Selektiv ätstörning/ARFID – fler än jag?

Idag var det då dags för lydnadstävling x 2 för mig & Yori, men p.g.a min djupa svacka som jag befinner mig i just nu så fick vi ställa in dem starterna. Det senaste halvåret har varit grymt tufft för mig & det går inte att räkna alla tårar som har runnit nerför kinderna. Yori har under denna tid fått mindre aktiviteter & inte lika många långa promenader, men istället ännu mer mys & goda saker att äta. Jag tror t.o.m. att han har ökat lite i vikt. 🙂 Han stöttar mig mest av alla, han ser till att jag tar mig ur sängen, att jag kommer ut flera gånger om dagen, & han får mig att känna mig mindre ensam. Han är helt underbar & jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte haft honom vid min sida.

Jag får mycket hjälp från vården, har täta kontakter där, har fått byta lite mediciner, samt att fler insatser väntar. Men det ska nog gå bra det här, i slutändan, jag har mått riktigt dåligt tidigare & jag lever ju än. Fast vägen till det bra livet kan bli lång…

Men det var inte detta jag tänkte skriva om nu, gav er bara lite bakgrundsinfo. 😉 Utan jag tänkte ta upp en sak som alltid är väldigt aktuell & jobbig för mig, nämligen maten. Allt som har med mat att göra är jobbigt, & det har det alltid varit. Åka & handla är hemskt, för jag skäms för vad jag köper eftersom det inte alls är särskilt varierat, utan mest samma saker, samma onyttiga saker. Jag försöker gå ner i vikt men det är svårt när allt man äter som sagt är onyttigt. Varje gång jag åker bort (antingen över dagen eller under flera dagar/veckor) så påminns jag om mina stora matproblem. Jag är så avundsjuk på ”alla andra” som kan ha med sallader & äta, behöver inget kylskåp, mikro eller nånting, utan kan bara ätas som det är, skitsmidigt. Själv så får jag leva på smörgås eller choklad, inget som ger nya krafter direkt.

Jag kan ge er exempel på freestylesatsningen. VARJE gång vi ska ha lunch så kommer dem andra med smidiga, lätta, nyttiga saker, & så kommer jag med mina pinsamma smörgåsar. Jag skäms som fan, försöker att äta upp fort för att undvika att nån hinner fråga eller kommentera min mat. Ingen där har nånsin sagt nåt, eller jo, men inte elakt menat, utan lite på skämt. Men för mig blir det inget skämt eftersom det redan är så ångestladdat.

Samma sak när man är iväg på tävlingar, samma jävla sak VARENDA GÅNG MAN SKA ÄTA nån annanstans än hemma! Jag är så trött på det, det är så jobbigt, det får mig att känna mig så fucked up! Så att åka på semester är väldigt plågsamt för mig, eftersom det då ställs lite mer krav på maten. Det är inte alltid man kan hitta en pizzeria (äter enbart vesuvio & den brukar finnas på alla pizzerior), & på restaurang vågar jag inte äta med rädsla för att känna smaken av nånting jag inte tycker om, för då kommer kräkreflexerna igång direkt & att spy inför massa folk på en restaurang är inget jag vill göra. De allra flesta kan känna smaken av ”äckliga saker” & bara spotta ut det & så är det inget mer med det, men riktigt så lätt är det inte för mig.

Jag har letat efter en diagnos som stämmer in på detta, hitta ett namn på min störda relation till mat. Eller är jag helt ensam om dessa problem? Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) har en del inom vården sagt, men det har inte hjälpt mig nåt. Nu däremot har jag hittat svaret!! Selektiv ätstörning, engelska förkortningen ARFID (avodiant/restrictive food intake disorder). Den beskriver det så klockrent! Det finns en förklaring på mina svårigheter, det är inte bara jag som är helt hopplös, & ni anar inte hur lättad jag känner mig. ARFID är inte så ovanligt bland personer med autismspektrum, & där ingår Asperger som är en av mina diagnoser.

Vill ni läsa mer om Selektiv ätstörning & ARFID så rekommenderar jag dessa länkar, klicka bara på namnen.

Så NEJ, jag är inte bara kinkig med maten, megakräsen eller löjlig, det ligger sååå mycket mer bakom. Och frågor är jobbiga, kommentarer är jobbiga. Allt som påminner mig om det är jobbigt. Jag skäms som sagt för vad jag äter, & därför äter jag helst ensam, om det inte är på en pizzeria som sagt.

Är det nån mer här som läser detta som känner igen sig? Jag vill gärna komma i kontakt med fler drabbade personer, någon man kan prata med som verkligen förstår. Jag ska ta upp detta med min psykolog på vuxenhabiliteringen, för det är ju där man jobbar med autismspektrumet. Sen hoppas jag att jag ska få någon effektiv hjälp med detta, vad & hur det ska gå till vet jag inte, men nu när jag själv har fått en ökad förståelse för det så hoppas jag att det finns nåt att göra.

Varför skriver jag då detta här? Jo, för att jag har en del läsare här så att hitta fler drabbade eller bara ge mina närstående en förklaring är en stor chans som är värd att ta. Så jag ber er, inga skämt eller kommentarer om mina matvanor, oavsett vad ni tycker om dem.

Idag har vi varit en sväng på stan & busat i löven. Var dock inte en optimal plats att busa & fota på, men det är svårt att hitta bra såna platser! Yori var supertaggad & hade nog gärna stannat där länge, haha. Igår fick han i.a.f. köra race med Clara på stranden, så då fick jag springa av sig ordentligt. Snart hoppas jag som sagt att jag är tillbaka på banan helt & hållet så att vi kan komma i form på alla sätt & vis, något som både jag & Yori saknar mycket just nu.

Lydnadsdebut a la Yori

Ja, nånting sånt kan man nog kalla det, haha. Jag var jättenervös, försökte tänka på att andas, men det var svårt, för jag ville ju så mycket! Värmde upp väldigt kort tid då vi hade startnummer 1, vi behövde inte snabba oss, men när alla stod där & bara väntade på oss så kände jag mig stressad, så det smittade säkert av sig på Yori, som för det första precis kommit ut ur bilen, & för det andra så har han aldrig varit på den klubben förut. Jag gjorde lite freestylemoves innan startrutinen & sen gick vi in på planen, mer eller mindre redo för att göra vår lydnadsdebut!

Följsamheten gick sådär, vi krockade några gånger, dels för att han hade fokus på annat, & dels för att jag själv inte kan gå rakt när jag är nervös. 😛 Utan jag vinglade lite & det gjorde ju inte saker bättre, haha!

När jag ropade på honom på inkallningen så svek rösten mig (är ju förkyld), men han hörde mig ändå & kom som skjuten ur en kanon! Jag hann tänka ”det här kommer aldrig att sluta bra” & mycket riktigt, han använde mig som stoppkloss. Men han kom iaf. 😉

I momentet sättande under marsch fick jag hjärnsläpp, glömde helt bort vad jag höll på med, men vi fick några poäng med oss från det ändå.

Sen var det ju apporteringen, tollarnas huvudnummer, & helt klart dagens shownummer från Yori’s sida! Senast igår ville han knappt ta apporten, & idag, ja, då tjuvstartade han, tog apporten & sen sprang han runt några varv runt planen, skitlycklig! Jag ropade på honom flera gånger, men tror ni att han hörde nåt? Haha, nope, han var bara så jävla glad. Till slut kom han tillbaka till mig, med apporten, men ja, en nolla där som ni förstår.

Fjärren är ett av hans bättre moment, likaså idag. Han stannar bra när jag lämnar honom, kastar sig ner i liggande position på mitt första kommando, men sen, när jag gick tillbaka till honom så reste han sig upp & satte sig sen väldigt snett. Synd, för som sagt, han lägger sig jäkligt bra!

Hoppet gillar han också & det gjorde han bra idag. Kunde ha blivit en bättre ingång, men det finns alltid saker att slipa på. 😉

Jag är nöjd med min vilde, haha, jag var rädd för att vi skulle bli diskade efter hans race, men det blev vi inte. 😀 Och han är ju ung & vi har knappt tränat nån lydnad, herregud, han har ju precis lärt sig vad ordet ”fot” betyder! Egentligen är det på tok för tidigt att låta honom tävla i lydnaden, men jag trodde ju att min träningsmotivation skulle komma tillbaka, men det gjorde den ju inte. 🙁 Så kraven på min lilla sprätt är inte så höga, han hade störtskoj & det är det viktigaste! 😀 Ja, jag hade också roligt, även om det kändes lite pinsamt emellanåt. Vill ni själva se hur allt såg ut, så kommer här en film från tävlingen (tack Malin för att du följde med, höll mig sällskap, samt filmade!). <3 Slutpoängen blev 119,5 poäng, vilket betyder 0,5 poäng ifrån godkänt. Helt okej med tanke på omständigheterna!

Imorron väntar lydnadstävling igen, men den gången i Kristinehamn. Har jag fattat PMet rätt så kommer vi att gå ut som startnummer 3 i första klassen. Då hinner jag värma upp honom lite mer innan. Det är ju alltid så svårt att veta hur man ska göra med nya hundar innan man har hittat vad som funkar bäst. Tänkte även att Yori skulle få springa av sig här hemma med Farro innan vi åker imorron bitti, så kanske han inte kör race på planen. 😉 Haha, för jag tror ju inte att han skulle bli för trött av det, han ska ju inte springa en mil liksom, & brist på energi är inte hans melodi, så det blir nog bra. 🙂

En superstjärna

Igår var vi i skogen med Carina och tjejligan, något som både jag och Yori uppskattade väldigt mycket! Vi båda har saknat deras sällskap, hoppas att vi kan göra om det snart igen. Finns några enstaka foton på vår Instagram i väntan på att jag ska få hjälp med att fixa mitt program på datorn så att jag kan lägga upp dem här på bloggen, tillsammans med flera till. Så ta en titt vet jag. 😉

Idag har vi tränat agility i hallen! 😀 Yori var superduktig, vi tog bort några bågar i mitten av slalom och det gick strålande! 🤩👍🎉 Sen fick han testa långhoppet för första gången, samt gungan för andra gången. Och så körde vi en liten rund bana, något som Yori har svårt för då han inte är så van att ta flera hinder i följd. Men han var jätteduktig, några gånger hade han fokus mot kommande hinder precis som jag ville, så många guldstjärnor till honom idag! 👌 En liten film från slalomet finns på vår Instagram. 😉 Hoppet om ett slalom helt utan bågar växte väldigt mycket.

En händelserik dag i Stockholm

Jag och Yori har spenderat vår dag i Stockholm tillsammans med Moa och Nova. Vi har hunnit med massor av saker; åkt tåg, tunnelbana, bil, tränat lydnad, busat i parken, fikat, shoppat, miljötränat, åkt rulltrappa och hissar, samt pratat massor! Så både jag och Yori är helt slut nu på tåget, men oj vad vi har trivts bra! 😃👍 Vi har hittat riktigt bra vänner i Moa och Nova, och jag hoppas att detta bara är början på en lång vänskap. 🥰

Imorron har jag möte på förmiddagen och sen på eftermiddagen så ska vi hem till farsan och äta. Eftersom jag är helt tom i magen nu så längtar jag efter den måltiden! 😝 Haha, ska bli gott med pannkakor när vi är hemma igen. Ibland krävs det inte så mycket för att bli nöjd. 😉

Träffen med brorsan!

Träffen med brorsan Ossie var spännande, dem var ganska lika till sättet och ”kände av” varandra väldigt försiktigt. 😉 Dem badade massor, sprang runt en del på stranden, tuggade på pinnar, rullade sig i sanden, och lilla Yori grävde typ tusen gropar. 😂 Jag fotade en del och kommer att lägga ut några bilder direkt jag har fixat mitt program på datorn, har dock lagt upp några på min Instagram för dem som vill se redan nu. 😉

Imorron drar jag och bästa Yori till Stockholm över dagen för att träffa Moa och Nova! 😃 Vi vet inte riktigt vad vi ska hitta på, men jag ser ändå fram emot det. Och så får man ju massa miljöträning på köpet! 😁 Så jag måste ta med mig mycket godis till Yori, för vi lär nog träna lite nånstans med dem.

Fullständigt galen

Har precis kommit hem från en långpromenad med raskt tempo tillsammans med morsan och våra killar. Yori är galen, det är iofs ingen nyhet, men jösses, han höll på att slita av armen på mig flera gånger när han fick fnatt!! 🤣 Imorron ska han få springa lös i skogen, det behöver han verkligen! Inomhus så lugn och sansad, och ute helt crazy, precis så som man vill ha det! 😍😃

Tidigare idag har vi tränat lite lydnad inomhus i vardagsrummet, så avstånden blir ju därefter. 😝 Men han har varit superduktig och vi båda har tyckt att det har varit ROLIGT! Inga krav, ingen press, inga ”allt-måste-vara-perfekt-från-start” – tankar. Riktigt skönt! Mer sånt tack.

På lördag väntar marknad i Filipstad för min del, lilla Yori får stanna hemma under tiden, tillsammans med Farro. Även om det blir lite jobbigt för MIG! Föredrar helt klart att ha med mig Yori, känner mig mycket tryggare då, men men, det är väl nyttigt att vara utan honom ibland också. Morsan och Anders ska ju med till Filipstad så jag åker ju inte ensam. 😛 Hoppas att jag kan hitta nåt snyggt halsband till mig för ett bra pris, vet ungefär vad jag vill ha, så jag kommer att spana ordentligt. 😂 Skam den som ger sig.

Och på söndag händer nånting ännu roligare – jag och Yori ska träffa Ossian för första gången – ett av Yori’s syskon!! 😃 Eller ja, Yori har ju träffat honom förut, men inte som vuxen, så det ser jag verkligen fram emot! Om det är okej väder så kommer jag att fota massor då, så håll tummarna för uppehåll iaf.

Med andra ord har vi dagsplanerna klara för några dagar framåt, och det är bara roliga saker. 😁

Detta med höga krav

Så länge jag kan minnas så har jag varit tävlingsmänniska & sett det som en av mina bästa egenskaper, men jag är inte helt säker på det längre. Att jag är tävlingsmänniska ja, men inte att det är bland det bästa. När man är en så ”utpräglad” tävlingsmänniska som jag är så jämför man alltid allting med andra & man gör allting till en tävling, på gott & ont. Och det värsta är att man nästan aldrig känner sig nöjd, utan man strävar hela tiden efter mera.

Den senaste tiden har jag tappat glädjen i träningen med Yori. Jag har hela tiden jämfört mig (& honom) med andra & när vi då inte har kunnat prestera som andra så har det bara känts värdelöst. Sen att Yori bara är 1 år & dem andra hundarna är äldre, det spelar ingen roll. När våra träningskompisar har frågat om vi har velat följa med & träna så kändes det alltid jobbigt, för jag ville ju inte träna, det var ju inge roligt längre, men det kunde jag ju inte erkänna för någon! Så jag åkte iväg på en del träningar, eller snarare, jag TVINGADE mig iväg på några träningar. Detta gjorde det inte rättvist mot Yori på nåt sätt, han har inte farit illa, men han har blivit lite understimulerad.

Nu är jag högst medveten om mina höga krav, så det är dags att göra nånting åt dem. Jag ska verkligen FÖRSÖKA tänka att vi tränar & tävlar för att det är ROLIGT & jag vill hitta tillbaka till glädjen, till den där underbara känslan där man känner sig som ETT med hunden. Men det lär inte bli helt lätt, dem flesta gånger tänker jag inte på kraven fören det är ”för sent”. Om inte kraven kommer från någon annan dvs men oftast kommer dem bara från mitt huvud, även om jag många gånger är mer eller mindre övertygad om att andra tänker likadant & ställer samma krav på mig. Så det blir ett hårt jobb för mig framöver.

Annars så är det ganska lugnt nu, vi promenerar & Yori badar, sen så tränar vi emellanåt, det har ju blivit väldigt dåligt med uppdatering både här & på Instagram, men vi lever. 😉 Tanken är att jag ska komma igång & uppdatera mer, samt börja med massa Youtube-filmer igen, men allt har sin tid.

Nästa helg, om allt går som planerat så åker jag, Yori & Loppis ner till Sölvesborg för att tävla freestyle!! 😀 Det blir min & Yori’s debut i freestyle så allt kan hända, haha. Det blir 2 starter & vi har nummer 6 i båda klasserna, så det blir lätt att komma ihåg. Självklart är jag redan lite nervös, så redan nu får jag anstränga mig med mina tankar ”vi gör det för att det är roligt”. Jag har en tydlig plan för hur jag ska hantera diverse konstigheter på planen, men när det gäller Yori så vet man ju aldrig, det kan dyka upp nåt helt nytt & oväntat, haha. Så det blir ett litet ”test” kan man säga, i jakten på att sänka kraven på mig själv.

Tävlingsdebuten är nu gjord!

Ja & vad ska man säga om den? Haha, för det första så har vi tränat rallylydnad kanske 4-5 gånger sammanlagt NÅNSIN, så kraven var inte så höga från min sida. 😉 Första klassen kändes helt okej ändå, han var lite ofokuserad, men vi tog oss ändå igenom banan. I andra klassen var han vild…Han hoppade på mig flera gånger, bet mig i armen (på skoj såklart) & ja, han tyckte att livet lekte helt enkelt. 😛 Haha, jag hörde hur domaren skrattade emellanåt, så det var väl kul att han kunde roa någon. 😉 Nejdå, jag är nöjd med honom, vi har som sagt knappt tränat nåt nåt alls på detta, utan startade nu för att våra träningskompisar skulle starta. Sen var det ett bra tillfälle att testa honom i tävlingsmiljö, & det funkade kanon. Vi fick kvalificerade resultat i andra starten!! :O Där han gick som sämst, haha, men så kan det tydligen bli. 😛

Lite senare idag blir det förmodligen en skogspromenad med några kompisar, vi får se om jag orkar. Sov nästan inget inatt så jag är rätt så sliten. Men jag vet ju att Yori vill springa i skogen, så för hans skull så kanske jag masar mig iväg. 😉

Han får mina tårar att rinna

Ja, tänk den där hunden, han kan få alla mina tårar att rinna, både ledsna tårar & glädjetårar. Idag lockade han fram glädje- & ”jag-är-så-stolt-över-honom-”tårar. Jag & Malin träffades för att gå en miljöträningspromenad i stan, samt träna koppelhyfs. Det blev många steg, både framåt & bakåt, men hundarna skötte sig riktigt bra större delen av tiden & även om det var tråååkigt att träna koppelhyfs så var det skönt att inte bli runtdragen av en nosande besatt Yori som prompt skulle kissa överallt. Det kommer dock att krävas mycket mer sån träning innan polletten faller ner & stannar där, men nu har vi iaf kommit igång! Målet är att han ska kunna gå både bredvid mig, men också ”fritt” i kopplet & kunna nosa/kissa UTAN att dra! Vi får se hur lång tid det kan tänkas ta.

Men förutom koppelhyfs så blev det massa parkour & här har det hänt grejer!! :O Yori har varit väldigt försiktig av sig, knappt vågat nudda i saker med framtassarna, & nu, ja, han bara kastar sig hejdlöst upp på allt jag ber honom om! Det är inte alltid jag har tänkt att han ska hoppa upp med alla tassarna, men det tänker han dem flesta gångerna. Som på den här zebran, den är ganska smal & hal då den är rundad över ryggen, så jag tänkte ”hoppa upp med framtassarna”, Yori tänkte ”detta fixar jag, alla tassar upp var det”.

Sen hittade vi en skottkärra som vi bara inte kunde låta bli att använda. 😛 Den 18 juni (jag kollade exakt datum nu) tränade vi på att vara i en skottkärra & då var Yori jätteosäker, ja t.o.m. rädd. Idag tvekade han inte en sekund på att hoppa upp i den! Nu var det i.o.f.s. inte en exakt likadan skottkärra, men vinsten är lika hög ändå. Det har hänt så otroligt mycket som jag inte ens har lagt märke till, fören nu. Han vågade även utan problem hoppa upp med framtassarna på en tjock kedja som rörde på sig!! 😀 Det har han heller aldrig vågat förut, utan såna kedjor har varit jätteläskiga. Han ser dock fortfarande ”spöken” ibland, men jag tror att det går åt rätt håll även där.

På torget köpte vi en varsin mjukglass & självklart fick även hundarna smaka! Yori satt fint & väntade med hängande koppel medan jag åt min del av glassen. *Stolt* Ojojoj, det tar liksom aldrig slut. <3 Innan vi gick vidare så körde vi även lite freestyleträning där & jag blev riktigt nervös när han, mitt i träningen, hittade en liten pinne som han tog & sen sprang runt lite med. Jag fick tillbaka honom till mig ganska snabbt, men jösses vad tankarna hann rusa ändå. Vi har ju ett litet problem där, han springer gärna ”ärovarv” när han har nånting i munnen som han värderar högt, något vi MÅSTE jobba bort, men det är svårt. Men hur som helst så fick jag tag i honom ganska snabbt & kunde träna några rörelser till innan jag kopplade honom & vi gick vidare. (Film finns på vår Instagram!)

Lite över 2 timmar var vi ute, & vi hade riktigt tur med vädret. Det har hunnit vara alla väder utom snöstorm & hagel idag, det kom en liten regnskur när vi gick, men den var såpass liten så den kunde vi ta oss igenom utan att behöva använda våra simkunskaper. Nu kan det regna bäst det vill resten av dagen, visst ska Yori ut & rastas, men det blir inga långa promenader eller träningar.

För att sammanfatta det här inlägget så kan man väl säga att Yori har gjort ENORMA framsteg vad det gäller självförtroende & balans!! Tårarna rinner bara jag tänker på det, min fina fina Yori, min vilde, han börjar verkligen växa på många olika sätt, många bra sätt. Jag hoppas att han kommer att fortsätta utvecklas såhär, för då kan han ta sig hur långt som helst. Och ja, självklart hänger jag med honom! <3

På en annan planet

Idag var jag taggad & redo att köra igenom mitt & Yori’s freestyleprogram ordentligt till musik, i hallen, jag pluggade programmet som satan igår & ja, jag hade en tydlig plan för hur det skulle gå. Yori hade en annan…

Det var som att han var på en annan planet, han skällde massor, hoppade både på & över mig, tog upp ”foten” till pinnen & sprang runt med, & ja, han gjorde det mesta – utom det jag bad honom om. Han hade mycket roligare än vad jag hade, även om jag måste erkänna att det var lite underhållande att titta på honom. 😛 Loppis var med & filmade & skötte musiken & hon skrattade lite åt alla hans tokigheter. Så idag var han verkligen unghund!

Vi avslutade passet med lite agility-slalom & en tunnel = en mycket nöjd tollare! Han sprang omkring hur mycket som helst hela tiden, inget fokus på nånting annat än att springa, springa & åter springa, helst med nånting i munnen. Det var liksom ingen idé att försöka göra nåt avancerat, utan han fick väl springa. 😛 Haha.

Freestyletävlingen som närmar sig känns inte alls lika lockande längre. 🙁 Han har ALDRIG varit såhär ofokuserad som han var idag, tänk om han är så på tävlingen? Allt kan hända & ja, han ÄR ung, men idag var han knäpp, haha. 😛 Det jag var osäker på om det skulle funka funkade kanon & det jag inte ens tänkte en tanke på att det inte skulle funka var inte ens i närheten av att funka. Så helt fel idag. Men han är ju en levande varelse, så allt kan hända, alltid.