Drömmer mig bort

Här hemma står livet just nu stilla, tiden har väl aldrig nånsin gått så sakta som den gör nu?! 🙁 Kan det inte bara bli måndag så att jag får lite svar om framtiden? Jag kommer att göra precis som veterinären på Strömsholm råder mig till, inte en gnutta mer eller mindre.

Kan inte låta bli att sakna & längta till tävlingar. Jag har sorterat en hel del bland utställningarna eftersom dem tyvärr är väldigt dyra. 🙁 Så vi får se hur många det blir i slutändan.

Andra tävlingar jag kollar på är såklart freestyletävlingar! I förrgår var jag läskigt nära en utställningsnörd, jämfört med den freestylenörden jag brukar vara! 😛 Men nu är jag på rätt spår igen. 😉

Så, jag kommer som sagt att göra precis som veterinären säger, skulle han säga att det är fritt fram med allt så kommer jag att köra några freestyletävlingar & utställningar. Skulle han säga att Zoom behöver ta det lugnt ett par månader till så gör vi det. Jag ser ju Zoom dagligen & han blir allt bättre, stundtals glömmer man t.o.m. bort att han är (eller har varit) skadad. Men veterinären kan ju bedöma det där bättre än vad jag kan, så han kommer att ha sista ordet.

Allt jag kan göra nu är att vänta tills på måndag, stå ut med allt det tråkiga, & även drömma mig bort till ett roligt liv utan skador!

Så rädd för framtiden

Det finns så mycket att vara tacksam över. Ändå är det många gånger svårt att känna sig just tacksam. Jag är där nu. Jag är så fantastiskt glad över att jag har Zoom, min familj & mina vänner, MEN nånting hindrar mig ändå från att känna just tacksamhet. En bubbla av oro inombords. En oviss framtid. Hur kommer det att bli? Det finns så mycket saker jag vill uppleva, kommer jag nånsin att få göra det? Jag hatar att inte veta hur allt kommer att bli. Kanske blir det bättre än jag befarar, eller så blir det precis så, eller kanske t.o.m. värre?! Ni som känner mig vet ju att jag är expert på att måla fan på väggen & det här är inget undantag.

Varje dag i samband med våra promenader så stärks min rädsla ännu mer, gång på gång, hela jävla tiden. Jag är trött på att vara rädd & därför försöker jag att vända på det, men då blir jag bara arg istället & det är inte så mycket bättre. 🙁 Jag vill se fram mot en framtid med massor av tävlingar & häftiga äventyr, men det kanske bara förblir en dröm. Osäkerheten gör mig galen, & rädslan får hela min kropp att hålla andan.

En månad är väldigt lång tid när man väntar på viktiga svar. Hur ska jag stå ut med ovissheten så länge? Jag vill ju bara veta, kommer det att bli bra igen? Eller är det för sent?

Jag är LIVRÄDD för att det ska vara mitt eget fel. Att mitt destruktiva liv har satt stora käppar i hjulet för min framtid. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det visar sig vara så. Aldrig.

Jag försöker att lugna ner mig själv & inte ta ut saker i förskott, för det behöver inte vara så illa som jag själv tror att det är. Men paniken slår ändå till & ångesten sprider sig i hela kroppen. Jobbigt att andas. Ser suddigt. Hjärnan bultar starkare än hjärtat. Kommer det nånsin att bli bra?

Jag tittar på Zoomen & känner hur mitt hjärta slår på insidan. Så mycket kärlek till denna lilla hunden. Helt obeskrivligt. Jag vill inget hellre än att få uppleva alla saker jag drömmer om med honom vid min sida. Han & jag, för evigt, tillsammans. Snälla säg att framtiden blir bra!

Finns inga ord som kan beskriva min kärlek till den här räven. <3

Typ vilodag

Vi har tagit det ganska lugnt ett par dagar nu. Idag gick vi bara en liten runda med tjejligan, men det sägs att det är bra att variera promenadlängderna. 😛 Speciellt för lilla Zoom som inte är så gammal än.

Fast idag har vi tränat ett par korta freestylepass här hemma, så Zoomen blev trött mentalt efter dem. Nu för tiden så tränar vi ju inte varje dag, men jag hoppas att vi (eller ja, JAG) ska komma tillbaka till det. För det är himla roligt när man väl sätter igång. Det viktigaste i träningen är att ha tålamod & det är där det oftast brister för mig. Och känner jag mig minsta lilla irriterad så tränar jag inte alls, för det känns inte rätt mot Zoomen. Han kan ju inte hjälpa att jag inte är på topp, därför känns det bäst att inte träna alls i dem lägena.

Åh, jag vill bara att tiden ska gå snabbare. Jag längtar tills Zoom är fullvuxen & kan gå låånga promenader. Och tävla, jösses vad jag vill tävla!! Om typ 1,5 månader så drar ju utställningarna igång & ingen längtar dit lika mycket som jag gör. 😛 Så snälla tiden, bara öka takten!