Vi har mycket att jobba på!

Ja, om jag & Yori ska hitta tillbaka till varandra så har vi mycket att jobba på! Bristen på träning dem senaste månaderna har fått oss att glida ifrån varandra jättemycket, vi har liksom inte roligt tillsammans längre, utan enbart var för sig, & det är nåt jag vill ändra på. För att kunna ändra på det så MÅSTE vi göra saker TILLSAMMANS igen, som att träna olika saker, gå aktiva promenader & ja, helt enkelt göra saker tillsammans. Dem senaste dagarna har jag försökt att träna trick med honom inomhus, men han är ointresserad av det, så så långt har det gått. 🙁 Ute om jag försöker träna med honom så vill han bara jättekorta stunder, sen är allt annat mer intressant. Så vi får köra mikropass ute, iaf när det gäller freestylen, för när vi tränar med dummies så hänger han med lite längre, så därför börjar vi bygga vår relation & träning på det! För tycker han att det är kul så tycker oftast jag också att det är roligt, så vi satsar på det, stenhårt.

Men många gånger har jag så oerhört svårt för att motivera mig att hitta på nånting med honom, just för att han hellre gör saker med andra, men jag VET att vi har haft en fantastisk relation tidigare & vi ska banne mig hitta tillbaka till den! Jag får tvinga mig att försöka, om & om igen, & belöna Yori massor för nästan all kontakt han tar med mig.

Idag på träningen så hade vi ROLIGT TILLSAMMANS!! Han var jätteduktig med dummiesarna, & lyssnade bra även på dem andra bitarna som ”hör till”, så som fotgående & att stanna kvar. Fotgåendet är långt ifrån perfekt, men man måste börja nånstans, eller hur? JAG MÅSTE HA LÅGA KRAV NU, för vi ska bygga från grunden & vi ska göra det stabilt. Vi ska se till att vi båda har roligt & lyckas med det vi ska göra, det är nog lika viktigt för både mig & Yori. Jag tror att Yori kommer att ha lättare för det än jag, för jag är ju så förbannat bra på att sätta höga krav, även när jag verkligen försöker att sänka dem. Så vi får se hur det går.

Jag har tänkt att jag & Yori ska göra NÅNTING TILLSAMMANS VARJE DAG, antingen gå en aktiv promenad (& med aktiv menar jag att det händer saker, som typ dogparkour & sånt som kräver uppmärksamhet & samarbete), försöka träna ett jättekort pass inne, träna nånting ute, typ med dummies, eller varför inte ta en inlinestur? Alla dem sakerna kräver uppmärksamhet & samarbete, & det är det jag måste ”jaga” en tid framöver nu, annars kommer vi aldrig att hitta tillbaka till varandra. Jag behöver min VÄN Yori, min SJÄLSFRÄNDE Yori, inte bara min hund Yori. För tro mig, det är stor skillnad på dem kategorierna!

Om man bortser från livet med hund så ska jag starta i en grupp imorron på vuxenhabiliteringen, som handlar om min autismdiagnos. Vi får väl se om jag kan lära mig nåt jag kan ha nytta av, den kostar inget så jag har ju bara min tid att förlora, & det är det värt. Så 6 tisdagar framöver kommer denna kurs att pågå, känns lite ”jobbigt” att vara uppbokad såpass många gånger, men det blir nog bra bara det kommer igång. Känns ju alltid lite jobbigt innan man vet vad man kan förvänta sig av kursen, se vilka andra som är med & sådär, vem vet, jag kanske lära känna nån ny trevlig person som förstår mig mer än många andra? Haha, nejdå, nu ska jag inte ha för höga krav eller förhoppningar, men det vore ju inte helt fel om det blev så. 😉

Idag har jag även träffat sjuksköterskan på öppenpsyk & vi kom fram till att jag ska sätta in en till medicin, för att se om min ilska kan tagga ner. Det har ju varit en del borttagningar av mediciner den senaste tiden, var ju tvungen att testa & se om jag skulle må bättre, sämre eller likadant med färre mediciner, & det kanske som sagt är därför jag har varit så arg. Så nu sätter vi tillbaka stämningsstabiliserande & ser om humöret kan jämna ut sig & bli bättre. 🙂 Jag tror på det, eller framför allt, jag hoppas på det. Men det kommer ju inte att komma över natten, så åter igen, tålamod, tålamod, tålamod, en av mina allra svagaste punkter får jag nu träna på ännu mer, men blir det bättre i slutändan så är det ju värt det.

Svårigheter i träningen

Igår började jag & Zoom på en trickskurs i Lervik. Den är på 4 träffar, varannan tisdag, så man hinner träna ordentlig emellan gångerna. Redan på första tillfället så fick jag en del tips som jag inte har hört tidigare. 🙂 Nu gäller det som sagt att träna på alla läxor vi fick, så att vi kan gå vidare nästa gång. Då ska vi jobba med såna där roliga saker som backa, front & vänd. 😀 Det tillfället vill jag INTE missa!!

Redan idag tränade jag & Malin igen, utomhus på en avlägsen plan så att vi fick vara ifred. Jag kände mig taggad till en början, men när Zoom inte var så intensiv som jag hade hoppats så försvann all lust från mig. Det kändes mest värdelöst att försöka träna när han inte ville vara med. (Och det är i precis dem stunderna som jag saknar mina tidigare bc’s som mest.)

Så vi bytte helt träningsfokus, istället för att jobba med läxorna & freestyle så fick han gå ett kort godisspår, för första gången. Han nosade på riktigt bra & verkade tycka att det var helt okej. 🙂 Inte så att han skulle vilja göra det varje dag, men det var ändå en sak vi kan köra lite ibland.

Godissök i träd är också nånting roligt om man frågar Zoom. Inte lika kul som att träna andra saker, men även det var helt okej. Han tycker inte om att jobba för mycket själv, förutom ibland, för då kan han BARA jobba själv! 😛 Ingen ordning på den vovven. 😉

Sen gömde jag mig i skogen & så fick Zoomen leta upp mig. Första gången såg han mig hela tiden, men andra gången så fick han leta lite. 🙂 Finns en liten film på det på min Instagram för den som är nyfiken.

Zoom väntar otåligt på sin tur.

Så vilka svårigheter stötte vi på idag? Jo, det gamla vanliga – en oengagerad matte ger en oengagerad hund. Jag TROR att jag belönar & leker tillräckligt mycket & att det är Zoomen som inte gillar det. Men jag har fel. Jag är fortfarande så låst vid att träna bc, där får man mer dämpa än att tagga upp & JAG tycker att det är lättare att dämpa än att tagga upp i träningen. Sen ska jag väl även erkänna att jag tycker att det är väldigt ”jobbigt” att vara ”överdrivet glad” & verkligen bjuda på mig själv. Mina tidigare erfarenheter skrämmer mig fortfarande. 🙁

Men som sagt, jag TROR att det är Zoomen’s ”fel”, men innerst inne vet jag att jag är orättvis mot honom genom att tänka så. Jag måste värdera honom lika högt i träningen som jag gör hela tiden annars. Han är min skatt, min dyrbaraste ägodel, min bästa vän, mittpunkten i mitt liv & det är omöjligt att älska honom mer än jag redan gör. Men på nåt sätt så försvinner det i träningen, & det är det jag måste se tidigt & sen jobba bort. För när dem tankarna sätter sig fast så är dem jävliga att bli av med! Så minsta tecken på sånt måste jag lära mig att se, & därefter hantera.

Jag säger att Zoom inte gillar att kampa så mycket, en liten stund funkar jättebra, men sen tröttnar han & vill inte ens titta på leksaken. MEN, & håll i er nu, med Malin så lekte han SUPERBRA idag!! :O wtf?! Hon vågar bjuda mer på sig själv & blir därför mer engagerad i leken än vad jag blir som inte vågar. Och när föraren är väldigt engagerad så verkar hunden också blir det… 😛

Så JAG måste träna på att VÅGA. Jag måste säga bye bye till alla hemska minnen, släppa dem & sen gå vidare utan dem. Men det är svårt, ojojoj, så svårt. Jag blir så irriterad på mig själv när jag vet hur det är, & att jag inte vågar ”rocka loss”. För om Zoom ska få en bra belöning, så MÅSTE matte också vara med på tåget! Så bara släpp taget om det förflutna, låt det inte hindra dig nu, flera år senare. Det är inte värt det. Jag vet dock inte riktigt HUR jag ska göra för att vända det, jag bara vet att jag måste.