Jag var en bättre hundägare förut

Vissa perioder så saknar jag mina tidigare hundar extra mycket, & precis en sån period är det nu. Varje dag när jag får se mina minnen på Facebook så faller tårarna när jag tänker på min fina Java. 🙁 Jag saknar henne nåt så oerhört mycket, hon var verkligen helt perfekt. En sån hund kommer jag aldrig att få igen, men jag antar att jag får vara glad över att jag hade henne några år…?

Jag var en så mycket bättre hundägare när jag hade henne jämfört med hur jag är med Zoom nu, & det gör riktigt ont inombords. Med Java hade jag (nästan) alltid motivation & krafter att hitta på saker, träna, promenera, njuta av livet så gott vi kunde. Vart finns den motivationen nu? Jag vill ge Zoomen ett lika bra liv som Java hade, fast utan sjukdomarna såklart. Jag måste på nåt sätt bryta det mönstret som jag har hamnat i nu, ta tag i saker, motivera mig själv, kämpa varje dag även om det tar emot. Jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka Java, men det behöver inte betyda att jag aldrig mer kommer att bli en bra hundägare.

En sak som jag tänker extra starkt på är den delen att göra saker SJÄLV. När jag hade Java så gjorde vi som sagt saker hela tiden & det var BARA hon & jag! Nu har jag extremt svårt att ens gå en promenad själv med Zoom. Jag behöver liksom någon som drar ut mig, annars kommer jag inte iväg. Självklart går vi några rundor ensamma, men inte alls så många som vi borde.

När det kommer till miljöträning så var Java väldigt miljösäker, hon var med överallt & hade aldrig några problem. Stan, stallet, bussen, bilen, ishallen, tävlingar, klubben, mässor, marknader & stora folksamlingar, inga problem alls. Här ligger jag verkligen på minus när jag ser på Zoom. Han skulle verkligen behöva mer miljöträning, speciellt eftersom han blev så skrämd när han var 10 veckor & det sitter kvar jävligt hårt. 🙁 Och jag vill ju kunna träna & tävla varsomhelst, jag vill att han ska vara så miljösäker, men jag vill inte behöva göra jobbet, om ni förstår hur jag menar?

Jag har underbara kompisar som ständigt stöttar mig & får mig att gå framåt, & jag vill inte ens tänka på vad jag hade gjort utan dem. <3 En av mina bästa vänner försöker hela tiden få med mig på saker, men jag avstår 9,5 gånger av 10 möjliga. Varför? Jo, för att jag jämför Zoomen med Java & inser hur långt jag har kvar tills jag får en hund som kan träna lös tillsammans med andra hundar. Och samma sak där – jag vill ha det så, men jag vill inte behöva jobba för det. Jag vet egentligen att det inte finns någon genväg & ingen kommer att göra arbetet åt mig. Så man skulle kunna säga att jag bara skjuter fram det. Det jag verkligen behöver är alltså massor av träning på olika ställen MED andra olika hundar. Klart som fan att han inte kan träna lös med alla hundar, hur ska han kunna göra det när jag aldrig har lärt honom det? Ingen hund kan någonting innan man har lärt dem, så jag måste bli av med ”det där kunde Java utan problem”tänket. Men hur? Kan någon vara snäll & berätta för mig HUR jag ska göra det? Jag vill gå vidare, inte glömma Java, men inte jämföra henne med Zoom hela tiden. Zoomen har hela framtiden framför sig & jag är övertygad om att han kommer att bli duktig på massa saker, bara jag kan bryta mig själv & fokusera på rätt saker. Han är värd det, flera tusen gånger om. Jag älskar honom mest av allt & han betyder oerhört mycket för mig. Så bara för att jag jämfört honom med allt Java kunde så betyder det inte att jag älskar honom mindre! Åh nej, han är nästan hela min värld.

Zoom lär sig buga

Efter gårdagens inlägg så kom jag på varför jag känner mig som jag gör, att jag har för höga krav på både mig själv & lilla Zoom. Detta är inget nytt, utan såhär har det blivit VARJE gång jag har förlorat en hund. Först med Magic, sen Speed, sen Java, sen Rally, sen Dee & nu Zoom. Dem andra gångerna har det försvunnit ”av sig självt” så jag antar att det är samma sak nu. Bara gör det som är kul i väntan på att jag ska ”gå vidare” efter min förlust av Dee. Med andra ord har det ingenting med Zoom att göra.

Om ett par timmar skulle jag egentligen ut & träna & gå promenad med några kompisar, men det blev tyvärr inställt för min del eftersom jag ska hem till farsan & äta, något jag helt hade glömt bort. Men det är nog bra för Zoomen att få vila hjärnan lite. 😉 Utom inomhus, för här har vi tränat 3 superkorta pass med fokus på ”buga” & det börjar ta sig!

Jag har många alternativ under helgen, men vet inte riktigt vad jag ska prioritera högst. Det gäller både lördag & söndag, denna jävla beslutsångest som aldrig försvinner. 😛 Vädret spelar helt klart en stor roll, & på lördag skulle det vara fint väder, men på söndag skulle det komma en del regn. Svårt, svårt. Får nog känna efter från dag till dag vad jag är sugen på. 🙂

Min prinsessa skulle ha fyllt 6 år

…Igår. Jag minns så väl kvällen då jag satt i min allra första egna lägenhet & rensade kläder med Elin, medan Java’s uppfödare skickade sms om valpningen. Och jag minns glädjen när hon skrev ”Nu är Java född”!

Java var den perfekta hunden, utan tvekan. Alla har vi brister & hennes var att hon var sjuk. En sjukdom som till slut segrade & jag & min fina svartvita späckhuggare skildes åt. Så jävla tragiskt, en så fin hund, jag kommer ALDRIG att få nån som passar mig lika bra som hon gjorde, det är jag väl medveten om.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, bjuder på några bilder & filmer som minne till min finaste Java. <3

161104 1611041 1611042 1611043

Ljus för mina änglar

20161017_160554

Ett ljus per hund som jag har tvingats ta bort p.g.a sjukdomar/skador. Mina fina änglar som alla har en mycket speciell plats i mitt hjärta, alltid älskade, aldrig glömda.

Det är väldigt tyst & tomt här hemma utan Dee, men sorgearbetet går framåt, mycket tack vare mina närmsta vänner. <3 Utan dem vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Sen finns familjen alltid där & stöttar också, vilket är oerhört skönt. Så även om jag är ensam så är jag inte ensam, om ni förstår hur jag menar?

Rally visar fortfarande inga tecken på att börja löpa, så det är bara att fortsätta vänta. Jag vill ju bara att allt det där ska dra igång på allvar! Men Rally låter sig inte påverkas av min otålighet, eller också är det precis det hon gör. 😛 Det kanske är därför hon ännu inte har börjat löpa? 😛 Haha. Nejdå, det kommer nog när hon är redo, den fina lilla räven. <3 Och fram tills dess så får jag fortsätta rensa & städa min lägenhet ordentligt. 😉

Jag är så rädd

Nu fick jag det bekräftat, Dee har mycket klåda igen. 🙁 Hon har slickat till sig ett sår på ena frambenet, precis där jag oftast ser att hon tvättar sig. Och då betyder det att hon har rejält med klåda, men tar endast ut ”begäret” på frambenen. Hon vankar inte omkring på nätterna, än, men visst är jag orolig för att det också ska komma tillbaka.

Hur som helst, jag pratade med veterinären i telefonen idag & hon skrev ut ett nytt recept på Prednisolon Pfizer, så ikväll byter vi tillbaka till rätt fabrikat & hoppas att klådan försvinner igen. Gör den inte det så…Ja, så långt vågar jag knappt tänka.

Idag har vi varit ute på Skutberget där hundarna har fått simma en hel del, ja, alla utom Dee då. Hon har fått simma ytterst lite, men gått omkring i vattnet en del. Som sjukgymnasten sa ”hon kommer ju aldrig bli bättre i sin rygg om hon inte tränar”, sen får jag såklart se till att hon gör det i små doser, & ökar försiktigt takten. Så att man inte går från noll till hundra på nån dag, vilket Dee allra helst skulle vilja göra.

(Bild från förra året.)

(Bild från förra året.)

Jag försöker att hålla humöret uppe, men det är svårt, riktigt svårt. Titt som tätt rinner tårarna, antingen för att jag saknar Java så mycket, eller för att jag är så rädd att förlora min Dee, om inte bägge delarna!! Jag känner mig verkligen inge stark just nu, men jag vet att jag måste fortsätta kämpa vidare ändå. Om inte annat så för Dee’s skull.

2 år av saknad

1408151

Idag är det exakt 2 år sedan min fina svartvita prinsessa lämnade mig och jorden. Jag saknar henne varje dag och det känns omöjligt att nånsin kunna känna sig hel igen. 🙁 Visst har jag Dee nu och älskar henne över allt annat, men hon kan inte ersätta Java på nåt sätt.

Och inte känns det bättre när Dee är skadad och sjuk för livet. Hon kommer alltid att ha sin allergi, samt sin missbildning i ryggen. Oavsett vad vi än gör så kommer hon ALDRIG att bli helt frisk, och det gör ont som fan. Men jag har inte gett upp hoppet helt än, hon bara måste bli bättre. Magen har lugnat sig lite nu, så det är ju bra. Men vi får se vad som händer framöver, hur rehaben går och när pengarna tar slut, för JA, hur jävla hemskt det än låter så är ekonomin en viktig del i det hela. Jag är sjukskriven på heltid och får inte ut så himla mycket pengar, så jag kan inte gå hur långt som helst heller, även om jag vill. Men men, nu tar vi en vecka i taget och ser hur det ser ut. Förhoppningsvis blir det bättre.

Min tjej hör till dem bästa!

Jag är så stolt & glad att jag tror jag spricker snart! 😀 Min allra finaste tjej var såå himla duktig idag på träningen. Visst, lite oflyt i programmen ibland, & man märker på henne att hon inte är i bästa form, varken med huvudet eller kroppen. Men om man tänker på hur omständigheter är, så kan jag inte vara annat än nöjd med min brud!

160703

3 duktiga hundar från dagens träning. Leo, Dee & Jax

Jag har fått göra om programmet lite eftersom hennes rygg inte är helt okej. Så rörelser som ”om” (när hon backar runt mig) är helt borttagna, & jag tränar inte alls på alla ”hopp”. När vi debuterar, vilket blir 28 Augusti i Kungsör så hoppas jag att vi kan ha med hoppen i vårt program, men vi tränar dem inte i dagsläget som sagt.

På tal om Kungsör, det är stället jag aldrig kommer till. Först var det med Java, som blev mycket sämre, förra året fick Dee en pinne genom hakan & den här gången får vi se om vi tar oss iväg eller inte. Tredje gången gillt hoppas jag! 😉 Sen att Malin & Jenny ska åka med gör det hela bara ännu roligare! 😀 Det kommer bli som förr i tiden, när man hade en tillräckligt frisk hund för att kunna åka runt på tävlingar & tävla, shit vad jag saknar den tiden.

Men jag vet mycket väl att jag måste vara rädd om Dee om hon ska hålla. Vi kör våra rehabövningar flera gånger i veckan precis som sjukgymnasten har sagt. Och jag kommer att träffa henne igen innan debuten så skulle det visa sig då att Dee är sämre (& jag inte har sett det på nåt annat sätt) så ställer vi såklart in, men nu hoppas vi på det bästa!

Innan det är dags för tävling så är det dags för ett freestyleläger! 😀 Och det börjar redan nu på fredag & håller på i 4 dagar! Jag hoppas att jag & Dee utvecklas mer tillsammans & blir mer synkade. Sen att både Malin & Jenny också ska gå lägret gör ju inte saken sämre precis! Jag är så glad över att Dee är bättre & vi kan göra lite saker igen, men som sagt, jag måste vara på min vakt & tänka mig för hela tiden. Vara noga med uppvärmning & nedvarvning. Och vi använder oss av BoT-nättäcket. Just det ja, på tal om det, jag har fortfarande inte hört nåt från SKK angående det, så jag får nog ringa dem imorrn. Bara så att jag vet vad som gäller i Dee’s fall.

Resten av den här dagen blir lugn iaf, ingen mer hundträning, varken psykisk eller fysisk. Så laddar vi krafterna tills imorrn då det blir träning utomhus med Hundliv på kvällen. Då ska vi träna på ”fram” & stabilitetsövningar! (Sen så måste jag svänga förbi stan också & köpa en kalender till Dee!)

Laddar inför tävlingar!!

Idag upptäckte jag nånting riktigt roligt! Det finns numera en till freestyletävling inom rimligt avstånd med dubbla starter!! 😀 😀 😀 Så 1 Oktober styr vi bilen mot Skövde & 2 freestylestarter på samma dag. Men lite flyt & bra träningsupplägg så kan vi få titeln FD1 då & sen kunna starta klass 2 i November här i Karlstad. Det är mitt mål, för första tävlingen blir ju i Kungsör 28 Augusti.

160626

Jag saknar tävlingarna så himla mycket, jag ser fram emot dem sjukt mycket, men nu först blir det ett freestyleläger här i Karlstad i Juli. 🙂 Där hoppas jag få lära mig & Dee att synka varandra mer samt få flyt i programmet.

Fast allra först väntar en agilitytävling för mig & Rally & den är imorrn! Dee kommer även att få starta, fast bara några få hinder & på small-höjd. Hon blir så ledsen annars om jag bara kör med Rally. Så det blir NOGGRANN uppvärmning av madam, så får vi se hur resultatet blir efteråt.

Måste ringa till ReDog & prata om hennes rehabplan också, om vi måste åka dit igen eller om vi kan lägga upp en plan ändå. Jag hoppas såklart att vi slipper åka dit igen redan nu, men är ändå beredd att göra det ifall det är vad som behövs. Allt för min fina tjej vet ni. <3