Drömmer mig bort

Här hemma står livet just nu stilla, tiden har väl aldrig nånsin gått så sakta som den gör nu?! 🙁 Kan det inte bara bli måndag så att jag får lite svar om framtiden? Jag kommer att göra precis som veterinären på Strömsholm råder mig till, inte en gnutta mer eller mindre.

Kan inte låta bli att sakna & längta till tävlingar. Jag har sorterat en hel del bland utställningarna eftersom dem tyvärr är väldigt dyra. 🙁 Så vi får se hur många det blir i slutändan.

Andra tävlingar jag kollar på är såklart freestyletävlingar! I förrgår var jag läskigt nära en utställningsnörd, jämfört med den freestylenörden jag brukar vara! 😛 Men nu är jag på rätt spår igen. 😉

Så, jag kommer som sagt att göra precis som veterinären säger, skulle han säga att det är fritt fram med allt så kommer jag att köra några freestyletävlingar & utställningar. Skulle han säga att Zoom behöver ta det lugnt ett par månader till så gör vi det. Jag ser ju Zoom dagligen & han blir allt bättre, stundtals glömmer man t.o.m. bort att han är (eller har varit) skadad. Men veterinären kan ju bedöma det där bättre än vad jag kan, så han kommer att ha sista ordet.

Allt jag kan göra nu är att vänta tills på måndag, stå ut med allt det tråkiga, & även drömma mig bort till ett roligt liv utan skador!

Lycklig trots allt

Tiden går & saker & ting händer, men det är ju så livet är. Jag fick inga fler ”påhopp” i samband med Dee’s årsdag, vilket var väldigt skönt. Kanske fattar dem nu att det inte är någon idé?

Sen snart 2 veckor tillbaka så är jag dunderförkyld! Tät i näsan, hosta, ont i halsen, feber & allmänt hängig. Nu börjar det dock gå åt rätt håll, äntligen. Under tiden jag har varit sjuk nu så har jag ju inte kunnat träna nåt på gymmet. Och maten har skitit sig totalt, så jag lär ju få börja om från början igen. Har liksom inte haft några krafter till att laga mat varje dag, men så kan det vara.

Under tiden som jag har varit sjuk så har även Zoom haft det jättetråkigt. Jag har umgåtts en del med Carina så att han har kunnat leka med nån av tjejerna. Plus att jag har haft Rally här ett par nätter, & då ska ni veta att Zoomen är i sjunde himlen! Han blir så superdupermegaglad när jag har nån annan hund här, & lika ledsen som glad blir han när dem åker hem.

Jag har passat på att rensa klädkammaren, kan villigt erkänna att det var MASSOR av saker där som jag egentligen inte behöver! Och plötsligt så kändes min hall ganska liten…

Känns mycket bättre nu, den är inte helt klar, men jag orkade inte allt, så jag får ta det lite som det kommer. 🙂 Jag har ju gått om tid på mig.

Idag har vi varit i hallen & tränat agility! 😀 ÄNTLIGEN sa Zoom!! Han var helt vild, lyssnade på ett halvt öra emellanåt, men så himla glad. Vi körde små kombinationer & testade flera olika hinder & han var superduktig. Min förkylning är dock inte lika imponerande efter träningen.

Igår hände en creepy sak. Jag tappade känseln i höger sida av ansiktet. Först var det mungipan som inte ”hängde med”, men jag tänkte att det går nog över. Men så igår blev det samma sak fast med ögat! Jag ringde 1177 för att rådfråga & stackars tanten i telefonen höll på att flippa! Hon frågade om jag hade nån som kunde göra mig DIREKT till akuten, eller om hon skulle skicka en ambulans. Jag såg dock inte lika allvarligt på det, utan tog bilen själv (för synen är det inget fel på!), efter att jag hade lämnat av Zoom hos Carina. Väl på akuten så fick jag träffa en läkare väldigt snabbt & hon förklarade att det var nånting som hette Bells pares. Man vet inte varför man kan få så, men det går över, med hjälp av kortison & ögondroppar. Det kan vara så att det utlöstes eftersom jag har ett virus i kroppen. Dem tog även ett blodprov för att utesluta borrelia. Jag måste sova med en typ av ”mask” över ena ögat så att det inte torkar ut. Så för enkelhetens skull så kan man säga att höger ögonlock är förlamat.

Resten av den här dagen blir lugn, jag räknar med att hostan kommer att bli värre eftersom jag har sprungit lite samt burit tungt. Men jag överlever nog. 😉

Så trots allt som händer just nu så är jag så himla lycklig! 😀 Det spelar ingen roll att jag är sjuk & egentligen inte orkar så mycket, för viljan ger mig kraft. Det har varit såhär ett par veckor nu, bortsett från mycket små dippar, & det är så SKÖNT att känna sig så lugn inombords. Jag vet att jag är på rätt väg genom mycket här i livet & jag längtar efter att se vad framtiden har att erbjuda. 🙂

Så rädd för framtiden

Det finns så mycket att vara tacksam över. Ändå är det många gånger svårt att känna sig just tacksam. Jag är där nu. Jag är så fantastiskt glad över att jag har Zoom, min familj & mina vänner, MEN nånting hindrar mig ändå från att känna just tacksamhet. En bubbla av oro inombords. En oviss framtid. Hur kommer det att bli? Det finns så mycket saker jag vill uppleva, kommer jag nånsin att få göra det? Jag hatar att inte veta hur allt kommer att bli. Kanske blir det bättre än jag befarar, eller så blir det precis så, eller kanske t.o.m. värre?! Ni som känner mig vet ju att jag är expert på att måla fan på väggen & det här är inget undantag.

Varje dag i samband med våra promenader så stärks min rädsla ännu mer, gång på gång, hela jävla tiden. Jag är trött på att vara rädd & därför försöker jag att vända på det, men då blir jag bara arg istället & det är inte så mycket bättre. 🙁 Jag vill se fram mot en framtid med massor av tävlingar & häftiga äventyr, men det kanske bara förblir en dröm. Osäkerheten gör mig galen, & rädslan får hela min kropp att hålla andan.

En månad är väldigt lång tid när man väntar på viktiga svar. Hur ska jag stå ut med ovissheten så länge? Jag vill ju bara veta, kommer det att bli bra igen? Eller är det för sent?

Jag är LIVRÄDD för att det ska vara mitt eget fel. Att mitt destruktiva liv har satt stora käppar i hjulet för min framtid. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det visar sig vara så. Aldrig.

Jag försöker att lugna ner mig själv & inte ta ut saker i förskott, för det behöver inte vara så illa som jag själv tror att det är. Men paniken slår ändå till & ångesten sprider sig i hela kroppen. Jobbigt att andas. Ser suddigt. Hjärnan bultar starkare än hjärtat. Kommer det nånsin att bli bra?

Jag tittar på Zoomen & känner hur mitt hjärta slår på insidan. Så mycket kärlek till denna lilla hunden. Helt obeskrivligt. Jag vill inget hellre än att få uppleva alla saker jag drömmer om med honom vid min sida. Han & jag, för evigt, tillsammans. Snälla säg att framtiden blir bra!

Finns inga ord som kan beskriva min kärlek till den här räven. <3

Typ vilodag

Vi har tagit det ganska lugnt ett par dagar nu. Idag gick vi bara en liten runda med tjejligan, men det sägs att det är bra att variera promenadlängderna. 😛 Speciellt för lilla Zoom som inte är så gammal än.

Fast idag har vi tränat ett par korta freestylepass här hemma, så Zoomen blev trött mentalt efter dem. Nu för tiden så tränar vi ju inte varje dag, men jag hoppas att vi (eller ja, JAG) ska komma tillbaka till det. För det är himla roligt när man väl sätter igång. Det viktigaste i träningen är att ha tålamod & det är där det oftast brister för mig. Och känner jag mig minsta lilla irriterad så tränar jag inte alls, för det känns inte rätt mot Zoomen. Han kan ju inte hjälpa att jag inte är på topp, därför känns det bäst att inte träna alls i dem lägena.

Åh, jag vill bara att tiden ska gå snabbare. Jag längtar tills Zoom är fullvuxen & kan gå låånga promenader. Och tävla, jösses vad jag vill tävla!! Om typ 1,5 månader så drar ju utställningarna igång & ingen längtar dit lika mycket som jag gör. 😛 Så snälla tiden, bara öka takten!

Att vara nöjd med det man har

Alltför många tänker alldeles för ofta på sånt de vill ha, för ja, det finns alltid nånting man vill ha, oavsett område. Det gör att många (som jag själv t.ex.) glömmer det de redan har. Jag är kalasbra på att hitta saker jag vill ha, istället för att vara glad över det jag redan har. Detta betyder inte att jag inte är nöjd med det jag har, ånej, jag har allt jag behöver & lite till! <3 Men den där känslan av att vilja ha mer finns inom mig hela tiden.

Jag älskar min Zoom över allt annat, det finns ingen som han! <3 Även om han ibland ger mig gråa hårstrån så smälter mitt hjärta varje gång han kommer & lägger sig nära mig, vilket händer flera gånger varje dag. Han är så fin, så vacker, så snäll, & så underbar. Det finns inga ord i världen som kan beskriva honom, han måste helt enkelt upplevas!

Min dyrbara skatt! <3

Jag är så oerhört glad över att jag fick köpa honom, trots att vissa gjorde allt de kunde för att förhindra det. Jag fattar inte hur elaka vissa människor kan vara, som tur är så lyssnade inte Zoom’s uppfödare på dem, utan bildade sig en egen uppfattning & det är jag sjukt glad för! Annars hade jag inte haft min SuperZoom här.

Framtiden för OSS TILLSAMMANS ser mycket ljus ut. Jag vet vad jag vill & jobbar ständigt för att ta mig närmare mina mål. Emellanåt måste jag hejda mig själv då mina drömmar drar iväg lite väl snabbt, men hellre det än att inte ha några drömmar alls. Jag vill bara att det ska bli December så att han kan göra sin officiella utställningsdebut & året efter väntas det massor med tävlingar! 😀 Åh, vad jag ser fram emot det, det var längesen jag tävlade senast, & med tanke på hur mycket tävlingarna betyder för mig så är jag faktiskt lite chockad över att jag mår såpass bra som jag gör idag. Jag tävlade ju med Magic (plus Speed), Java & Rally. Tyvärr fick inte jag & Dee starta någon tävling tillsammans eftersom hon var sjuk hela livet, vilket var oerhört synd för hon var så duktig & underbar att träna med. Men turen har helt enkelt inte varit på min sida, något jag hoppas att det ska bli ändring på framöver.

Jag ska visa alla som inte tror på mig vad jag kan uppnå, bara jag har rätt förutsättningar. Visa dem jävlarna att dem har fel om mig. Dem tror sig känna mig, men dem har ingen aning om vem jag är eller vad jag har gått igenom. Folk ska hela tiden ha så mycket åsikter om allting, varför inte bara tagga ner? Varför driva saker framåt enbart för att förstöra för någon? Varför kan dem inte bara vara snälla? Eller tysta. Jag förstår mig inte på deras hat, men det är nog för att jag inte ser den som befogad. En sak är dock säker: Jag glömmer det aldrig. Så folk som sårar mig kan bara glömma att få nån mer vänskap från min sida. Jag ger gärna folk chanser, men till slut är dem slut, & då är det verkligen slut.

Övervinner kärleken allt?

För i så fall kommer jag & Dee att bli grymma i framtiden!!

20160909_121320

Fast den senaste tiden har varit väldigt jobbig för oss båda, på olika sätt. Jag har t.o.m. funderat på att inte ha nån hund alls, ett alternativ som jag vet inte skulle funka alls för mig. Men det är bara för att jag är så rädd för att förlora min fyrbenta följeslagare. <3 Det är lättare att lämna än att lämnas, det kommer man aldrig ifrån.

Idag har vi tagit en promenad på typ 20 minuter & jag har tänkt att vi ska hinna/orka med en till. Vi måste ju börja komma igång nu inför rehaben. Då ska vi ju gå 4 stycken 20 minuters promenader/dag. Men anledningen till att vi kom ur det var ju att Dee’s mage kraschade fullständigt, så det är ju inte så konstigt. Men vi ska hitta tillbaka dit, helt klart.

Som jag skrev på Facebook igår så slits jag mellan hopp & förtvivlan hela tiden. Ena stunden drömmer jag om tävlingar, & i nästa stund är jag övertygad om att hon har en obotlig sjukdom i sin mage som gör att jag måste ta bort henne. Ni kan ju tänka er själva att kastas mellan dessa ”lägen”.

Om en vecka borde jag få provsvaren, då borde jag få veta vad det är för fel på Dee’s mage & hur vi ska gå vidare. Som det är nu så misstänker veterinären att hon även har foderallergi, eftersom klådan börjar komma tillbaka. 🙁 Hon kliar inte sönder sig, men hon går runt & gnuggar ansiktet mot möblerna samt slickar/biter sig lite överallt på kroppen (bortsett från såren på armbågarna, för dem vet hon att hon inte får röra). Så hon kliar sig inte frenetiskt, men mer än normalt.

Framtiden ser väldigt oklar ut just nu, jag har ingen aning om vad som kommer att ske, eller ens när det kommer att ske saker. Men det är väl ”bara” att göra sitt bästa för att ta sig dit på ett så bra sätt som möjligt. Vad kan man annars göra?

Vi kämpar på

Det är svårt att få in 4 stycken 20 minuters promenader/dag & då är jag ändå hemma hela dagarna! :O Idag har vi gått 2 stycken än så länge, & det blir nog bara 1 till. Det märks på Dee att vi inte har gått såhär mycket på ett tag, för hon sover i princip bara inomhus. Emellanåt får hon nåt tokryck så samtidigt som hon är trött så verkar hon ändå liiite bättre. Jag vågar inte hoppas på för mycket ännu, & det kommer att ta lite tid innan man ser ett tydligt resultat, men jag tror på det här. 🙂

Nu är väl hösten här på riktigt, 1 September idag, & snart kommer löven att färgas & börja falla från träden. Då ska jag fota Dee & göra en ny, höstig, header. Och till vintern blir det en vintrig header. Det gäller ju att hänga med i årstiderna! 😉 Sen är det alltid roligt med variation & förnyelse, jag tröttnar fort på saker & ting, men får jag byta ut dem emellanåt så känns det bättre.

Bild från förra hösten.

Bild från förra hösten.

Sen börjar det bli dags att tänka ut årets julfoto, hur det ska göras. Förra året gick jag ju ”all in” med julkläder på både mig & Dee, så hur slår man det i år? 😛 Jag tar mer än gärna emot tips från er läsare, hur skulle ett snyggt julkort se ut?

Förra årets julkort.

Förra årets julkort.

Åh, jag längtar efter framtiden, eller ja, en framtid med en skadefri Dee & en matte som mår bättre & är mer stabil. Jag hoppas & tror att det är fullt möjligt, för första gången på riktigt länge TROR jag verkligen på det, förut har jag mest hoppats på det, men nu som sagt ser jag det på riktigt. Och jag tänker kriga både för mig & Dee för att vi ska nå dit.

Vi ska till ReDog igen!

Dee’s prover såg bra ut, vilken lättnad! 😀 Även om ryggen fortfarande är sämre, så är det skönt att NÅNTING faktiskt ser bra ut på/för henne.

Enbart lugna korta promenader har det blivit av sen sist, typ en 20 minuters promenad/dag. Hon lunkar mest fram, travar lite, nosar, kissar, travar vidare & sådär, så inga race eller vilda hopp. Jämt nyss så var hon blockhalt igen på sitt vänstra bakben & det är inte långt undan att jag bryter ihop. Jag tycker så fruktansvärt synd om min galenpanna, & jag är så förbannat rädd för att förlora henne. 🙁 Det är inte många som förstår, eller det känns inte som det iaf, men jag vet att jag har några få som förstår mig, & tack till er, för att ni finns där för mig nu. <3

Igår tog jag beslutet att, åter igen, åka till ReDog & låta Stefan Rosén känna igenom damen & säga vad han tror om hennes framtid. Första gången jag träffade Stefan så var det här i Karlstad, & det var med min kung Magic. Magic var kanondålig & efter 7 långa månader med utredningar så stod alla på djursjukhuset handfallna & visste inte alls hur dem skulle kunna hjälpa honom. Då kom Stefan dit & hittade felet DIREKT!! Så sen dess har jag fullt förtroende för honom, finns det nåt fel så hittar han det. Och jag vet att han är såpass ärlig att han säger precis hur det är, något som känns väldigt tryggt för mig som djurägare. Så tisdag den 30 Augusti åker vi till Västerås & ReDog & låter experten själv känna igenom madam & säga vad han tror, tycker & tänker. Han har aldrig känt igenom henne förut, för sist när vi var på ReDog så var vi hos en veterinär där, & Stefan är ju fysioterapeut. Men dem har beställt alla journaler från både djursjukhuset här & Strömsholm, så att han får all info som finns att få.

Fast redan nu på måndag så ska vi ju in till Solstaden här & kolla upp damen i fråga. Jag ska även, som sagt, fråga sjukgymnasten här vad hon tror om Dee’s framtid, & sen kunna överväga det mot Stefan’s dom. Jag hoppas att hon inte är alltför dålig nu, Dee alltså, men eftersom hon haltade för bara nån halvtimme sen så känns det rätt så mörkt. 🙁 Ska dock bli skönt att kolla henne igen & höra hur mycket värre det är, & efter besöket på måndag så blir det inga mer djursjukhusbesök fören vi ska till ReDog. Jag måste spara lite på pengarna, men SJÄLVKLART kommer jag att åka in om hon blir akut dålig, men det hoppas jag att hon inte blir.

Magen är JUST NU under kontroll & har varit det ett par dagar. Så jag hoppas att den fortsätter att vara det. Nånting måste väl få gå åt rätt håll med Dee?

Imorrn blir det höstmarknad på förmiddagen tillsammans med Malin, Erik & hundarna. Efter det blir det bara lugnt & på måndag är det ju sjukgymnastbesök som väntar. Utöver dessa planer så finns det inget planerat, utan vi kan ta dagen lite som den kommer & göra det vi känner för att göra, beroende på både hälsan & humöret.

20160820_155721

Hur ser Dee’s framtid ut?

Ni som är vänner med mig på Facebook vet att Dee blivit sämre sen jag uppdaterade här senast. Redan i förrgår kväll så var hon kanonhalt på vänster bak efter att ha fått plaskat lite i vattnet. Så gissa om jag bannade mig själv då för att jag lät henne göra det? Jag vill så mycket, men så blir det så fel ibland. 🙁 Och jag hatar det.

Igår på förmiddagen ringde jag djursjukhuset & bokade en tid till sjukgymnasten redan samma dag, fick tid 18:20. Men under hela dagen så var Dee orolig, hon gnällde, flåsade en hel del & hade en liten skvätt feber. Så jag ringde djursjukhuset igen (som den hönsmamman jag är!!) som då tyckte att vi skulle komma in till en veterinär 18:20 istället, så så blev det. Men redan när vi kom in så hade hon lugnat ner sig, & febern var borta. Då var hon mer sitt (numera) vanliga jag igen. Veterinären klämde lite på henne & så togs det blodprover, jag skulle få svar på dem i morse, men veterinären har fortfarande inte ringt. Så jag väntar en liten stund till, sen ringer jag djursjukhuset & frågar om provsvaren. Eftersom hon går på såpass mycket kortison som hon gör så kan ju lever & njurar bli sämre, så det är framför allt dem svaren jag vill ha.

160818

Hon är bättre idag, både vad det gäller gnällande/flåsigheten & ryggen. Men det blir enbart korta promenader innan vi ska in till sjukgymnasten på måndag kl. 13. Vågar INTE riskera att låta henne göra nånting annat än att bara ta det lugnt. Ska då våga fråga sjukgymnasten vad hon tror om Dee’s framtid, ett svar jag väldigt gärna vill ha samtidigt som jag är löjligt rädd för det. Jag måste veta att det är värt det, jag vill liksom ha lite ”garantier”, även om det såklart är individuellt. Men ett litet hum om det hela borde hon ha.

Annars idag så har jag haft ett möte som jag trodde skulle gå mycket sämre än vad det faktiskt gjorde, så det har stärkt mig lite. 🙂 Inte så att jag känner mig oövervinnerlig, men jag krälar inte heller på marken.

Jag vill så gärna tro på en framtid TILLSAMMANS MED DEE, men samtidigt är jag livrädd för att hoppas på för mycket, ifall det skiter sig. Hon har ju sina skador/sjukdomar, precis som jag har, vi måste ”bara” hitta ett sätt att kunna leva med dem på ett bra sätt. Och inte låta dem förhindra mer än nödvändigt. Jag kräver inte att hon ska vara perfekt, för det är orimligt, men jag kräver att hon ska kunna leva ett bra liv, trots sina begränsningar. Livskvalité är det viktigaste, jag skulle ALDRIG behålla en hund i livet enbart för min egen skull, för isf hade jag haft kvar dem allihop!! Hunden måste kunna leva ett värdigt & bra hundliv, annars är det inte värt det. Med det sagt så ska jag nu luta mig tillbaka i soffan & mysa med Dee (eller Algot som är här tillfälligt). Och såklart hålla tummarna för att Dee’s provsvar ser bra ut!