Inte ge upp va?

Har precis kommit hem efter dagens 2 timmarspass i freestyle tillsammans med ett härligt gäng freestylemänniskor! Jag trivs så bra i deras sällskap & i den miljön, men när jag & Yori kör så har jag inte alls samma känsla. 🙁 Han sticker fortfarande, visst han kommer tillbaka, men jag blir ändå så ledsen & besviken. Jag lägger ner så mycket tid, pengar & energi på freestylen & så bara skiter han i det, det är iaf så det känns. 🙁 De andra sa idag att han gick bättre idag än sist, men jag har inte kollat på filmerna än, så jag kan inte jämföra dem än, men senare idag har jag tänkt att titta på dem.

Eftersom jag tycker att vårt klass 1 program är dötrist & uttjatat så valde jag att köra klass 2 programmet idag istället, mycket roligare. Jag hoppades långt inne att han kanske inte skulle sticka om det var en ny låt, men nej, sån ”tur” hade jag såklart inte.

Vi körde programmet 2 gånger, med samma katastrofala känsla, & i slutet av passet så fick alla några minuter var inne på planen att köra vad man ville, så då ställde jag upp agilityslalom & körde, & då jäklar vad bra han var!! 😀 Kanske bara att inse att han vill vara agilityhund? Jag vill ju kunna köra flera sporter med honom, men DET ENDA han ALLTID är med på är agility! Han skulle aldrig sticka iväg från en agilityplan, & man ser hur ögonen lyser när han får köra det. Så som sagt, han kanske är en agilityhund?

Vi är anmälda till 2 stycken freestyletävlingar, vilket inte alls känns bra. 🙁 Så jag ska nog stryka mig för båda tror jag, känns inte värt det, det känns snarare som att ju mer jag trycker på, desto värre blir det, så en paus från freestylen kanske vore på sin plats? Och istället satsa på agilityn ett tag? Vi kanske behöver bygga upp vår relation ännu mer, & ett sätt att göra det är ju att köra agility. Kör vi det så får Yori göra det bästa han vet (agility), jag får göra det bästa jag vet (tävla), & samtidigt bygger vi ett starkare band mellan oss. Kan det bli bättre?

Snart kan man äntligen köra agility ute, så då kan vi träna massor! Det tråkiga med agilityn är ju att man måste åka iväg varje gång för att kunna träna, freestyle kan man ju träna vart man än befinner sig. Men det är väl smällar man får ta.

På onsdag ska han mätas in av en domare, så att jag får veta om han är en L eller XL hund. Jag hoppas & tror på L, för det är vad JAG får honom till, men jag vet ju hur det gick med Rally. 😛 Haha, hon blev tyvärr M trots att jag fick henne till S, fast det var nätt & jämt. Så håll tummarna för att han dels inte dör av skräck när han ska mätas (han tycker inte om att ha saker på ryggen!!), & dels att han blir en L. 😉

Underbara Dee. <3

Sänk kraven, men ge inte upp

Det är så typiskt mig, antingen satsar jag allt jag har & lite till, eller också ger jag upp helt & hållet. Den där balansen emellan skulle jag vilja hitta, men det är lättare sagt än gjort. Varför kan jag inte bara vara lagom? Varför alltid så extrem åt det ena eller andra hållet? Först så är jag supertaggad, så taggad att jag knappt kan sova för att jag vill träna & tävla så mycket. Jag planerar tävlingar för ett par månader framöver & livet känns på topp. Men sen faller allt, ingenting känns längre meningsfullt & all motivation till minsta lilla träning eller tävling är som bortblåst. Det är frustrerande, & det tar på krafterna att ha dessa svängningar, men jag vet i dagsläget inte hur jag ska kunna plana ut dem. Vet någon av er som läser så får ni gärna komma med tips!

Mitt liv är verkligen inte i balans på nåt sätt just nu. 🙁 Det är inte bara hund-delen som svajar, utan allt annat också. Det är många oklara besked om hur illa saker & ting verkligen är, så jag tycker mest att jag går & väntar på svar från sjukvårdens alla håll & kanter. Det är svårt att fokusera fullt ut på nånting annat, även om jag försöker. Jag känner mig så maktlös, inser att det inte är ett val jag kan göra, utan vissa saker kommer ändå. Jag vill bara få ordning på allt, helst på en gång. (Och nej, det är ingenting med Coronaviruset!)

På tisdag ska jag till sjukgymnasten med min onda rygg som jag snart hugger av. I typ 3 månader(!!) har den jävlats med mig, dag som natt. Oavsett vad jag än gör så gör den ruskigt ont & det är långt ifrån alla gånger som smärtstillande hjälper, även om jag har fått ganska starka såna. Hittar inte sjukgymnasten något fel så kommer jag att skickas till en ortoped för utredning. Kul. Fler utredningar. Men jag måste hitta ett sätt att bli smärtfri, så jag är beredd att lägga ner tid & kraft på det. Men just nu vet jag inte hur jag ska göra det, eller vad jag kan göra för att underlätta, så jag försöker bara att bita ihop så långt det går.

Det här inlägget blev inte särskilt peppande eller positivt, men det är såhär mitt liv ser ut JUST NU. Ska man försöka se det lite positivt så kan man väl säga att nu borde det bara kunna bli bättre?!

Jag har förändrats

Ja, det har jag, & det måste jag inse, på alla sätt & vis. Första gången som jag träffade Java’s uppfödare (oktober 2010) så frågade hon vad jag hade för mål, mitt svar kom snabbt & självsäkert – ATT BLI BÄST!! Sen dess har jag haft det som inställning i allt jag gör, jag har pressat mig själv till gränsen & ibland t.o.m. över den. Jag har ”sett förbi” saker i min väg för att nå närmare mitt mål, & det har skadat både mig & andra, men jag har inte kunnat sett det tidigare.

Årets mål med Yori är HÖGA, satsningen är/var att vinna ”Årets nybörjare i freestyle” & hela mitt tankesätt har kretsat kring tävlingar & ekonomin som det kräver, vilket faktiskt nästan har drivit mig till vansinne. Det har inte varit roligt att träna, för jag har hela tiden känt pressen att jag MÅSTE lyckas, att jag inte duger om jag inte når mitt mål, & att jag kommer förlora mina vänner om jag inte hela tiden visar hur mycket jag kan & lyckas med allt. Det mesta hänger såklart i min ”tävlingsmänniska”-personlighet, men det finns även krav som har kommit & växt längs vägen, inte minst i samband med allt som hände kring Dee.

Bara för några dagar sen så satt jag med paniken ”jag måste åka på alla tävlingar som finns, annars kommer jag inte att bli bäst” & ni anar inte vilken stress jag har inombords p.g.a. det! För att inte snacka om ångesten jag har haft för att Yori går av planen!!

Både igår & idag har jag pratat med nära & kära & allt har börjat landat i huvudet & jag har förstått hur det har legat till, fram tills nu. Och jag är nu redo att göra allt jag kan för att ändra det. Jag är inte samma person som jag var för 10 år sedan, jag har förändrats & därför måste även mitt tävlingstänk ändras, för det är knappast sunt att gå runt såhär. Och även om en stor förändring redan har skett så är jag inte klar på långa vägar.

Därför har jag bestämt mig för att INTE ha några tävlingsmål under året! Jag ska ta bort den sidan helt här på hemsidan, för den stressar mig bara. Jag vet inte när jag & Yori kommer att tävla nästa gång, det får tiden visa. Jag ska inte ha bråttom, det finns så mycket mer man kan göra i livet än att tävla, saker som jag har missat helt i jakten på förstapriset. Saker som att njuta av vår tid tillsammans, hitta på saker, som att bara gå runt i skogen & njuta av friheten. Och sen, när jag är redo, så kan jag börja träna försiktigt igen. Det kommer att bli svårt att då hålla träningen på en normal nivå i huvudet & inte låta allt skena iväg, men förhoppningsvis är jag ännu starkare då. För jag tänker inte låta någon, varken mig själv eller någon annan, dra ner mig till botten på det här sättet igen.

Sen händer det även otrevliga saker utanför hundvärlden just nu, men det är nåt jag håller för mig själv, min familj & mina vänner tills dess att jag känner mig redo att dela med mig av det – OM jag nån gång kommer att göra det.

Ska vi åka på tävlingarna som finns nu?

Träningstävlingen igår gick sådär, han stack några gånger, men kom alltid tillbaka. Känslan var dock inte på topp, men den kan ju inte alltid vara det. Vi får helt enkelt träna vidare & så ska vi vara med på en ny träningstävling om 2 veckor, fast då i Bäckefors.

Idag har vi gått i en underbar skog, den är så fin & folktom! 😀 Hundarna skötte sig galant, utom vid ett tillfälle där jag på allvar ifrågasatte Yori’s syn. 😛 Han ”fastnade” med nåt speciellt i en bäck, så jag passade på att gömma mig bakom ett träd. Sen när han letade efter mig så såg han mig inte först, & när han väl fick syn på mig så blev han osäker & skällde ut mig!!! Haha, han såg inte att det var jag! 😛 Vid ett senare tillfälle skällde han även ut en stor sten…Min stora tuffa kille. 😉

Idag kommer även beslutet om freestyletävlingar att tas. Ska jag satsa & åka eller avvakta? Jag har nog bestämt mig för att om Malin vill följa med till Ulricehamn så åker jag dit, annars är det tveksamt. Jag kan ha 4 tävlingar på mig innan det blir utomhussäsong, om jag åker på dem som finns inom någorlunda rimligt avstånd. Det lockar att göra det, trots att Yori är som han är, för det känns som att vi måste komma över detta INNAN vi kan tävla utomhus, & det finns som sagt inte så många chanser kvar.

Byta godis mot leksak

Jag tror att det är en väldigt viktig del för mig & Yori, eftersom man inte får belöna med godis på plan när man diskar sig. Så när jag tränade igår i hallen så körde jag bara med leksak & vilken energi han hade!! :O Och han var så himla duktig, blev lite låg & tänkte gå iväg en gång, men jag fick honom att vända direkt & så kunde vi köra vidare. Jag är så stolt över honom, min duktiga kille. Hur det hela fungerar ”i skarpt läge” får vi veta imorron på träningstävlingen. Jag är faktiskt nervös inför den redan nu, men ser samtidigt fram emot den mycket. 🙂

Under träningen så insåg jag att jag måste ändra i vårt freestyleprogram, jag behöver byta ut ”om” då han inte är så säker på det & tycker att det är väldigt jobbigt när han inte får till det bra. Han hoppar då upp på mig istället & det vill vi ju inte. Så jag får testa att göra om det, har en idé som jag testade förut här hemma, vi får se om den funkar lika bra imorron som den gjorde idag. 😉

Idag har vi gått runt Klasmossen tillsammans med Carina & tjejligan – till våran stora glädje! <3 Yori har ju inte träffat tjejerna på typ 1 vecka, så han var ännu vildare än han brukar vara, haha. Annars har det inte hänt så mycket, jag har världens träningsvärk efter gympasset igår, så jag kan knappt röra mig. 😛 Och ryggen gör galet ont också, måste hitta nånting som kan göra ryggen bra igen. Förhoppningsvis ska träningen hjälpa mig med det, men fram tills dess att man märker resultat av den, vad ska jag göra då? Åkte ner till apoteket en sväng direkt efter promenaden & jag kunde nästan inte trycka ner kopplingen för att jag hade så ont i ryggen! Så ja, den bråkar med mig, ordentligt. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop, nån gång måste den ju bli bättre.

Reflektioner

Gårdagens privatlektion blev tyvärr inställd, så jag & Yori får testa oss fram lite mer på egen hand. På torsdag har vi hallen & ska köra lite freestyle med mycket lek & motivationsövningar. På lördag väntar sen en träningstävling i freestyle i hallen, & efter den ska jag då bestämma om jag ska åka ner till Ulricehamn & tävla eller om jag ska hoppa över det. Jag VILL tävla, men om han bara fortsätter att gå iväg så känns det inte värt att åka 3 timmar enkel väg för att gå in på planen & låta honom sticka. 🙁 Jag har en idé om hur jag kan testa att göra när han vill dra, men om det funkar eller inte får jag veta på torsdag (eller lördag).

Dem senaste dagarna har jag & Carina med alla våra hundar gått en hel del i olika skogar, den ena bättre än den andra. 😉 Hundarna är superduktiga & kommer på inkallning direkt, & jag tror att även hundarna njuter av friheten. Yori har haft svårt med inkallning när han leker med en annan hund, men polletten verkar äntligen ha fallit ner, för nu kommer han springandes som en galning, oavsett vad han än pysslar med! 😀 Och jag blir lika stolt varje gång! <3

Den magiska platsen!

Alla kommer som skott vid inkallning!

Åh, jag vill så gärna att träning & TÄVLING ska funka!! Han kan ju så himla mycket, bara han vill. Det kanske är någon form av trotsålder, även om hundar inte har likadana som oss människor? Jag vet inte, jag bara vet att han har ”kommit på” att man kan lämna matte på planen…alldeles ensam…Det är tur för honom att han är så go i övrigt, haha.

Just nu är han hos min farsa med familj, & han kommer hem imorron eller på onsdag. På eftermiddagen på onsdag så blir det miljöträning på stan med Malin & hennes grabbar. <3 Och som alltid när man åker ner till stan så blir det lite freestyleträning på torget. Den här gången ska jag ha EN PLAN för vad vi ska göra, för annars blir det som alltid, bara samma saker, snurra, backa, slalom typ. Kanske köra första delen av freestyleprogrammet, fast utan musik? Hmm, ja, det kanske kan vara nåt, tål helt klart att funderas på!

Samtidigt som det faktiskt kan vara lite skönt att vara hundledig så är det tråkigt. 🙁 Jag som bor ensam med Yori blir ju ännu mera ensam utan Yori. Så ja, jag saknar min röda fara.

Duktig pojke!

Vi var ju på stan idag & miljötränade tillsammans med Malin & hennes pojkar. Vi tränade lite freestyle mitt på torget, körde mycket parkour överallt samt tränade att gå fint i koppel bredvid mig. Yori får en stor GULDSTJÄRNA på samtliga punkter!! 😀 Han var så duktig, vet inte om han nånsin har gått så fint i koppel?! Och han vågade hoppa upp på allt jag bad honom om, & även om han vid ett tillfälle halkade ner på marken igen så tvekade han inte att göra ett nytt försök. <3 Så jäkla stolt över honom, sånt här ska vi göra oftare! 😀 (En film samt ett gäng bilder från dagen finns på vår Instagram.)

Nu ligger han bredvid mig i soffan & myser, jag tror att även han är nöjd med dagen. 🙂 Imorron väntar skogen, förhoppningsvis med tjejligan, DET är höjden av lycka om ni frågar Yori!

Bryt ihop & kom igen!

Ja, det är precis vad jag har gjort nu. Igår bröt jag ihop, ordentligt, men framåt kvällen så vändes den hopplösa känslan till beslutsamhet & jag kände mig taggad & redo att lösa problemen. Så vi kommer att ta hjälp av en duktig instruktör, på söndag har vi en privatlektion bokad & så tar vi det därifrån sen. Hon tror på mig & Yori, & då kan inte jag vara sämre än att jag också gör det! Vi kan, & vi ska visa alla det, bara vi hittar rätt knappar & rätt känsla, då kommer inte någon kunna slå oss.

Om en liten stund är det dags att åka hem till morsan där en promenad i stormen väntar. Sen blir det lite spel inomhus & massa prat såklart! <3 Sen ska jag frisera Farro’s tassar lite, så att han ser lite tam ut & inte som nu, som att han kommit direkt ur vildmarken. 😉 Haha.

Freestyledebuten avklarad!

Idag var då den stora dagen som jag har längtat så mycket till! Dagen då jag & Yori äntrar freestyleplanen tillsammans. Tyvärr så gick det inte alls som jag hade önskat.

Han kändes jättefin under uppvärmningen inför båda klasserna, men stack av planen båda gångerna. 🙁 Jag valde då att få in en tennisboll & fortsatte köra lite improviserat tills musiken var slut, för att det inte skulle sluta med att han stack av planen.

Jag var mycket ledsen & besviken efteråt, men sa till mig själv att man måste få känna så ibland, det måste få göra ont, jag får inte vara rädd för mina känslor, även om alla inte är så trevliga. Efter några timmar kunde jag & Malin diskutera det hela & nu känns det mycket bättre. I bilen på vägen hem funderade vi ännu mer på hur jag ska kunna undvika att det blir så igen, & vi kanske kom fram till nåt bra? 🙂 Jag har kört ”tränar nästan inget så att han blir mer taggad när han väl får träna”, men ska nu istället testa ”göra roliga saker tillsammans som stärker bandet mellan oss”, så får vi se om det blir någon skillnad.

När nästa tävling blir vet jag inte just nu, vi ska försöka stärka bandet & se hur det går på träningarna framöver, jag har ett par veckor på mig att bestämma mig innan nästa anmälningstid går ut. Så vi får se helt enkelt.

Vilken besvikelse

Idag hade jag & 3 personer till hyrt hallen för att köra tävlingsträning i freestyle. Jag var supertaggad innan & under uppvärmningen så kändes även Yori taggad & jag trodde att det skulle flyta på bra när vi skulle köra, men nej. Redan direkt vi startade programmet så ”tappade” jag honom, & ungefär i mitten så stack han iväg!! :O Det har ALDRIG nånsin hänt att han har stuckit iväg under träning!!!! Tack vare staketet så kom han inte så långt, & han kom tillbaka efter en liten stund. Men jag blev så besviken, så ledsen, det gick så katastrofalt dåligt att det var pinsamt inför dem andra som var med. Så hade jag kunnat sjunka genom jorden så hade jag gärna gjort det där & då.

Efter att alla hade kört 1 gång så körde vi omgång 2. Här var Yori MYCKET bättre!! 😀 Inte sådär fartig som han kan vara, men han lyssnade mycket bättre & visade inga tendenser till att sticka iväg igen. Känslan var väl inte på topp, men jämför man med gången före så gick det bra.

Så nu har jag ännu en sak att oroa mig för på tävlingen om 2 veckor = att han ska sticka iväg! Han kommer ju ingenstans eftersom det är inomhus, men man känner sig så jävla värdelös när hunden drar. 🙁 Det har hänt med alla lundehundar jag har haft, inte med nån bc, & nu, ja, nu hände det med tollaren. Det känns så otacksamt när man själv engagerar sig massor med både krafter, tid & pengar, & så bara skiter hunden i en. 🙁 Just då är inte hunden så poppis i mina ögon.

Men det måste väl gå katastrofalt ibland? Eller? Annars uppskattar man väl inte dem gångerna som verkligen går bra? Vi kommer igen, om 2 veckor går vi tillsammans in på tävlingsplanen för att debutera i freestyle, låt det då bära eller brista.


(Bilden är från ett tidigare tillfälle.)