1 år av saknad – nu anfaller dem!

Idag är det exakt 1 år sedan jag lät min fina bc Dee somna in. :'( Och med andra ord 1 år sedan helvetet bröt ut på riktigt. 🙁 Jag har skrivit om det några gånger här i bloggen, & även på Facebook. Jag försöker hela tiden att lägga det bakom mig, men det är svårt när dem då & då dyker upp på nätet & påminner mig om all skit.

Varje dag när jag läser ”mina minnen” på Facebook så står det att Dee var dålig, på ett eller annat sätt. Inte bara senaste året, utan även åren innan dem. Om nån ska må dåligt & vara arg för att Dee var sjuk, så borde det vara JAG! Jag som känner mig lurad på en sjuk hund. Hon hade fan problem med magen innan hon flyttade till mig! Vi kämpade mot det såå många gånger, men hittade aldrig nånting som hjälpte. 🙁 Men dem som ”flög på mig” anser att dem, & endast dem, har all anledning att hata & såra mig. Dem är förmodligen tappade bakom en vagn eller nåt…

Ibland får jag vänförfrågningar på Facebook som verkar ”mystiska”. Jag kollar alltid vad det är för person som vill bli vän med mig där, så jag godkänner inte folk bara hur som helst. Idag hade jag fått en förfrågan från en i Polen. Vi har inga gemensamma vänner, så jag är ÖVERTYGAD om att hon är med ”dem”. Jag tog självklart bort förfrågningen. Jag fick även en mindre trevlig kommentar från nån av dem, en fråga om jag skulle döda Zoom nu när jag blivit sjuk. Den raderades ungefär samtidigt som jag läste den!

Varför ger dem aldrig upp? Herregud! Efter att ha blivit utsatt för deras hat så litar jag inte så mycket på folk längre, vissa som jag trodde var mina VÄNNER försökte förstöra allting ännu mer. Dem ringde fan & hotade djursjukhuset!! Och polisen hade aldrig hört talas om en så sjuk grej som det här. Och alla dessa hot & allt detta hat kom av EN anledning – jag tog bort MIN sjuka hund! Men som sagt, jag försöker att lägga det bakom mig så mycket som möjligt. Även fast det är skitsvårt.

Men idag kan dem inte knäcka mig. Jag föll förra gången, jävligt djupt, men idag är jag starkare & beredd på att attackerna kan öka kraftigt i styrka nu runt årsdagen. Men dem ska aldrig få mig att må så dåligt igen, det är då en sak som är säker.

Mitt liv blev ett rent helvete

Igår eftermiddag tog jag ett djupt andetag & la sen upp en träningsfilm på mig & Dee på Youtube. Jag skrev i länken på Facebook att jag tvekat mycket för att lägga ut den med tanke på all skit som blev när jag tog bort henne. Flera stycken undrar vad som hände & jag tänkte att jag nu skulle berätta det, hela historien.

Under hela Dee’s liv så hade hon mag- & tarmproblem. Redan innan jag hämtade henne så skrev uppfödaren att hon var sjuk då magen var kass på henne, men inte på dem andra valparna i kullen. Jag tänkte bara att hon kanske hade fått i sig nåt olämpligt eller så, & det gick ju över efter några dagar. Men det skulle visa sig vara en åkomma som hon fick leva med hela sitt liv. Hennes mage krånglade fler dagar än den var snäll, & stackars Dee fick ligga inne på djursjukhuset emellanåt p.g.a uttorkning i all diarré & blod (som ofta kom med bajset). Jag tyckte så grymt synd om henne, men jag kunde inte göra så mycket mer.

När hon var nästan 1 år så kom vi fram till att hon även var allergisk & en utredning startades direkt. Kvalsterallergi blev domen & hon fick då testa specialmat, mediciner, hyposensibilisering m.m. men inget utom en hög dos av kortison hjälpte henne. P.g.a kortisonet så kraschade magen ännu mer & i slutet så både bajsade & spydde hon blod & då gav jag upp.

Jag orkade inte så henne lida mer, JA, hon var BARA 2 år när jag tog bort henne, men hennes sjukhistoria var allt annat än att leka med, så jag släppte henne fri från alla plågor. Jag skrev ut på Facebook & sådär om att allergin hade blivit värre & att jag övervägde att ta bort henne. Några människor (nämner inga namn) hörde av sig & ville ”ta över” henne, för hos dem så kunde hon bli frisk. ALDRIG i hela mitt liv att jag omplacerar en så sjuk hund till, för henne, helt främmande människor! Och varför skulle hon bli frisk hokus pokus bara hon flyttade?!

Jag skrev öppet om att jag inte hade råd att gå längre med allergin då det enda alternativet var Atopica som är väldigt dyrt, typ 1 300:- /månad. Jag kanske skulle ha kunna fixa det, men problemen med magen var ju lika aktuella ändå. Och som sagt, när hon spydde blod en natt så kände jag att det var dags att låta henne gå vidare.

När ”alla” i Polen fick höra att jag skulle ta bort henne så startade helvetet på riktigt. Jag skulle ha tagit bort henne på en torsdag, men djursjukhuset var tveksamma eftersom dessa idioter hade ringt dit & hotat dem!! Jag sköt på det en dag, för att verkligen vara säker, mitt hjärta skrek nej, men min hjärna sa lugnt ja. Det fanns inget annat sätt att kunna hjälpa henne, inte hur mycket jag än önskar att det fanns.

Men iaf, dem hotade djursjukhuset & dem hotade mig ännu mer. Jag blev kontaktad på telefon, mail, Facebook, hemsidan, Instagram m.m. & dem höll på att knäcka mig. Precis när jag hade tagit bort henne så vågade jag inte längre stanna hemma, utan fick fly & bo hos en kompis i en helt annan stad. Jag visste ju inte om dem skulle sätta alla tankar & ord till handlingar för då hade jag inte suttit här idag, det är då en sak som är säker.

Jag polisanmälde hela högen, & polisen var helt förbluffade, dem hade ALDRIG hört talas om något liknande. Att folk hotade mig så mycket för att jag tog bort MIN hund, som dessutom var jättesjuk! Hade jag bara inte velat haft kvar henne & hon hade varit frisk så hade jag ju aldrig tagit bort henne, men det fattar visst inte alla. Eftersom dem flesta personerna var från Polen så kunde inte(?) polisen göra så mycket, utan dem tog emot en anmälan & sen var det inte så mycket mer med det.

Tiden gick & varje dag utan min fina tjej var en dag fylld av smärta. Och rädsla. Jag hatade världen för att Dee var så sjuk & ingen kunde hjälpa henne. Jag hatade mig själv för att jag gav upp. Men mest av allt hatade jag alla sjuka idioter.

Dem gjorde en hemsida om mig där dem skrev ut alla mina uppgifter, samt länkar till alla mina sociala medier. Den sidan finns fortfarande kvar, men jag vill inte skriva ut adressen då jag inte vill att den ska få så mycket visningar. Kan dock visa den här bilden som är från den hemsidan:

Jag bestämde mig för att aldrig mer köpa en border collie, för bc-människorna skrämde mig utan bara helvete! Det var inte bara folk från Polen, utan även några här i Sverige, både såna jag kände(!!) & såna som var helt främmande för mig. Dem gaddade ihop sig & anföll hela tiden, på alla sätt dem kunde. Så nej, aldrig mer en border collie!

Efter att jag tog bort Dee så kände hela jag att jag ville ha en lundehund, för i den världen finns det inte lika många idioter (det är iaf vad jag intalar mig själv), plus att den rasen har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Jag väntade på att Rally skulle börja löpa så att jag kunde para henne & sen behålla en valp. Men löpet kom aldrig…

Så jag kollade runt på lite olika lundehundssidor & hittade då Zoom hos en kennel i Norge. Jag skrev till uppfödaren & kollade om någon av de 2 hanvalparna fanns kvar & då var den ena ledig (det var bara 2 valpar i kullen). Jag skrev inte om det öppet, med rädsla för att all skit skulle sätta igång igen, utan jag berättade bara för dem närmsta. Jag, min morsa & Anders åkte & hälsade på uppfödaren & valparna. Jag hade redan innan skrivit & berättat för henne om det som hade hänt i samband med att jag tog bort Dee. Hon sa att hon ville bilda sig en egen uppfattning om mig, något jag var väldigt glad över.

När det blev klart att jag skulle ha honom så skrev jag ut det, & mycket riktigt, en del av helvetet kom tillbaka. Dem trakasserade mig & hörde även av sig till Zoom’s uppfödare & ”varnade” henne för att sälja valp till mig. Som tur var så brydde hon sig inte om dem, för hade hon gjort det så hade jag inte haft någon Zoom idag…

Det händer fortfarande att nån av dem hör av sig, & det är lika jobbigt varje gång, även om jag inte låter mig knäckas. Jag VET att jag gjorde det som var bäst för Dee, även om tusen andra hävdar motsatsen. Jag älskade henne hur mycket som helst & det gör så fruktansvärt ont att sakna henne & att tänka på allt det här. Men jag tänker inte vara tyst längre, jag har inte berättat detta öppet tidigare, men kände att det var dags för det. Om nån har råkat ut för något liknande så är ni inte ensamma, jag vet vilket helvete andra människor kan skapa för en. Jag skulle gärna vilja prata med nån som har liknande erfarenheter, för jag är övertygad om att det finns fler där ute.

Angående valet av en framtida border collie låter jag vara öppet, jag ÄLSKAR den rasen & det kommer jag ALLTID att göra, men frågan är: vågar jag mig nånsin in i den världen igen?!

Avslutar detta långa, ärliga inlägget med filmen som jag la upp igår. Vi tränade på vårt freestyleprogram för att vara redo den dagen hon var bättre & fick tävla, synd bara att den dagen aldrig kom. 🙁

Inte noskvalster!

När jag lämnade in honom i morse så undersökte veterinären honom innan en sköterska kom & tog med honom in. Jag & veterinären pratade lite om hur han har problem & så fick hon såklart se filmen. När hon då tittade i svalget så såg hon att han var röd, irriterad & att det fanns en grässtrå i en ficka där. Så att det skulle vara noskvalster var inte så troligt (men skulle dem inte ha hittat nåt när dem har sövt honom & undersökt svalget så skulle vi provbehandla mot noskvalster iaf). Sen fick jag åka hem & bara vänta på att dem skulle höra av sig. Eller ja, hem & hem, jag har umgåtts med Carina & gänget hela dagen, för jag tycker att det är jobbigt att sitta själv hemma när hunden är borta, det blir så himla tomt & tyst då. Plus att det aldrig är fel att umgås med dem. 🙂

Till slut ringde veterinären & berättade om deras ”fynd”. Tonsillerna var irriterade, speciellt den högra, där det även satt 2 grässtrån i en ficka, som förmodligen förvärrade irritationen. Sen var han även röd i vissa partier i halsen, så att hans ”attacker” (eller vad man ska kalla dem) beror INTE på noskvalster som många sa. Utan han är sjuk i halsen. Han ska nu behandlas med Metacam i 10 dagar & inom 1 vecka ska han vara mycket bättre. Skulle han inte vara det, eller t.o.m. bli sämre så skulle jag höra av mig direkt. Igår fick han ju ”attackerna” 9-10 gånger under dagen!! :O I morse 2 gånger innan jag lämnade in honom. Så jag lär ju märka det väldigt snart.

Detta innebär även en lättnad för mig. Hade det varit noskvalster så hade han ju fått förbud mot att träffa andra hundar, & tjejligan hade ju varit smittade som tusan. Nu behöver jag inte oroa mig för någon smitta & allt vad det innebär. Plus att vi kan åka till utställningen imorrn & kolla. 🙂

Idag tar vi det bara lugnt, han är lite vinglig än, men envis som han är så tänker han INTE lägga sig & sova. 😛 Ånej, istället slickar & biter han på en ”gammal” nötnacke för brinnande livet. Även fast ena ögat är halvt stängt, haha. Men men, han får göra lite hur han vill. 🙂

Zoom är hemma igen! :D

Igår kväll kl. 21 fick jag hämta min vilde på djursjukhuset. När de sövde honom & skulle kolla ordentligt i halsen så satt en del av pinnen kvar där, precis som jag misstänkte. Och såhär ”stor” var den:

Blåsljudet på hjärtat hade med andningssvårigheterna att göra, jag bad de även dubbelkolla det innan vi åkte hem & då lät allting bra. 🙂 Skönt! En sak mindre att oroa sig för.

Idag har han varit sig själv igen, lekt massa med Carinas unghundar & både ätit & druckit utan några problem alls. Jag var beredd på att han inte skulle vilja äta eftersom det fortfarande är irriterat i halsen, men så tänkte inte Zoom. 😛 Haha, han kastade i sig maten, så ingen tvekan från hans sida.

Just nu ligger han & sover bredvid mig i soffan med huvudet i mitt knä. <3 Vi har flyttat hem nu eftersom Rally inte visar några tecken alls längre. Rally kommer att försöka paras nästa löp, när nu det kommer. Andra uppfödare har sagt att hon kanske löpte utan ägglossning & på deras beskrivningar så är jag nästan säker på att det var så. Efter såna löp så brukar det inte gå så lång tid innan ett ”riktigt” löp kommer, så håll tummarna för att det blir så snart som möjligt.

Oturen är här igen :(

Fy fan vad irriterande & jobbigt det är att alltid ha otur med mina hundar. 🙁 Kommer det aldrig att vända?

Parningsresan med Rally gick inte alls, Rally vill för allt i världen inte släppa fram någon hane. Vi vet inte om det är för sent nu (hon är på dygn 18), så vi håller koll på henne & skulle hon börja ställa upp sig så har vi en hane här i Karlstad som vi kommer att testa med. Så det är bara att gilla läget, min drömkombination kommer inte att förverkligas. Jag bor tillfälligt hos Carina tills detta med Rally & hennes löp är klart. Sen kommer jag & Zoom att flytta hem igen.

Men det tar inte stopp där, tyvärr. 🙁 När jag & Carina var ute på promenad så skadade Zoom sig. Han tog en pinne i munnen & skulle göra en lekinvit till Clara, men så bara skrek han & min första tanke var ”en orm”. Carinas första tanke var ”en geting”. Men båda hade fel. Efter en del krånglande så kunde jag titta honom i munnen, men hittade först ingenting där. Sen kollade jag halsen & där hade han ett ganska stort sår! 🙁 Han hade svårt med andningen & var inte alls glad. Så vi fick åka in akut till djursjukhuset, han blev undersökt & inlagd där i väntan på att bli sövd & genomkollad. Eftersom han hade så svårt med andningen så är det mycket möjligt att det sitter fast nån pinne nånstans i halsen. :'( Mitt hjärta blöder, min lilla lilla Zoom. <3 Dessutom hörde den första veterinären nånting som lät som blåsljud på hjärtat. MEN det var inte säkert att det var det, utan ljuden kunde mycket väl bero på hans svårigheter att andas (låt oss verkligen hoppas det!!). Så jag ska inte ta ut nåt i förväg, med andra ord inte måla fan på väggen. Men det är svårt att inte göra det när man har varit med om så mycket som jag har varit.

Om allt går som det ska så får jag hämta hem min lilla grabb kl. 20:00 ikväll. Annars skulle de höra av sig (så gissa vem som inte ens kommer att gå på toa utan telefonen!). Vi missar såklart valpkursen ikväll, men det viktigaste är att han blir bra igen. Kan oturen bara försvinna från mig snart?!

Många hundar på kort tid (Del 1)

Det är många som har funderat & diskuterat, samt bildat sig en egen uppfattning om varför jag har haft så många olika hundar på så kort tid. Så jag tänkte förklara & reda ut era funderingar. Men för att ni ska orka läsa allting så har jag delat upp texten i 3 delar.

Våren/sommaren 2006 köpte jag min första hund, en liten norsk lundehund vid namn Magic.

Jag hade inte så stora planer för oss från början, men ju mer vi tränade på brukshundklubben, desto mer fast blev jag för hundsporter. Tyvärr så var inte Magic lika fascinerad av att träna & tävla som jag var, därför gjorde jag slag i saken & köpte min drömhund: border collien Speed.

Mot människor var han rena drömmen, han älskade alla & var oerhört lätt & rolig att träna med. Vi hann tävla lite lydnad & freestyle under det dryga året jag hade honom. Så ja, utåt sett verkade allt super, men vardagen funkade inte alls. Redan när jag gick valpkursen med honom (vid 4 månaders ålder) så började mardrömmen. Han attackerade, bet & slet i alla hundar han nånsin träffat (dock inte varje gång han träffade nån). Stackars Magic var nära att förlora livet många gånger, Speed hade ingen gräns alls när det gällde slagsmål. Han provocerade, attackerade & gav sig aldrig. Enda sättet att bryta slagsmålen var att få tag i honom & dra han därifrån. Han kunde heller inte se nån annan hund när han åt, för då smällde det direkt, så han & Magic fick hela tiden äta i olika rum. Jag fick tipset om att sätta fast båda hundarna i elementen & sen låta dem äta i samma rum. Stackars Magic bara stod & skakade, vågade inte alls äta, & Speed, ja, han försökte slita sig loss. Jag pratade med flera olika hundvana personer, men ingen hade nåt tips som funkade för oss. 🙁 Fick tipset av flera stycken att köra slut på honom, ifall han anföll p.g.a för mycket energi, så det testade vi också. Sista gången han bet Magic kommer jag ihåg så väl. Jag & Speed hade varit ute på en inlinestur i 35 minuter & när vi kom hem så la jag mig på golvet & stretchade. Magic kom då & ville busa lite med mig & från ingenstans så kom Speed flygande & högg Magic i pungkulorna. Den gången fick jag nog, Speed skulle aldrig mer få bita Magic, så under dem 3 dagarna han stannade kvar hos mig efter det så hade jag dem åtskilda hela tiden. Jag tog inte ens promenader med dem tillsammans om jag var ensam. Sen flyttade Speed, mina drömmars hund & det var ett oerhört hårt slag för mig.

Magic & jag fortsatte att träna & tävla under begränsade former. Jag ville hela tiden mer än honom, & det kändes inte så schysst att pressa honom såpass mycket som jag faktiskt gjorde. Ibland sa han ifrån, han vägrade att göra saker & då fick jag jobba mig tillbaka tills han ändrade sig & ville vara med igen.

Men allt var inte bra ändå, för min lilla kung var sjuk fysiskt. 🙁 När han kom upp i 3 års ålder så började han med lite småskumma saker, han sträckte frambenen galet många gånger/måltid, skrek ibland när man bara rörde honom & han ville inte gå som vanligt. Vi åkte in & ut hos veterinären under drygt 7 månader, utan att någon kunde hitta felet. Hans mage kraschade av alla mediciner, kroniskt grov magkatarr blev diagnosen för magen, men det värsta felet var fortfarande en gåta. Sen fick vi träffa Stefan Rosén, en specialist på muskulaturen, & han gjorde det ingen annan kunde; hitta felet på Magic! Han upptäckte att Magic hade en ländkota för mycket, så när han stod & åt så trycktes nerverna ihop i ryggen då det inte fanns plats för den extra ländkotan. Därför sträckte han ut den så mycket. Magic fick gå på rehab i 2 månader, simma 3 ggr/vecka, gå med benviktsmanschetter, kontrollerade promenad m.m. & till en början såg det mycket lovande ut. Sen kom kylan…Det märktes när han simmade på djursjukhuset, han ville inte alls simma rakt längre utan var som en makaron i kroppen. Jag bokade genast en ny tid hos Stefan & smällen jag fick där tog oerhört hårt, han var inte bara sämre – han var MYCKET sämre! Han klarade knappt av att gå 5-minuters koppelpromenader på plan mark med dubbla täcken (det var Oktober då), & då bestämde vi oss för att ge upp. Man hörde hans smärta i varenda andetag & han somnade in väldigt snabbt när vi väl släppte honom fri.

5 dagar kvar

Nedräkningen är i full gång! 😀 Snart, snart får jag hämta hem min lilla superprins. 😉

Idag har han & kullbrorsan Dyre varit hos veterinären för undersökning, chippning & vaccinering. Allt såg perfekt ut & Zoom har båda testiklarna på plats! 😀 OK-stämpel i rumpan, kan det bli bättre?

Annars idag så har jag städat ur bilen, det behövdes! För senare idag ska jag lämna in den för en ordentlig rentvättning, både på in- & utsidan. Och då kan det ju inte ligga kvar massa saker i bilen. 😛

Sen så passar jag Malin’s underbara grabbar. <3 Det är riktigt skönt med sällskap på dagarna, det gör också att dagarna inte känns lika långtråkiga, utan dem flyter på lite mer.

Allting här hemma är klart sen en tid tillbaka, så nu är det liksom bara lilla Zoom som saknas! <3

R.I.P. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta

Som dem flesta av er nog redan har listat ut så finns inte Dee längre. 🙁 För nästa 2 veckor sen, närmare bestämt fredag den 23/9 somnade hon in, tätt intill min sida på djursjukhuset. Sen dess har det hänt en hel del grejer som jag inte tänker gå in på nu, men det finns bra anledningar till varför jag har ”levt i tystnad” & har 2 lösenordsskyddade inlägg.

20161005_194201

Vissa säger att jag dödade henne, men det får stå för dem. Vi som kände henne såg lång väg att hon inte mådde bra, så det här var det bästa för HENNE. Själv blev jag ensam kvar…

160528

Har varit bortrest några dagar hos Ida, vilket var både skönt & jobbigt. Men nu är jag iaf hemma igen, i min tysta tomma lägenhet. Utan någon egen hund. 🙁 Jag har blivit erbjuden att låna andras hundar ett tag, men det blir inte samma sak.

Istället ska jag försöka satsa på att städa & organisera min lägenhet lite mer, så att jag vet vart saker & ting finns när jag behöver dem! Det kommer dock att bli extremt jobbigt att dammsuga lägenheten då Dee var väldigt intensiv i samband med dammsugning kan man väl säga. 😛 Så det är helt klart något jag drar mig för att göra. Men nån gång måste även det bli av, men inte idag.

Såhär slutar det här sagan

Ibland har man bara 2 val; ta åt sig av vad andra tycker & tänker & därmed tveka på sig själv, ELLER lita på sin egen magkänsla & kunskap & följa den. Jag har gråtit floder, både över att Dee är dålig, men också över hur elaka vissa människor är. Men det är INGEN ANNAN som ser Dee dagligen & ser hur hon mår, utan det är ENBART JAG som ser det. Och därmed är det ENBART JAG som kan fatta beslutet.

Så imorrn eftermiddag tänds en ny stjärna på himlen, det spelar ingen roll vad andra tycker & tänker, jag gör det som jag anser vara BÄST FÖR DEE!

Kronisk gastrit, kronisk colit, kvalsterallergi (som just nu är åt helvete) samt en senskada (som ingen i dagsläget vet hur omfattande eller stor den är). En hund som lever oerhört begränsat & har ett väldigt tråkigt liv just nu, & har haft en längre tid. Och skulle man fortsätta så blir det tråkiga livet ännu längre, innan det KANSKE ändrar sig & blir bättre.

Jag tackar alla er som stöttar mig i det här, & jag tackar även för dem erbjudanden jag har fått, men såhär slutar det. Ni som varit allt annat än trevliga kan, ursäkta språket, dra åt helvete, för ni gör ingen nytta alls i mitt liv. Jag kommer att rensa på Facebook, ta bort en del vänner, gå ur vissa gruppen osv. För nu blir det ingen mer bc på lääänge, om det nånsin blir någon mer. Jag älskar rasen & kommer alltid att göra det, men mina har varit så sjuka att jag helt enkelt inte vågar chansa på en ny. Inte i dagsläget. Istället kommer jag att ägna mig åt min andra favoritras – lundehunden! Så får vi hoppas att jag har bättre lycka där.

160921

ÄNTLIGEN sa Dee!!

Idag fick Dee vara fri en stund med Jax, & jäklar vad de sprang!! 🙂 Man såg glädjen i Dee’s ögon, den som jag inte har sett på så länge. Hon var nöjd, oj, vad nöjd hon var.

dsc_1095 dsc_1035 dsc_1131 dsc_1249 dsc_1263

Väntar just nu på att veterinären ska ringa upp mig, jag ska kolla vad det var mer för fel på magen, förutom den kroniska gastriten. Sen ska jag fråga honom vad alternativen är, om dem fortfarande är Atopica eller somna in. Kanske finns det nåt annat alternativ ändå?

Jag vet inte, när jag såg henne springa idag så var hon så fri & lycklig, precis som en hund ska vara & om jag behåller henne så kommer det att ta lång tid innan hon får leva ett sånt liv igen, med tanke på sin senskada (som för övrigt inte alls har märkts av än). Om jag väljer att ta bort henne så slipper hon lida mer, men samtidigt förlorar jag min bästa vän & följeslagare. Jag får en del skit från folk om att jag inte ”får” ta bort henne, men ingen känner henne som jag gör, ingen ser hur dåligt hon mår när hon är hemma. För ja, det är bara hemma hon visar sig svag, det är mest då man ser hur hon lider. Det är så förbannat svårt, hade jag inte älskat henne så mycket som jag gör så hade det varit mycket lättare.

Måste dock tacka alla er som stöttar mig i det här, det sista jag behöver är påhopp från personer som tror sig veta & känna min hund bättre än vad jag gör. Jag vet att det här är ett oerhört känsligt ämne, men vissa respekterar inte att man tänker annorlunda jämfört med dem.

Mitt hjärta säger behåll henne. Min hjärna säger släpp henne fri, låt henne slippa smärtan & all klåda som driver henne till vansinne. Och tillsammans blir det bara seriekrock inombords. 🙁