, & i April blir det förhoppningsvis av! 😀

Jag var en bättre hundägare förut

Vissa perioder så saknar jag mina tidigare hundar extra mycket, & precis en sån period är det nu. Varje dag när jag får se mina minnen på Facebook så faller tårarna när jag tänker på min fina Java. 🙁 Jag saknar henne nåt så oerhört mycket, hon var verkligen helt perfekt. En sån hund kommer jag aldrig att få igen, men jag antar att jag får vara glad över att jag hade henne några år…?

Jag var en så mycket bättre hundägare när jag hade henne jämfört med hur jag är med Zoom nu, & det gör riktigt ont inombords. Med Java hade jag (nästan) alltid motivation & krafter att hitta på saker, träna, promenera, njuta av livet så gott vi kunde. Vart finns den motivationen nu? Jag vill ge Zoomen ett lika bra liv som Java hade, fast utan sjukdomarna såklart. Jag måste på nåt sätt bryta det mönstret som jag har hamnat i nu, ta tag i saker, motivera mig själv, kämpa varje dag även om det tar emot. Jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka Java, men det behöver inte betyda att jag aldrig mer kommer att bli en bra hundägare.

En sak som jag tänker extra starkt på är den delen att göra saker SJÄLV. När jag hade Java så gjorde vi som sagt saker hela tiden & det var BARA hon & jag! Nu har jag extremt svårt att ens gå en promenad själv med Zoom. Jag behöver liksom någon som drar ut mig, annars kommer jag inte iväg. Självklart går vi några rundor ensamma, men inte alls så många som vi borde.

När det kommer till miljöträning så var Java väldigt miljösäker, hon var med överallt & hade aldrig några problem. Stan, stallet, bussen, bilen, ishallen, tävlingar, klubben, mässor, marknader & stora folksamlingar, inga problem alls. Här ligger jag verkligen på minus när jag ser på Zoom. Han skulle verkligen behöva mer miljöträning, speciellt eftersom han blev så skrämd när han var 10 veckor & det sitter kvar jävligt hårt. 🙁 Och jag vill ju kunna träna & tävla varsomhelst, jag vill att han ska vara så miljösäker, men jag vill inte behöva göra jobbet, om ni förstår hur jag menar?

Jag har underbara kompisar som ständigt stöttar mig & får mig att gå framåt, & jag vill inte ens tänka på vad jag hade gjort utan dem. <3 En av mina bästa vänner försöker hela tiden få med mig på saker, men jag avstår 9,5 gånger av 10 möjliga. Varför? Jo, för att jag jämför Zoomen med Java & inser hur långt jag har kvar tills jag får en hund som kan träna lös tillsammans med andra hundar. Och samma sak där – jag vill ha det så, men jag vill inte behöva jobba för det. Jag vet egentligen att det inte finns någon genväg & ingen kommer att göra arbetet åt mig. Så man skulle kunna säga att jag bara skjuter fram det. Det jag verkligen behöver är alltså massor av träning på olika ställen MED andra olika hundar. Klart som fan att han inte kan träna lös med alla hundar, hur ska han kunna göra det när jag aldrig har lärt honom det? Ingen hund kan någonting innan man har lärt dem, så jag måste bli av med ”det där kunde Java utan problem”tänket. Men hur? Kan någon vara snäll & berätta för mig HUR jag ska göra det? Jag vill gå vidare, inte glömma Java, men inte jämföra henne med Zoom hela tiden. Zoomen har hela framtiden framför sig & jag är övertygad om att han kommer att bli duktig på massa saker, bara jag kan bryta mig själv & fokusera på rätt saker. Han är värd det, flera tusen gånger om. Jag älskar honom mest av allt & han betyder oerhört mycket för mig. Så bara för att jag jämfört honom med allt Java kunde så betyder det inte att jag älskar honom mindre! Åh nej, han är nästan hela min värld.