Ensamhet & djup svacka

Jag har vänner & jag har en underbar familj, men ändå är jag så förbannat ensam. Visst, ensamheten kan vara skön ibland, men min äter upp mig inifrån, & det är ingen härlig känsla.

Mest av allt saknar jag en f.d. vän, min f.d. bästa vän. Jag kan inte hjälpa det, jag kan inte sluta älta det, fram & tillbaka, om & om igen. Jag vet inte vad som hände, men jag önskar att det aldrig hade hänt. 🙁 Hon räddade mig så många gånger & hon fanns alltid där för mig, precis som jag fanns för henne. Avståndet mellan oss kunde inte hindra oss från att träffa varandra, det fanns ju både bil & tåg. 😉 Men allt det är borta nu, hon är borta, nu finns bara jag kvar här, helt ensam.

Eller ja, jag har 2 stycken extremt nära vänner nu som jag verkligen älskar! Dem betyder massor för mig & utan dem skulle jag känna mig ännu mer ensam & övergiven. Alla har vi våra svackor, & när dem inträffar samtidigt så blir det mycket kvar, inte av nån av oss, & lite där befinner vi oss nu, iaf jag.

Jag har en grymt djup svacka där allt jag ser är höga väggar av berg som jag på nåt sätt måste ta mig upp för för att kunna vända på det här. Jag vet inte alls i vilken ände jag ska börja, för minsta lilla grepp jag tar mot väggen så rasar jag ner snabbare än jag kan ställa mig upp igen. Det är skitjobbigt att se massa bilder, filmer & läsa texter & kommentarer om folk som tränar & tävlar med sina hundar, & gissa vad jag följer för typ av konton på Instagram? Jo precis, just såna. Så jag har fått göra en storrensning där & har nu bara några enstaka kvar som just tränar & tävlar mycket. Jag tänker att jag kan ju alltid lägga till folk igen vid ett senare tillfälle om jag känner att jag klarar av det bättre då.

Jag vill bara att tiden ska gå, att det ska bli mars så att min & Yori’s freestylekarriär kan starta. Det är mitt starkaste ljus i tunneln, trots alla känslor av krav som det innebär. Jag saknar verkligen freestylen, inte att träna, utan att tävla. Men så är det ju den lilla detaljen att ska man lyckas bra på tävling så behöver man också träna. Och just träning är inte något vi sysslar mycket med nu för tiden, men förhoppningsvis blir det mer av den varan snart. Jag hoppas helt enkelt att dem höga bergsväggarna ska rasa, eller att jag hittar ett annat sätt att ta mig upp för dem, & sen springa långt långt bort därifrån!

Nu börjar det om

Idag är det mångas semestrar som tar slut & folk återvänder till sina jobb, så nu blir ensamheten större igen. 🙁 Visst kan det vara skönt att vara ”ledig” jämt, men man blir så fruktansvärt ensam. Jag önskar att jag var såpass stark att jag kunde klara av att jobba, kanske inte heltid, men lite iaf. Istället har jag varit sjukskriven sen jag gick ur gymnasiet & kommer kanske att vara det resten av livet. Det är ingenting som jag har valt själv, men snällt får acceptera.

Om en liten stund är det dags att åka ut till skogen där vi ska gå en promenad med Elin & Caroline, samt alla hundarna såklart. 🙂 Ska bli skönt att komma ut lite, behöver verkligen det. Den här dagen har varit extrem seg & tråkig, vi får hoppas att morgondagen blir bättre. Vem vet, det kanske blir ett pass i hallen? Måste ju sätta igång & hålla kvar träningen med Yori, annars kommer vi ju inte att kunna tävla med så bra resultat som jag vill. 😉 Nog för att han har vilat sig i form nu, men han lär sig inte nya saker genom att bara vila, haha. Och jag tränar mycket mer seriöst i hallen jämfört med ute, så jag får helt enkelt satsa på fler timmar i hallen! Och Yori kommer inte att tacka nej till det. 😉

Avslutar med en bild på Yori som valp, som hans uppfödare har tagit. Hur söt var han inte redan då?! <3