Jag är ledsen för att jag inte orkar allt jag vill

Svackan vägrar att släppa sitt grepp om mig. Det är oerhört tufft & jag gör mitt bästa för att ta mig igenom såväl dagar som nätter på ett så bra sätt som möjligt, men det är fan inte lätt. Börjar tro att jag har hamnat i en depression IGEN, men jag menar, hur jävla tätt kan dem komma?! Jag vill inte behöva läggas in för att fixa med nya mediciner, men snart ser jag inget annat val. Drar ut på det så länge jag bara kan, i hopp om att det ska vända ”på egen hand”.

Just nu är jag värdelös på att höra av mig & hålla kontakten med folk runt omkring mig, & jag är ledsen för det. Tänker speciellt på en person, du vet nog vem du är, ta det inte personligt, det är inte dig det är fel på. Dem enda jag pratar med nu är dem jag träffar, vilket är typ Carina…Och i samband med tollarträffen så träffade jag ju en del andra personer, men har sen dess inte pratat med nån av dem. Skulle vilja ha mer kontakt med min familj, men krafterna finns inte & därför uteblir det. Det betyder INTE att jag älskar dem/er mindre, det är bara det att jag just nu inte orkar med saker som dem flesta tar för givet att man alltid klarar av. Jag prioriterar Yori & gör mitt bästa för att ge honom roliga stunder, men efteråt blir jag mest liggandes i soffan/sängen resten av dagen. Läser man min blogg, alltså hunddelarna av den, så låter det som att vi är jätteaktiva, men så är det verkligen inte. Vi försöker att hitta på nånting per dag, men det är inte alltid det blir av. Idag t.ex. orkar jag ingenting, så Yori (& även Ilmo så länge jag har honom) får ha tråkigt, korta rastningsrundor är allt som händer. Senare idag ska han dock få åka hem till min farsa & där får han roligt! 😀 Dels med Zicco, men även med resten av alla som bor där. <3 Det är min tröst idag, ”han får det roligt senare”. Jag ska ju röntgas ikväll & imorron förmiddag, det är därför han ska få vara hos farsan under tiden, så slipper jag känna stress över att han är ensam hemma, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar, om det är förseningar m.m. Så tack för att ni tar honom! <3

Igår fick han bada lite igen, träna lite på att faktiskt HOPPA från en brygga & inte bara ”plumsa i”. 😛 Haha. Lite race med tjejligan i ”skogen” roade han sig också med, medan jag & Carina satt & tittade på, lagom ansträngande. 😉 Han är så lycklig när han får göra saker & jag önskar så att jag orkade ge honom det varje dag, men det får komma längre fram. Nu är fokuset som sagt att ta mig igenom tiden på ett bra sätt, resten kommer senare.

Jag ska kriga tills jag vinner

Ni som känner mig & har gjort det en längre tid vet mycket väl om mina psykiska sjukdomar & vad dem har ställt till med i mitt liv. Ni andra, tja, välkommen till min värld.

Under den tiden som jag hade både Yori & Zoom så mådde jag bättre än på många, många år. Jag kände mig hel, jag hade allt jag önskade mig. Jag blev fri från självskador & jag kunde minska ner på medicinerna. Livet såg riktigt ljust ut för första gången på väldigt länge.

Men när jag omplacerade Zoom så rasade jag igen, på alla sätt som var möjliga. Jag fick höja & även lägga till mediciner, jag mådde dåligt, tappade energi, lust & motivation, började självskada mig igen & mörkret kom verkligen tillbaka. Jag grät hur mycket som helst då mitt hjärta bara skrek efter Zoom. Jag ångrade mig tusen gånger om att jag hade omplacerat honom, för jag ville ju inget hellre än att få tillbaka honom! Det var ju han som hjälpte mig bort från skiten, han kom in i mitt liv efter att jag hade förlorat Dee & det helvetet som bröt ut då. Han fick mig att kämpa trots alla motgångar, & han kommer alltid att betyda hur mycket som helst för mig.

Men han tålde inte Yori, plus att Zoomen hade starka rädslor för stan, folksamlingar, trafik & tävlingsplatser. Så han skulle aldrig kunna bli den tävlingshunden jag drömde om, därför föll valet på att omplacera honom istället för Yori, för Yori passade mig bättre, även om det som sagt var Zoom som tog bort mig från mörkret. Ni ska veta att jag har ångrat mitt val många gånger, men jag vet att Zoomen trivs så mycket bättre hos Tina & Jörgen där han får bo i skogen & vara kung! Dem tränar dogparkour, agility & går långa skogspromenader där han får springa lös & hoppa upp på alla möjliga stenar & stubbar som han hittar. Emellanåt åker dem in till stan för att träna, men väl där så blir han väldigt rädd, som han alltid har varit, & detta kanske låter helt knäppt för er, men en del av mig är glad över att han fortfarande reagerar så, för det får mig att inse att jag trots allt gjorde rätt val. Han vill vara en skogshund & det har han fått blivit. 🙂 Han är kung på sitt hunddagis & njuter verkligen av livet, & ingen är gladare än jag över det. Så tack Tina & Jörgen för allt ni gör för ”min” Zoom, om ni bara kunde förstå hur mycket det betyder för mig!

Men mitt mående har som sagt svajat rejält sen dess & jag har även fastnat i många gamla dåliga vanor, som självskador av olika slag, & jag har även varit inlagd på psyk i omgångar. Jag har haft tankar på att omplacera Yori då jag känt så dåligt samvete för att jag inte har orkat ge honom allt han önskat, han har aldrig lidit, men han har heller inte varit toklycklig. Tack vare mycket stöd från mina bästa vänner Carina & Malin samt min familj så har jag ändå haft kvar honom & nu är jag så himla glad över det! Min spralliga, helgalna knasboll, som jag älskar honom!

Den senaste månaden har varit extremt tuff, jag har gjort saker mot mig själv som jag alltid kommer att ångra, men jag har också överlevt trots allt, & det är det allra viktigaste. Stödet från nära & kära, samt vården, har gjort att jag idag ser saker lite annorlunda. Det hände en sak härom dagen som verkligen fick mig att vakna & inse vad jag håller på med, vad jag håller på att förstöra, inte bara för mig själv, utan även för dem som står mig närmast. Så idag tog jag ett stort steg i rätt riktning genom att lämna in nästan 250 tabletter som jag hade sparade hemma i ”nödfall”. Min sjuksköterska på öppenpsyk blev glad över att få hela den stora påsen & tack vare Yori’s stöd (han var med när jag lämnade in allt) så kände jag inte minsta lilla ångest över att lämna ifrån mig min ”trygghet”, min ”plan b”, utan det kändes enbart bra. 🙂

Jag ska vända på det här nu, jag ska hålla mig borta från självskador i alla former, jag ska satsa på min hälsa & att göra det bästa jag kan av mitt liv. Jag ska göra allt jag kan för att hitta samma livsglädje som min kung Magic hade, för då kan inget stoppa mig igen. Så upp till kamp nu Malin, det kommer att komma många stunder då jag kommer att tveka & ifrågasätta mitt val & livets värde, då allt kommer att kännas för tufft & jag bara vill ge upp, men som sagt, jag ska vara stark & vinna över min psykiska sjukdom, till varje pris. Något jag VET att jag kommer att klara av, bara jag ger mig fan på det, & jag tänker kriga tills jag står där på andra sidan, som vinnare i striden mot min psykiska ohälsa.

The comeback is always stronger than the setback!

Jag är på väg, på väg, tillbaka till mitt liv
Jag har börjat ta mig loss & hoppas snart att jag är fri
Och aldrig ska jag nånsin återvända dit jag var
Ska jaga friden in i döden för att ändra mina dar