Jag ska kriga tills jag vinner

Ni som känner mig & har gjort det en längre tid vet mycket väl om mina psykiska sjukdomar & vad dem har ställt till med i mitt liv. Ni andra, tja, välkommen till min värld.

Under den tiden som jag hade både Yori & Zoom så mådde jag bättre än på många, många år. Jag kände mig hel, jag hade allt jag önskade mig. Jag blev fri från självskador & jag kunde minska ner på medicinerna. Livet såg riktigt ljust ut för första gången på väldigt länge.

Men när jag omplacerade Zoom så rasade jag igen, på alla sätt som var möjliga. Jag fick höja & även lägga till mediciner, jag mådde dåligt, tappade energi, lust & motivation, började självskada mig igen & mörkret kom verkligen tillbaka. Jag grät hur mycket som helst då mitt hjärta bara skrek efter Zoom. Jag ångrade mig tusen gånger om att jag hade omplacerat honom, för jag ville ju inget hellre än att få tillbaka honom! Det var ju han som hjälpte mig bort från skiten, han kom in i mitt liv efter att jag hade förlorat Dee & det helvetet som bröt ut då. Han fick mig att kämpa trots alla motgångar, & han kommer alltid att betyda hur mycket som helst för mig.

Men han tålde inte Yori, plus att Zoomen hade starka rädslor för stan, folksamlingar, trafik & tävlingsplatser. Så han skulle aldrig kunna bli den tävlingshunden jag drömde om, därför föll valet på att omplacera honom istället för Yori, för Yori passade mig bättre, även om det som sagt var Zoom som tog bort mig från mörkret. Ni ska veta att jag har ångrat mitt val många gånger, men jag vet att Zoomen trivs så mycket bättre hos Tina & Jörgen där han får bo i skogen & vara kung! Dem tränar dogparkour, agility & går långa skogspromenader där han får springa lös & hoppa upp på alla möjliga stenar & stubbar som han hittar. Emellanåt åker dem in till stan för att träna, men väl där så blir han väldigt rädd, som han alltid har varit, & detta kanske låter helt knäppt för er, men en del av mig är glad över att han fortfarande reagerar så, för det får mig att inse att jag trots allt gjorde rätt val. Han vill vara en skogshund & det har han fått blivit. 🙂 Han är kung på sitt hunddagis & njuter verkligen av livet, & ingen är gladare än jag över det. Så tack Tina & Jörgen för allt ni gör för ”min” Zoom, om ni bara kunde förstå hur mycket det betyder för mig!

Men mitt mående har som sagt svajat rejält sen dess & jag har även fastnat i många gamla dåliga vanor, som självskador av olika slag, & jag har även varit inlagd på psyk i omgångar. Jag har haft tankar på att omplacera Yori då jag känt så dåligt samvete för att jag inte har orkat ge honom allt han önskat, han har aldrig lidit, men han har heller inte varit toklycklig. Tack vare mycket stöd från mina bästa vänner Carina & Malin samt min familj så har jag ändå haft kvar honom & nu är jag så himla glad över det! Min spralliga, helgalna knasboll, som jag älskar honom!

Den senaste månaden har varit extremt tuff, jag har gjort saker mot mig själv som jag alltid kommer att ångra, men jag har också överlevt trots allt, & det är det allra viktigaste. Stödet från nära & kära, samt vården, har gjort att jag idag ser saker lite annorlunda. Det hände en sak härom dagen som verkligen fick mig att vakna & inse vad jag håller på med, vad jag håller på att förstöra, inte bara för mig själv, utan även för dem som står mig närmast. Så idag tog jag ett stort steg i rätt riktning genom att lämna in nästan 250 tabletter som jag hade sparade hemma i ”nödfall”. Min sjuksköterska på öppenpsyk blev glad över att få hela den stora påsen & tack vare Yori’s stöd (han var med när jag lämnade in allt) så kände jag inte minsta lilla ångest över att lämna ifrån mig min ”trygghet”, min ”plan b”, utan det kändes enbart bra. 🙂

Jag ska vända på det här nu, jag ska hålla mig borta från självskador i alla former, jag ska satsa på min hälsa & att göra det bästa jag kan av mitt liv. Jag ska göra allt jag kan för att hitta samma livsglädje som min kung Magic hade, för då kan inget stoppa mig igen. Så upp till kamp nu Malin, det kommer att komma många stunder då jag kommer att tveka & ifrågasätta mitt val & livets värde, då allt kommer att kännas för tufft & jag bara vill ge upp, men som sagt, jag ska vara stark & vinna över min psykiska sjukdom, till varje pris. Något jag VET att jag kommer att klara av, bara jag ger mig fan på det, & jag tänker kriga tills jag står där på andra sidan, som vinnare i striden mot min psykiska ohälsa.

The comeback is always stronger than the setback!

Jag är på väg, på väg, tillbaka till mitt liv
Jag har börjat ta mig loss & hoppas snart att jag är fri
Och aldrig ska jag nånsin återvända dit jag var
Ska jaga friden in i döden för att ändra mina dar

Legendens födelsedag

Idag, för exakt 14 år sedan, föddes hunden som kom att förändra mitt liv, för alltid, nämligen legenden, min kung Magic. Hunden som visade mig allt den underbara hundvärlden hade att erbjuda, hunden som hade bästa psyket ever, & hunden som fick mig att inse att livet trots allt är värt att leva.

Chic-kullen hos kennel Eriksro, Magic & hans 3 syskon nyfödda.

Magic 3 veckor. Detta är det första kortet jag fick se hur han såg ut i ansiktet.

Vi upplevde så mycket tillsammans, jag & min kung. Vi gick på modellskola, åkte moppe, åkte inlines, åkte skidor, cyklade, red på snälla hästar, hade uppvisning på husdjursmässan, tränade, tävlade, & ja, vi utforskade världen – tillsammans. Vi hann skrapa ihop 4 titlar – SUCH, NUCH, LP1 samt FSD1, som bevis på att det vi åstadkom faktiskt betydde nånting. Han vann titeln ”Årets aktivaste lundehund” i flera år, & han var väldigt känd i lundehundsvärlden som ”den dansande hunden”, vilket han blev efter våran freestyleuppvisning på rasspecialen i Morokulien sommaren 2007. Där slog han dessutom på stort på den norska utställningen & slutade som BIM med stort cert, trots hela 96 lundehundar med!! Han blev slagen av sin gammelmormor Nora i finalen, men som vi alla vet, släkten är ju värst. 😉

Den här bilden finns tryckt på vinglas som den norska lundehundklubben säljer. 🙂

Världens snällaste ponny med världens bästa kung på ryggen. <3

Magic älskade att åka moppe!

Hans kärlek hade inga gränser, varken till människor eller andra djur. Under 1 år hade jag min allra första border collie, en vilding vid namn Speed, som var en av dem mest reaktiva hundarna jag nånsin har träffat. Han attackerade Magic ofta, högg honom där han kom åt, & stackars Magic bara skrek jämt. Han höll på att förlora ena ögat vid ett tillfälle, blev huggen i strupen vid ett annat, & sista gången Speed högg honom så var det i pungkulorna. Där & då bestämde jag att det var sista gången Speed skulle få chansen att skada min kung, & 3 dagar senare flyttade Speed. Men trots alla attacker så tvekade inte Magic en sekund på att hjälpa till att försvara Speed när han flög på andra hundar!! :O Jag hade då ALDRIG hjälpt någon som försökte döda mig! Men Magic’s kärlek var av renaste guld, långt bortom min förståelse.

12 juli 2007 förevigade jag Magic’s tassavtryck på min högra överarm.

Min kennellogga!! 😀

Tyvärr så fick vi alldeles för kort tid tillsammans innan hans kropp började bråka. En mage som var ständigt kraschad, en smärta så stark att han ibland bara skrek rakt ut, men vad som än hände så var han alltid lika glad & älskade verkligen livet. Han fick testa mängder med mediciner, rehabträning i form av simning, men ingenting hjälpte. Veterinärerna gjorde massa utredningar, men hittade aldrig det egentliga felet. Kroniskt grov inflammerad magkatarr var det enda dem kom fram till, men hans smärta kunde dem inte förklara. Efter att ha kämpat mot det sjuka i 9 månader så fick vi träffa en specialist, Stefan Rosén, & då fick vi ÄNTLIGEN svaret på vad som var fel! Jag vet inte hur alla veterinärer kunde missa det, men på röntgenbilderna så såg Stefan att Magic hade en ländkota för mycket. Så ju närmare fullvuxen han blev, desto trängre blev det i ryggen mellan kotorna & nerverna kom i kläm. Han fick starka smärtstillande, fler rehabövningar & strikta promenader, men inget hjälpte. Vintern 2010/2011 kom allt närmre & i takt med att det blev kallare ute så blev han sämre & sämre. I slutet av oktober 2010 klarade han bara av att gå 5 minuters koppelpromenader på plan mark med dubbla täcken, mer än så gick inte utan att han blev ovillig att röra sig. Så jag & min familj insåg att han inte skulle klara av vintern & den kylan (& snön!!) som väntade, så den 26 oktober fick himlen tillbaka sin finaste stjärna.

Jag var utom mig av sorg, min älskade kung, hur skulle jag klara mig utan honom? Jag kände mig halv, men ville ändå hålla mitt löfte till honom – att göra det bästa jag kan med mitt liv. Jag önskade, & önskar fortfarande, att jag kunde ha samma kärlek till livet som han hade, men nej, ingen annan kan vara så perfekt. Han är än idag min stora förebild, jag tänker på honom oerhört ofta med både glädje & sorg, varför var just han tvungen att lämna mig så tidigt? Varför fick jag inte behålla min älskade vän, själsfrände & förebild längre? Han hann ju inte rädda mig helt, vi behövde mer tid tillsammans för det, men det fick vi inte som sagt. I slutet av december samma år så störtade Java in i mitt liv & tack vare det överlevde jag. Jag hade aldrig orkat fortsätta kämpa om jag inte haft henne, visst, hon kunde inte ta Magic’s plats, för det kommer ingen nånsin att kunna göra, men hon fick mig att fokusera på andra saker & hjälpte mig framåt i livet.

Han älskade att åka/leka med skateboarden.

Coola killen!

Och idag, för exakt 9 år sedan, så betalade jag in avgiften för kennelnamn till SKK, & som ni alla vet så döpte jag min kennel till Super Magic’s som SJÄLVKLART står för min kung, min superhund. Genom kenneln kommer han alltid att kommas ihåg, plus att han för alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta. Tack för allt min fina Magic, jag hoppas att du har det bra där du är nu, & jag samtidigt som jag längtar efter dagen då vi ses igen så ska jag göra det bästa med mitt liv, precis som jag lovade dig. <3 Du & jag min kung, always and forever. <3

Det går framåt nu!

Idag har vi tränat ute på Skutberget, men den här gången på gräs! Yori har svårt att fokusera när vi tränar på gräs, han blir extremt nosig & det är som att prata med en påse nötter. Men idag gick det väldigt bra med det, så det känns bra. 🙂 Zoomen däremot var en stjärna, shit vilka framsteg han gör hela tiden! <3

Jag försöker att få till ett bra fotgående med båda, men det är så svårt att motivera dem till det. 🙁 Finns en liten film från dagens fotgående med Yori. Tänk att det ska vara så jäkla svårt! 😛 Haha.

Zoomen har fått fortsätta träna på det tricket/rörelsen som Magic var KUNG på, nämligen backande slalom. Idag lyckades vi köra 3 portar!! 😀 MED flyt!! 😀 Fick det t.o.m. på film, så gå in på min Instagram så hittar ni den där. 😉

Gemensamma trick

Det är ju alltid roligare att träna med andra än att träna själv, men många av tricken lärs in hemma i vardagsrummet. 😉 Så jag tänkte att jag kanske kan peppa andra, & låta dem peppa mig, genom att ha gemensamma trick! Så jag skrev om det i en träningsgrupp för freestyle & det var en del som ville hänga på! 😀 Så i 2 veckor framöver så kommer vi att fokusera på ”vänd”. Det tricket som Magic var KUNG på!!

Dålig kvalité då bilden är från en film. Min bästa Magic. <3

Så det kommer Yori att få träna mycket på, men självklart blir det andra trick också! ”Vänd” är ju ett trick som inte är ansträngande för kroppen, så kanske får även Zoomen köra på detta, vi får se.

Imorron väntar iaf freestyleträning i Åmåls hundhall! Ser fram emot det väldigt mycket, så jag hoppas att både jag & Yori vaknar på rätt sida. 😉 Zoomen kommer att få vara hos Erik & Algot under tiden, så jag behöver inte oroa mig för honom, skönt, tack Erik!

Avslutar dagens inlägg med att berätta att Zoom är VÄLDIGT DUKTIG på att vara helt ensam hemma! Han är knäpptyst & lugn, så himla skönt. Hoppas att det fortsätter så!

Vilken bild är finast?

Startade den här dagen tillsammans med Carina & hennes tjejliga i skogen ett par timmar. Det var helt underbart! 😀 Hade såklart med mig kameran för att kanske lyckas få det perfekta kortet på Zoom. Tog även andra bilder på allihop som kommer nu:

Lix älskar att springa i skogen.

Lundehundar på ingång!

Somliga bara flyger fram i snåren…

…Andra får kämpa betydligt mer.

Hela tjejligan samlad.

Underbara hundar! <3

Bästa gruppfotot.

Rally & Clara är rutinerade på fotografering.

En flygande Zoom 😀

Clara & Zoom.

Såhär ser många försök till gruppbilder ut 😉

Finaste Rally <3

Ibland ser han så vuxen ut :O

Varför måste vi vänta här?!

Men åter till Zoom, jag behöver er hjälp att välja bild. Så vilken bild är finast på Zoom?

Zoom ligger bredvid mig i soffan nu, det tar hårt på krafterna att busa i skogen med sina favorittjejer. 😉 Och bara för att jag skrev det så gick han upp. 😛 Haha.

Lundehundar brukar vara väldigt svåra med att få rumsrena, men Zoom går emot det ”trenden”. Han går till altandörren & sätter sig när han är nödig. Och kissar direkt han kommer ut, så inget ”stå-här-&-titta-på-allt-innan-man-kan-kissa” som Magic körde med. 😛 När vi är borta har han det dock svårare, ibland säger han till, men hinner inte alltid. Och så är jag sämre på att läsa av honom när vi är borta, så mycket beror säkert på det.

Resten av dagen har vi inget bokat, så vi kanske tränar nåt trickpass senare, vi får se. 🙂

Många hundar på kort tid (Del 1)

Det är många som har funderat & diskuterat, samt bildat sig en egen uppfattning om varför jag har haft så många olika hundar på så kort tid. Så jag tänkte förklara & reda ut era funderingar. Men för att ni ska orka läsa allting så har jag delat upp texten i 3 delar.

Våren/sommaren 2006 köpte jag min första hund, en liten norsk lundehund vid namn Magic.

Jag hade inte så stora planer för oss från början, men ju mer vi tränade på brukshundklubben, desto mer fast blev jag för hundsporter. Tyvärr så var inte Magic lika fascinerad av att träna & tävla som jag var, därför gjorde jag slag i saken & köpte min drömhund: border collien Speed.

Mot människor var han rena drömmen, han älskade alla & var oerhört lätt & rolig att träna med. Vi hann tävla lite lydnad & freestyle under det dryga året jag hade honom. Så ja, utåt sett verkade allt super, men vardagen funkade inte alls. Redan när jag gick valpkursen med honom (vid 4 månaders ålder) så började mardrömmen. Han attackerade, bet & slet i alla hundar han nånsin träffat (dock inte varje gång han träffade nån). Stackars Magic var nära att förlora livet många gånger, Speed hade ingen gräns alls när det gällde slagsmål. Han provocerade, attackerade & gav sig aldrig. Enda sättet att bryta slagsmålen var att få tag i honom & dra han därifrån. Han kunde heller inte se nån annan hund när han åt, för då smällde det direkt, så han & Magic fick hela tiden äta i olika rum. Jag fick tipset om att sätta fast båda hundarna i elementen & sen låta dem äta i samma rum. Stackars Magic bara stod & skakade, vågade inte alls äta, & Speed, ja, han försökte slita sig loss. Jag pratade med flera olika hundvana personer, men ingen hade nåt tips som funkade för oss. 🙁 Fick tipset av flera stycken att köra slut på honom, ifall han anföll p.g.a för mycket energi, så det testade vi också. Sista gången han bet Magic kommer jag ihåg så väl. Jag & Speed hade varit ute på en inlinestur i 35 minuter & när vi kom hem så la jag mig på golvet & stretchade. Magic kom då & ville busa lite med mig & från ingenstans så kom Speed flygande & högg Magic i pungkulorna. Den gången fick jag nog, Speed skulle aldrig mer få bita Magic, så under dem 3 dagarna han stannade kvar hos mig efter det så hade jag dem åtskilda hela tiden. Jag tog inte ens promenader med dem tillsammans om jag var ensam. Sen flyttade Speed, mina drömmars hund & det var ett oerhört hårt slag för mig.

Magic & jag fortsatte att träna & tävla under begränsade former. Jag ville hela tiden mer än honom, & det kändes inte så schysst att pressa honom såpass mycket som jag faktiskt gjorde. Ibland sa han ifrån, han vägrade att göra saker & då fick jag jobba mig tillbaka tills han ändrade sig & ville vara med igen.

Men allt var inte bra ändå, för min lilla kung var sjuk fysiskt. 🙁 När han kom upp i 3 års ålder så började han med lite småskumma saker, han sträckte frambenen galet många gånger/måltid, skrek ibland när man bara rörde honom & han ville inte gå som vanligt. Vi åkte in & ut hos veterinären under drygt 7 månader, utan att någon kunde hitta felet. Hans mage kraschade av alla mediciner, kroniskt grov magkatarr blev diagnosen för magen, men det värsta felet var fortfarande en gåta. Sen fick vi träffa Stefan Rosén, en specialist på muskulaturen, & han gjorde det ingen annan kunde; hitta felet på Magic! Han upptäckte att Magic hade en ländkota för mycket, så när han stod & åt så trycktes nerverna ihop i ryggen då det inte fanns plats för den extra ländkotan. Därför sträckte han ut den så mycket. Magic fick gå på rehab i 2 månader, simma 3 ggr/vecka, gå med benviktsmanschetter, kontrollerade promenad m.m. & till en början såg det mycket lovande ut. Sen kom kylan…Det märktes när han simmade på djursjukhuset, han ville inte alls simma rakt längre utan var som en makaron i kroppen. Jag bokade genast en ny tid hos Stefan & smällen jag fick där tog oerhört hårt, han var inte bara sämre – han var MYCKET sämre! Han klarade knappt av att gå 5-minuters koppelpromenader på plan mark med dubbla täcken (det var Oktober då), & då bestämde vi oss för att ge upp. Man hörde hans smärta i varenda andetag & han somnade in väldigt snabbt när vi väl släppte honom fri.

Sanning framför lögn

Jag har tvekat mycket på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, & ännu mer på om jag skulle publicera det eller inte. Men låt gå, här kommer det.

När jag höll på mycket med hästar så umgicks jag såklart med mycket trevligt folk, men alla var inte det, en del var riktigt elaka. Exakt vad dem gjorde tänker jag inte gå in på här & nu, men låt oss säga att det fanns idioter där.

Efter några år så fick jag äntligen min först hund – Magic. Och då gled jag mer & mer ifrån hästvärlden & istället in i den världen där jag lever idag, nämligen hundvärlden. Jag trodde (& hoppades!) att folk inom hundvärlden skulle vara bättre, snällare & inte så förbannat avundsjuka som vissa var i hästvärlden. Men jag hade fel.

Den första tiden var folk helt underbara, men ju fler motgångar jag fick, desto fler ovänner fick jag på köpet. Och när jag har tvingats att tagit bort mina älskade hundar så har jag fått en jävla massa skit för det! Folk säger att jag dödar hundar för att jag har tråkigt & för att visa att jag kan. Men det ligger såklart ingen sanning i det. För vi säger om det skulle vara sant; varför skulle jag då först betala flera tusen i veterinärvård, för att sen ta bort dem för skojs skull?! :O Nej, just det, det finns ingen logik i det alls. Med Java så ruinerade jag mig helt, alla mina besparingar, nästan allt jag ägde, gick till hennes veterinärräkningar & ändå kunde jag inte rädda henne. Så bespara mig ert jävla skitprat.

Jag är så galet mycket starkare nu än jag har varit förut. Jag noterar vad folk säger/skriver, men inte så mycket mer. Jag låter lögnerna stå för dem, för jag vet ju att det inte är sant. Förr hade jag en helt öppen blogg där folk kunde skriva kommentarer som publicerades direkt, men det har jag fått ändra på tack vare dessa idioter. Så nu kan folk kommentera, men kommentarerna måste godkännas av mig först innan dem publiceras, så jag har valt att inte godkänna en hel hög. Ett tag fick jag även ha lösenordsskyddade inlägg, & det är inget jag vill gå tillbaka till. Ni anar inte hur mycket skit jag har fått den senaste tiden, & till vilken nytta? Ingenting kan ändra på saker som redan har skett, & dem som tror sig sitta på en massa makt tror att dem kan bestämma min framtid. Piss off säger jag bara! Ni kommer ALDRIG att rubba mig, försök ni att fortsätta spotta & sparka på den som stundtals ligger ner, men ni kommer aldrig att vinna över mig, för jag är så mycket starkare än er.

Jag kommer att köpa Zoom oavsett vad ni säger, så ni kan lika gärna lägga ner redan nu. Och jag tänker inte låsa alla mina offentliga konton, som typ bloggen, Instagram, Facebook osv, bara för att ni tror att ni har nåt att säga till om. Visst, man kanske kommer långt med hot & trakasserier, men man kommer ännu längre med sanningen.

Om 8 dagar får jag hem min prins, oavsett vad folk tycker & tänker.

(Stort tack till Zoom’s fina uppfödare som fördrar sanning framför lögn.)

6 år av saknad efter min kung

161026

Ja, idag är det den 26 Oktober 2016, vilket innebär att det är exakt 6 år sedan jag fick ta bort min kung. <3 Min stjärna, min kung, min bästa vän, min tävlingspartner, min legend. Kärt barn har många namn. Jag saknar honom så mycket, vissa dagar mer än andra, men tanken på honom finns alltid i huvudet.

1610261

Det var ju han som visade mig vilken underbar värld som fanns där, utan att jag hade sett den tidigare. När jag köpte honom så visste jag ju innan att jag ville ställa ut lite samt testa agility, men oj så mycket mer vi körde!! Han visade mig min drömvärld, fylld av hundträningar & tävlingar. Vi åkte på långa resor för att tävla & jag har många fantastiska minnen från vår tid tillsammans.

1610262

Han var, är & kommer ALLTID att vara mycket speciell för mig. Jag ångrar inte för en sekund att jag har hans tassavtryck på min högra överarm, där det alltid kommer att sitta kvar. Genom min kennel så får han leva vidare, eller iaf hans namn, Magic. Och han kunde inte ha fått ett bättre namn, för han var fasen magisk!! Han lärde mig så sjukt mycket saker, både i vardagen & med hundar. Jag kommer aldrig att få en bättre lärare.

Kolla in framtassarna - perfekta!!

Kolla in framtassarna – perfekta!!

På hela hemsidan finns det massor av bilder på honom & på mitt youtubekonto ”maggebus” finns en del filmer, om man bläddrar tillbaka en bit. Avslutar dagens inlägg med att bjuda er på några filmer, på mig, men framför allt på min kung. <3

Valplängtan

Fortfarande inga tecken på löp hos Rally, men en till i hennes flock är nu svullen & kommer att börja löpa precis när som helst. Så 2 av 4 tikar har dragit igång! Man får ju hoppas på att dem andra faller för grupptrycket. 😉 Haha.

161023

Jag har sån hundabstinens så går det inte att förklara det med ord. 🙁 Livet utan hund är tråkigt, riktigt jävla tråkigt. Och än lär det dröja innan jag får en ny, eftersom Rally som sagt inte har börjat löpa än. Och tänk om hon skulle gå tom!! :O Vad gör jag då? Väntar på nästa löp eller köper en utifrån? Usch, det vill jag inte ens tänka på, hon bara MÅSTE få valpar i vinter!!

1610231

Jag vill ju helst ha en tik då jag föredrar tikar, men skulle det bara bli hanar i kullen så kommer en hane att få stanna här. Jag SKA ha en hund ur den här kombinationen om det bara går. Jag har redan kommit på 3 stamtavlenamn & bestämt mig för vad jag ska kalla min hund, vare sig det blir en tik eller hane. 😉 Så ja, jag längtar som en galning!