Kärleksfull hund

Nu vet jag inte riktigt vad som händer, jag tycker att jag inte gör nånting på dagarna, men ändå hinner jag inte med bloggen så mycket som jag vill. Får ta & se över mina ”scheman”. 😛 Haha

I tisdag följde Rally med hem till mig & Zoom då Carina (hennes fodervärd) skulle in & opereras. Carina kommer hem imorrn så då flyttar med största säkerhet Rally hem till sig igen. Zoomen är ÖVERLYCKLIG över att ha Rally här!! 😀 Han vill vara nära henne hela tiden, pussa på henne, smånagga lite & bara känna hennes närhet. Synd att de är så nära släkt med varandra, annars kunde det ha blivit fina parningar. 😉 Haha. Nejdå, de tänker inte på sånt nu, utan nu är det bara kärlek som ”flockmedlemmar”. Finns en liten film på min Instagram från gårdagens lek i soffan, det finns inga tvivel om att de gillar varandra!!

Själv mår jag allt annat än bra. 🙁 Har åkt på världens dunderförkylning med halsont, hosta, täppt näsa, feber, illamående samt ömhet i hela kroppen. Natten har varit hemsk! Jag kurerar mig med piller från alla håll & kanter, tar det lugnt & njuter av att se hundarna så lyckliga. <3 Det är det som piggar upp mig som mest just nu, att se Zoomens mjuka, sällskapliga sida. Han visar ju MIG den varje dag, men nu har jag även fått se att han kan vara likadan mot andra hundar. 🙂 Jag visste ju redan att han ÄLSKAR andra hundar, men att han & Rally skulle bli såhär tajta, det trodde jag inte.

Så rädd för framtiden

Det finns så mycket att vara tacksam över. Ändå är det många gånger svårt att känna sig just tacksam. Jag är där nu. Jag är så fantastiskt glad över att jag har Zoom, min familj & mina vänner, MEN nånting hindrar mig ändå från att känna just tacksamhet. En bubbla av oro inombords. En oviss framtid. Hur kommer det att bli? Det finns så mycket saker jag vill uppleva, kommer jag nånsin att få göra det? Jag hatar att inte veta hur allt kommer att bli. Kanske blir det bättre än jag befarar, eller så blir det precis så, eller kanske t.o.m. värre?! Ni som känner mig vet ju att jag är expert på att måla fan på väggen & det här är inget undantag.

Varje dag i samband med våra promenader så stärks min rädsla ännu mer, gång på gång, hela jävla tiden. Jag är trött på att vara rädd & därför försöker jag att vända på det, men då blir jag bara arg istället & det är inte så mycket bättre. 🙁 Jag vill se fram mot en framtid med massor av tävlingar & häftiga äventyr, men det kanske bara förblir en dröm. Osäkerheten gör mig galen, & rädslan får hela min kropp att hålla andan.

En månad är väldigt lång tid när man väntar på viktiga svar. Hur ska jag stå ut med ovissheten så länge? Jag vill ju bara veta, kommer det att bli bra igen? Eller är det för sent?

Jag är LIVRÄDD för att det ska vara mitt eget fel. Att mitt destruktiva liv har satt stora käppar i hjulet för min framtid. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det visar sig vara så. Aldrig.

Jag försöker att lugna ner mig själv & inte ta ut saker i förskott, för det behöver inte vara så illa som jag själv tror att det är. Men paniken slår ändå till & ångesten sprider sig i hela kroppen. Jobbigt att andas. Ser suddigt. Hjärnan bultar starkare än hjärtat. Kommer det nånsin att bli bra?

Jag tittar på Zoomen & känner hur mitt hjärta slår på insidan. Så mycket kärlek till denna lilla hunden. Helt obeskrivligt. Jag vill inget hellre än att få uppleva alla saker jag drömmer om med honom vid min sida. Han & jag, för evigt, tillsammans. Snälla säg att framtiden blir bra!

Finns inga ord som kan beskriva min kärlek till den här räven. <3