Vi jobbar mot rädslorna!

Det är ju ingen hemlighet att Yori har massor av rädslor, & en av dem är ljud. Men inte alla ljud, skott t.ex. är han inte ett dugg rädd för, men många andra ljud tycker han är väldigt läskiga. Redan när jag fick hem honom så var han rädd för sin metall-matskål eftersom den låter lite när man tar i den när den sitter i ställningen som håller den på plats, men jag har låtit honom jobba med det istället för att ha bytt matskål. Det har jag gjort dels för att han behöver ha matskålen högt, & dels för att jag inte vill undvika allt han är rädd för, utan jag vill att han ska utmana sig själv & övervinna sina rädslor. Numera äter han ur den 2 gånger/dag, utan större problem, så jag tyckte att det var dags att höja ribban lite, detta efter att ha fått inspiration från en film jag såg på YouTube idag. Så kvällsmaten serverades i matskålen TILLSAMMANS med en sked, & oj, vad läskigt det var! Han skällde lite på den, men vägrade ändå att ge upp eftersom han så gärna ville ha maten, & till slut hade han ätit upp allt, trots att skeden låg i! 😀 Han var spänd som en stålfjäder & hoppade bakåt många gånger, men gav som sagt inte upp & det är jag glad över. Jag kommer att fortsätta ha skeden i matskålen tills han inte längre bryr sig om den, för åter igen, här jobbar vi med att övervinna rädslorna, inte fly från dem.

Jag glömde såklart att fota innan jag gav honom maten, därför fick jag hälla upp en liten portion till med foder & ge honom, därför är det så lite i skålen. 😉

Vi lyckades även träna ett kort pass inomhus för en liten stund sen & det gick jättebra! Han vågade t.o.m. leka lite som belöning!! 😀 Ni anar inte vilken lycka det är för mig att se honom våga göra saker inomhus, för ja, rädslorna är värst inne. Antagligen beror det på att han känner sig mer ”fångad” & inte kan springa iväg på samma sätt som han kan ute, det är i.a.f. vad jag tror.

Det är inte helt lätt att ha en hund med rädslor, det tycker inte jag i.a.f. utan jag blir ofta frustrerad över det, vilket såklart inte hjälper till ett dugg. När jag blir det så brukar jag avbryta det jag håller på med, sätta på hög musik i hörlurarna & bara vänta på att frustrationen ska försvinna, ibland med tårar strömmades nerför kinderna. Det sättet brukar funka, & tårarna rinner av den anledningen att jag dels tycker synd om honom att han är så rädd, & dels för att det finns så mycket saker som förstörs p.g.a. rädslorna. Mycket av min hundträning sker inomhus här hemma eftersom det är minst störning, framför allt när jag ska lära in nya saker, men att då ha en hund som ibland knappt vågar röra sig inomhus är väldigt jobbigt. För hur ska man kunna träna & ge hunden en positiv bild av träningen, när miljön är så läskig? Och jag fattar inte varför han är så rädd inne, för såvitt jag vet så har det inte hänt nåt, så det måste vara så att det är för att han inte kan fly på samma sätt som ute. Ändå är ju inomhuslivet mer kontrollerat, men ja, jag vet inte, allt är inte alltid logiskt. Jag hoppas verkligen att Yori kommer över sina rädslor till slut, så att vi kan ha roligare än vi har nu. Jag hade såna drömmar för oss, men många av dem har krossats & jag tvivlar på att det går att bygga upp dem igen.

Ute är han som sagt tuffare, men ändå inte tuff. Numera klarar han dock av att se en soppåse stående nedanför soptunnan utan att flippa helt, så visst går det framåt, men väldigt långsamt. När det kommer till främmande människor så är det väldigt olika, en del är han jätterädd för, en del bryr han sig inte om, & en del älskar han från första stund. Det går lite fram & tillbaka med människor, just nu lite framåt där han inte har skällt på nån på ganska länge, *peppar peppar*, men jag är alltid redo ifall det händer. Jag bor ju på en gård med massor av lägenheter runt omkring så man möter alltid folk när man är ute, mest barn som springer omkring & dem brukar ju inte vara tysta. Dem flesta barnen är faktiskt rädda för honom & skriker & springer åt andra hållet, men dem brukar han inte bry sig om. Det är värre med dem barnen som ska visa sig tuffa & kanske springer några steg MOT oss & skriker, dem gillar inte Yori alls & jag förstår honom. När det händer så brukar jag försöka flytta Yori’s fokus från dem till mig genom att prata med honom eller locka honom med godis, & det kan inte vara helt dumt eftersom han som sagt har blivit bättre. 🙂 Men vi har en lång väg kvar innan det är perfekt, om vi nån gång kommer dit. Fast även om vi kanske aldrig får det perfekt så tror jag absolut att vi kan få det bättre än det är idag, så lite hopp lever än.