Vi har mycket att jobba på!

Ja, om jag & Yori ska hitta tillbaka till varandra så har vi mycket att jobba på! Bristen på träning dem senaste månaderna har fått oss att glida ifrån varandra jättemycket, vi har liksom inte roligt tillsammans längre, utan enbart var för sig, & det är nåt jag vill ändra på. För att kunna ändra på det så MÅSTE vi göra saker TILLSAMMANS igen, som att träna olika saker, gå aktiva promenader & ja, helt enkelt göra saker tillsammans. Dem senaste dagarna har jag försökt att träna trick med honom inomhus, men han är ointresserad av det, så så långt har det gått. 🙁 Ute om jag försöker träna med honom så vill han bara jättekorta stunder, sen är allt annat mer intressant. Så vi får köra mikropass ute, iaf när det gäller freestylen, för när vi tränar med dummies så hänger han med lite längre, så därför börjar vi bygga vår relation & träning på det! För tycker han att det är kul så tycker oftast jag också att det är roligt, så vi satsar på det, stenhårt.

Men många gånger har jag så oerhört svårt för att motivera mig att hitta på nånting med honom, just för att han hellre gör saker med andra, men jag VET att vi har haft en fantastisk relation tidigare & vi ska banne mig hitta tillbaka till den! Jag får tvinga mig att försöka, om & om igen, & belöna Yori massor för nästan all kontakt han tar med mig.

Idag på träningen så hade vi ROLIGT TILLSAMMANS!! Han var jätteduktig med dummiesarna, & lyssnade bra även på dem andra bitarna som ”hör till”, så som fotgående & att stanna kvar. Fotgåendet är långt ifrån perfekt, men man måste börja nånstans, eller hur? JAG MÅSTE HA LÅGA KRAV NU, för vi ska bygga från grunden & vi ska göra det stabilt. Vi ska se till att vi båda har roligt & lyckas med det vi ska göra, det är nog lika viktigt för både mig & Yori. Jag tror att Yori kommer att ha lättare för det än jag, för jag är ju så förbannat bra på att sätta höga krav, även när jag verkligen försöker att sänka dem. Så vi får se hur det går.

Jag har tänkt att jag & Yori ska göra NÅNTING TILLSAMMANS VARJE DAG, antingen gå en aktiv promenad (& med aktiv menar jag att det händer saker, som typ dogparkour & sånt som kräver uppmärksamhet & samarbete), försöka träna ett jättekort pass inne, träna nånting ute, typ med dummies, eller varför inte ta en inlinestur? Alla dem sakerna kräver uppmärksamhet & samarbete, & det är det jag måste ”jaga” en tid framöver nu, annars kommer vi aldrig att hitta tillbaka till varandra. Jag behöver min VÄN Yori, min SJÄLSFRÄNDE Yori, inte bara min hund Yori. För tro mig, det är stor skillnad på dem kategorierna!

Om man bortser från livet med hund så ska jag starta i en grupp imorron på vuxenhabiliteringen, som handlar om min autismdiagnos. Vi får väl se om jag kan lära mig nåt jag kan ha nytta av, den kostar inget så jag har ju bara min tid att förlora, & det är det värt. Så 6 tisdagar framöver kommer denna kurs att pågå, känns lite ”jobbigt” att vara uppbokad såpass många gånger, men det blir nog bra bara det kommer igång. Känns ju alltid lite jobbigt innan man vet vad man kan förvänta sig av kursen, se vilka andra som är med & sådär, vem vet, jag kanske lära känna nån ny trevlig person som förstår mig mer än många andra? Haha, nejdå, nu ska jag inte ha för höga krav eller förhoppningar, men det vore ju inte helt fel om det blev så. 😉

Idag har jag även träffat sjuksköterskan på öppenpsyk & vi kom fram till att jag ska sätta in en till medicin, för att se om min ilska kan tagga ner. Det har ju varit en del borttagningar av mediciner den senaste tiden, var ju tvungen att testa & se om jag skulle må bättre, sämre eller likadant med färre mediciner, & det kanske som sagt är därför jag har varit så arg. Så nu sätter vi tillbaka stämningsstabiliserande & ser om humöret kan jämna ut sig & bli bättre. 🙂 Jag tror på det, eller framför allt, jag hoppas på det. Men det kommer ju inte att komma över natten, så åter igen, tålamod, tålamod, tålamod, en av mina allra svagaste punkter får jag nu träna på ännu mer, men blir det bättre i slutändan så är det ju värt det.

Jag ska kriga tills jag vinner

Ni som känner mig & har gjort det en längre tid vet mycket väl om mina psykiska sjukdomar & vad dem har ställt till med i mitt liv. Ni andra, tja, välkommen till min värld.

Under den tiden som jag hade både Yori & Zoom så mådde jag bättre än på många, många år. Jag kände mig hel, jag hade allt jag önskade mig. Jag blev fri från självskador & jag kunde minska ner på medicinerna. Livet såg riktigt ljust ut för första gången på väldigt länge.

Men när jag omplacerade Zoom så rasade jag igen, på alla sätt som var möjliga. Jag fick höja & även lägga till mediciner, jag mådde dåligt, tappade energi, lust & motivation, började självskada mig igen & mörkret kom verkligen tillbaka. Jag grät hur mycket som helst då mitt hjärta bara skrek efter Zoom. Jag ångrade mig tusen gånger om att jag hade omplacerat honom, för jag ville ju inget hellre än att få tillbaka honom! Det var ju han som hjälpte mig bort från skiten, han kom in i mitt liv efter att jag hade förlorat Dee & det helvetet som bröt ut då. Han fick mig att kämpa trots alla motgångar, & han kommer alltid att betyda hur mycket som helst för mig.

Men han tålde inte Yori, plus att Zoomen hade starka rädslor för stan, folksamlingar, trafik & tävlingsplatser. Så han skulle aldrig kunna bli den tävlingshunden jag drömde om, därför föll valet på att omplacera honom istället för Yori, för Yori passade mig bättre, även om det som sagt var Zoom som tog bort mig från mörkret. Ni ska veta att jag har ångrat mitt val många gånger, men jag vet att Zoomen trivs så mycket bättre hos Tina & Jörgen där han får bo i skogen & vara kung! Dem tränar dogparkour, agility & går långa skogspromenader där han får springa lös & hoppa upp på alla möjliga stenar & stubbar som han hittar. Emellanåt åker dem in till stan för att träna, men väl där så blir han väldigt rädd, som han alltid har varit, & detta kanske låter helt knäppt för er, men en del av mig är glad över att han fortfarande reagerar så, för det får mig att inse att jag trots allt gjorde rätt val. Han vill vara en skogshund & det har han fått blivit. 🙂 Han är kung på sitt hunddagis & njuter verkligen av livet, & ingen är gladare än jag över det. Så tack Tina & Jörgen för allt ni gör för ”min” Zoom, om ni bara kunde förstå hur mycket det betyder för mig!

Men mitt mående har som sagt svajat rejält sen dess & jag har även fastnat i många gamla dåliga vanor, som självskador av olika slag, & jag har även varit inlagd på psyk i omgångar. Jag har haft tankar på att omplacera Yori då jag känt så dåligt samvete för att jag inte har orkat ge honom allt han önskat, han har aldrig lidit, men han har heller inte varit toklycklig. Tack vare mycket stöd från mina bästa vänner Carina & Malin samt min familj så har jag ändå haft kvar honom & nu är jag så himla glad över det! Min spralliga, helgalna knasboll, som jag älskar honom!

Den senaste månaden har varit extremt tuff, jag har gjort saker mot mig själv som jag alltid kommer att ångra, men jag har också överlevt trots allt, & det är det allra viktigaste. Stödet från nära & kära, samt vården, har gjort att jag idag ser saker lite annorlunda. Det hände en sak härom dagen som verkligen fick mig att vakna & inse vad jag håller på med, vad jag håller på att förstöra, inte bara för mig själv, utan även för dem som står mig närmast. Så idag tog jag ett stort steg i rätt riktning genom att lämna in nästan 250 tabletter som jag hade sparade hemma i ”nödfall”. Min sjuksköterska på öppenpsyk blev glad över att få hela den stora påsen & tack vare Yori’s stöd (han var med när jag lämnade in allt) så kände jag inte minsta lilla ångest över att lämna ifrån mig min ”trygghet”, min ”plan b”, utan det kändes enbart bra. 🙂

Jag ska vända på det här nu, jag ska hålla mig borta från självskador i alla former, jag ska satsa på min hälsa & att göra det bästa jag kan av mitt liv. Jag ska göra allt jag kan för att hitta samma livsglädje som min kung Magic hade, för då kan inget stoppa mig igen. Så upp till kamp nu Malin, det kommer att komma många stunder då jag kommer att tveka & ifrågasätta mitt val & livets värde, då allt kommer att kännas för tufft & jag bara vill ge upp, men som sagt, jag ska vara stark & vinna över min psykiska sjukdom, till varje pris. Något jag VET att jag kommer att klara av, bara jag ger mig fan på det, & jag tänker kriga tills jag står där på andra sidan, som vinnare i striden mot min psykiska ohälsa.

The comeback is always stronger than the setback!

Jag är på väg, på väg, tillbaka till mitt liv
Jag har börjat ta mig loss & hoppas snart att jag är fri
Och aldrig ska jag nånsin återvända dit jag var
Ska jaga friden in i döden för att ändra mina dar