Ha mig själv som förebild

Man brukar ju alltid ha olika förebilder här i livet om hur man själv vill va & göra. Detta kanske låter helt knasigt, men jag har mig själv som förebild! :O Jag mådde mycket sämre förr i tiden, men jäklar så mycket mer aktiv jag var! Så vad hindrar mig från att vara lika aktiv idag? Varje dag på ”minnen på Facebook” så påminns jag om livet med min älskade Java, min svartvita prinsessa som inte lämnade någon oberörd. Där kan vi snacka miljö- & störningsträning! Jag vill vara så aktiv igen, & jag ska verkligen anstränga mig för att bli det!

Idag är det skitväder, men vi har gått en liten sväng & så har jag handlat. Blir nog inte så mycket mer då mitt huvud bråkar med mig. Imorron däremot blir det agilityträning i hallen! 😀 Åh, shit vad jag längtar! Det var så längesen, både jag & hundarna saknar det.

Hallen jag brukar träna i har sommarerbjudande om att betala 1 200:- & då träna hur mycket man vill under hela sommaren! Jag vet inte om jag ska ta det eller om jag ska satsa på att träna mycket ute? Ute får man ju MYCKET mer störning, på gott & ont. Så jag får fundera vidare på det. Men imorron som sagt – då blir det agilityträning i bästa hundhallen! 😀

Jag har saknat dig som fan

För många år sen (shit vad gammal jag känner mig nu) lärde jag känna en helt underbar person. Vi läste varandras bloggar (ej hundbloggen) & började skriva med varandra. Efter att ha gjort det en längre tid så bestämde vi oss för att träffas på riktigt! Så jag & Java satte oss på tåget som tog oss till Eskilstuna där vi mötte underbara Em! Java som i vanliga fall hade väldigt svårt för nya människor hoppade upp på Em samma sekund som hon såg henne, precis som att dem var världens bästisar, & jag fattade absolut ingenting. 😛 Vi umgicks några dagar & en speciell vänskap hade växt sig stark mellan oss, en vänskap som fortfarande betyder hur mycket som helst för mig.

Sen dess så har vi upplevt galna saker tillsammans, som första året vi åkte till Gotland, & hennes helt nya gps sa ”kör sen fågelvägen” när vi hade ställt in koordinaterna på en fyr. 😛 Haha, det kommer jag aldrig att glömma! Och vi har pratat så mycket, om saker som man inte kan prata med alla om, saker som är väldigt känsliga. Vi kunde lita på varandra, vi visste att den andra alltid fanns där när vi behövde. Hon var alltid den första jag kontaktade när jag blev inlagd på sjukhuset, det var henne jag ringde & fick ny kraft, energi & nytt hopp av. Hon som fick mig att inte ge upp när allt runt omkring kändes skit. Min allra bästa vän.

Tyvärr har vår vänskap svajat, eller rättare sagt, vår kontakt har svajat rejält. Vi har inte varit ovänner, vi har bara inte pratat med varandra. Det har blivit så några gånger & ingen av oss vet egentligen varför det har blivit så. Jag har inte ”vågat” skriva till henne, & hon har inte ”vågat” skriva till mig, vi har inte heller ”vågat” gilla varandra inlägg på Facebook, men VARFÖR?! Ingen av oss vet, utan det har bara blivit så. Jag kan bara prata för egen del & jag har varit så rädd för att hon inte skulle ha svarat om jag skrev, för det skulle göra ondare än att jag inte skrev alls. Kanske har hon tänkt/känt likadant? Ni vet uttrycket ”det är lättare att lämna än att bli lämnad”, det är så jävla sant!!

Men igår tog hon mod till sig & svarade på mitt inlägg om att jag sökte någon illustratör som kan hjälpa mig med ett par bilder, & jag blev så sjukt glad! Jag skrev då ett pm till henne & där satt vi sen & skrev med varandra. En underbar känsla. Vi kom fram till att vi ville ses igen, så på måndag drar jag & mina killar hem till henne! 😀 Vi kommer att sova där en natt också, det är lika bra när man ändå åker så långt. 😉 Jag är så glad över att hon vågade ta steget & skriva till mig, om hon bara förstod hur saknad hon har varit. Så jag ser fram emot måndag, jättemycket.

Nu på kvällen så har jag & Yori varit iväg & tränat i hallen med några kompisar. Han skötte sig super & var så himla duktig! *Stolt* Och tänk, jag tränade LAGOM!! 😀 Det har jag jättesvårt för, jag tränar oftast lite för intensivt, eftersom jag vill så mycket, men idag som sagt så tränade jag perfekt! 😀 Finns en liten film på min Instagram för den som är nyfiken på vad vi gjorde. 😉

Imorron väntar tvättstugan & sen fs-träning UTE med bästa träningspolarna! Vi får se vad Yori säger om det, han är ju inte alls van att träna ute, men all träning är bra träning sägs det ju. 😛

Jag var en bättre hundägare förut

Vissa perioder så saknar jag mina tidigare hundar extra mycket, & precis en sån period är det nu. Varje dag när jag får se mina minnen på Facebook så faller tårarna när jag tänker på min fina Java. 🙁 Jag saknar henne nåt så oerhört mycket, hon var verkligen helt perfekt. En sån hund kommer jag aldrig att få igen, men jag antar att jag får vara glad över att jag hade henne några år…?

Jag var en så mycket bättre hundägare när jag hade henne jämfört med hur jag är med Zoom nu, & det gör riktigt ont inombords. Med Java hade jag (nästan) alltid motivation & krafter att hitta på saker, träna, promenera, njuta av livet så gott vi kunde. Vart finns den motivationen nu? Jag vill ge Zoomen ett lika bra liv som Java hade, fast utan sjukdomarna såklart. Jag måste på nåt sätt bryta det mönstret som jag har hamnat i nu, ta tag i saker, motivera mig själv, kämpa varje dag även om det tar emot. Jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka Java, men det behöver inte betyda att jag aldrig mer kommer att bli en bra hundägare.

En sak som jag tänker extra starkt på är den delen att göra saker SJÄLV. När jag hade Java så gjorde vi som sagt saker hela tiden & det var BARA hon & jag! Nu har jag extremt svårt att ens gå en promenad själv med Zoom. Jag behöver liksom någon som drar ut mig, annars kommer jag inte iväg. Självklart går vi några rundor ensamma, men inte alls så många som vi borde.

När det kommer till miljöträning så var Java väldigt miljösäker, hon var med överallt & hade aldrig några problem. Stan, stallet, bussen, bilen, ishallen, tävlingar, klubben, mässor, marknader & stora folksamlingar, inga problem alls. Här ligger jag verkligen på minus när jag ser på Zoom. Han skulle verkligen behöva mer miljöträning, speciellt eftersom han blev så skrämd när han var 10 veckor & det sitter kvar jävligt hårt. 🙁 Och jag vill ju kunna träna & tävla varsomhelst, jag vill att han ska vara så miljösäker, men jag vill inte behöva göra jobbet, om ni förstår hur jag menar?

Jag har underbara kompisar som ständigt stöttar mig & får mig att gå framåt, & jag vill inte ens tänka på vad jag hade gjort utan dem. <3 En av mina bästa vänner försöker hela tiden få med mig på saker, men jag avstår 9,5 gånger av 10 möjliga. Varför? Jo, för att jag jämför Zoomen med Java & inser hur långt jag har kvar tills jag får en hund som kan träna lös tillsammans med andra hundar. Och samma sak där – jag vill ha det så, men jag vill inte behöva jobba för det. Jag vet egentligen att det inte finns någon genväg & ingen kommer att göra arbetet åt mig. Så man skulle kunna säga att jag bara skjuter fram det. Det jag verkligen behöver är alltså massor av träning på olika ställen MED andra olika hundar. Klart som fan att han inte kan träna lös med alla hundar, hur ska han kunna göra det när jag aldrig har lärt honom det? Ingen hund kan någonting innan man har lärt dem, så jag måste bli av med ”det där kunde Java utan problem”tänket. Men hur? Kan någon vara snäll & berätta för mig HUR jag ska göra det? Jag vill gå vidare, inte glömma Java, men inte jämföra henne med Zoom hela tiden. Zoomen har hela framtiden framför sig & jag är övertygad om att han kommer att bli duktig på massa saker, bara jag kan bryta mig själv & fokusera på rätt saker. Han är värd det, flera tusen gånger om. Jag älskar honom mest av allt & han betyder oerhört mycket för mig. Så bara för att jag jämfört honom med allt Java kunde så betyder det inte att jag älskar honom mindre! Åh nej, han är nästan hela min värld.

Min prinsessa skulle ha fyllt 6 år

…Igår. Jag minns så väl kvällen då jag satt i min allra första egna lägenhet & rensade kläder med Elin, medan Java’s uppfödare skickade sms om valpningen. Och jag minns glädjen när hon skrev ”Nu är Java född”!

Java var den perfekta hunden, utan tvekan. Alla har vi brister & hennes var att hon var sjuk. En sjukdom som till slut segrade & jag & min fina svartvita späckhuggare skildes åt. Så jävla tragiskt, en så fin hund, jag kommer ALDRIG att få nån som passar mig lika bra som hon gjorde, det är jag väl medveten om.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, bjuder på några bilder & filmer som minne till min finaste Java. <3

161104 1611041 1611042 1611043