Hoppas att ni är nöjda!

Idag är ännu en sån dag då jag tänker mycket på allt som har hänt med tidigare hundar & alla andras reaktioner i samband med det. Det spelar liksom ingen roll hur längesen det är, jag kan inte glömma det, eller ens släppa det & gå vidare. Jag fattar inte hur folk kan vara så jävla elaka som dem är, inte alla, men väldigt många, & jag tror tyvärr att det alltid kommer att vara så. 🙁 Såhär skrev jag i ett inlägg för nästan 1 år sen, men hade lika gärna kunnat skriva det förra veckan:

”Men det finns en POSITIV del i gårdagens alla tankar & känslor, & det var att jag såg klart & tydligt hur min ”tävlingshjärna” fungerar. Jag känner en ENORM press på att lyckas PERFEKT med i princip allt jag gör. Ribban sitter på toppen & det är ingen annan än JAG som har lagt den där, men det är p.g.a allt som har hänt. Så många gånger i mitt liv har jag fått höra att jag är värdelös, inte värd ett skit, aldrig kommer att lyckas med nåt o.s.v. & det har gjort att min hjärna då tänker ”jag ska visa dem, jag ska bli bäst”, & ja, vid dem tankarna så lägger jag ribban där den inte borde ligga. Och det värsta är att ribban inte bara drabbar mig, utan framför allt mina fina killar. <3 Jag vill så gärna visa alla att JAG KAN, men då behöver ju hundarna vara lika duktiga dem, & därför ställer jag på tok för höga krav på dem. Jag ”räknar med” att dem ska förstå saker mycket snabbare eftersom mina tidigare hundar har kunnat göra si & så. Inte schysst.”

Samma tankesätt sitter kvar än, SÄNK KRAVEN MÄNNISKA! Min & Yori’s relation just nu är inte den bästa, det skrev jag om senast igår, & vi har som sagt massor att jobba på om vi nånsin ska kunna hitta tillbaka till varandra. Jag MÅSTE sänka kraven, på både han & mig, men hur ska det gå till efter alla år jag har fått stått ut med massa skit? Om ni bara visste hur mycket det har skadat mig, hur mycket det har förstört för mig & hur mycket jag hatar det som har hänt. Det känns som att det inte spelar någon roll vad som händer härnäst, för mitt förflutna kommer alltid att finnas kvar & jag kan som sagt inte släppa det & gå vidare, det är omöjligt, & det känns inte som att det finns nån som kan förstå. Jag har ingen att ventilera det här med, eller jo, till viss del, men jag har ingen som kan förstå mig fullt ut, & det är precis det jag skulle behöva. Och JA, jag skulle verkligen BEHÖVA gå vidare, men hur ska jag kunna göra det när ingen annan gör det? När jag ständigt får höra att jag har mördat mina hundar typ ”för skojs skull” när det i själva verket har varit katastrofer för mig att förlorat dem. Som sagt, det finns ingen som förstår allt jag har fått genomlida, & fortfarande genomlider.

Och en del av dem som så innerligt hatar mig & gör allt för att förstöra för mig vågar inte ens stå för vilka dem är, så jävla fegt. Det är lätt att vara tuff bakom en dataskärm, men att säga vem man är, nej, det är alldeles för farligt. Men att driva nån till vansinne & förstöra dens liv är tydligen helt okej. Skulle så gärna vilja veta vilka alla är, många vet jag, men inte alla, & det är oerhört jobbigt. Håll dina vänner nära men dina fiender närmare. Jo, det skulle jag, om jag visste vilka dem var.

Jag förlorade många vänner i samband med att jag förlorade Dee, & särskilt en av dem tänker jag ofta på. Jag saknar henne, vi träffades inte jätteofta, men tillräckligt ofta för att jag skulle se henne som en vän. Träffade henne på en tävling i vintras & det var så fruktansvärt jobbigt, för jag var så kluven, skulle jag prata med henne eller undvika henne? Vad skulle skada mig minst? En del av mig ville ju inget hellre än att prata med henne, & tala om hur mycket jag saknar kontakten med henne. Och en annan del ville inte ens tänka på att hon var där. Att den här personen finns så nära mig är riktigt jobbigt, & ja, jag brukar undvika tävlingar där hon kan dyka upp, men samtidigt så vill jag inte att en sån här sak ska få hindra mig från att åka på tävlingar, vare sig jag tävlar själv eller är med nån som sällskap! Så ja, lite skönt är det nu med alla inställda tävlingar, för det innebär att jag inte aktivt måste ta beslut om jag ska åka eller inte.

Jag skulle kunna skriva om det här i all evighet, men vem skulle förstå? Svaret är enkelt; ingen. Ingen kan förstå & det gör så ont inombords. Dem som vill förstöra för mig & göra mitt liv till ett helvete har verkligen lyckats, så grattis till er.

Nu ska jag gå ut en kort sväng med Yori & sen försöka sova, så att jag orkar med morgondagen. Jag hoppas att jag får sova ordentligt inatt, för det behöver jag verkligen! Och så hoppas vi att det känns bättre imorron!

Dee utklädd till E.T. (Shit, vad jag saknar henne, min galenpanna!)

Jaha, så kan man också göra

Yori’s utställningsdebut var intressant. Jag hade tänkt fin trav & kontakt, Yori tänkte ”hoppa på matte är roligast”! Han pendlade mellan passgång & studsar, fick kommentarer som ”han har mycket energi”, ”vevande framben” & ”fladdriga öron”. 😛 På punkten om vevande framben så måste man ju fråga sig om han blir som han umgås, eftersom lundehundar alltid vevar med frambenen när dem springer, haha. Men kommentaren om öronen var bäst. Självklart fick han inget pris då han levde sitt egna liv, men vad gör det när man har en orädd galen hund?! <3 En liten film från springet i ringen finns på min Instagram.

Vi har en till inofficiell utställning som väntar, men jag vet inte om vi ska åka på den eller inte. Den är den 18 maj, så jag har lite tid på mig att fundera. 😉 Den är ju redan betald, men den ligger en bit bort så bensinen kommer ju att kosta lite. Vi får se helt enkelt. 🙂 Om vi åker så måste jag träna mer utställningsträning innan! Haha.

Om typ 2 timmar ska vi träna freestyle utomhus med bästa träningsgänget! 😀 Jag håller på med en del nya trick, så det är superkul! 😀 Man tröttnar ju till slut på dem vanliga tricken, även hundarna gör det, så att börja med nya har väckt en helt annan motivation hos mig, & killar älskar det.

Imorron blir det träning i hallen tillsammans med 7 eller 8 andra personer! Så det blir en del nya hundar & man kommer garanterat att prata massor, så träningen i sig lär inte bli så hård. 😉 Men jag älskar dem träningarna ändå, för det är så underbart att ha bästa vännerna vid sin sida när man gör det man älskar allra mest – tränar/tävlar hund!!