Igår fyllde mina valpar 2 år!

Haha, minnet är fan bra kort alltså. 😛 Igår innan jag uppdaterade bloggen så tänkte jag att jag måste ju skriva lite om valparnas födelsedag, men det hann jag ju glömma. När jag sen hade publicerat inlägget så kom jag på att jag hade glömt det. 😛 Haha, så vi gör ett nytt försök idag. 😉

Sessan, Lix & Hippo

Fancy-kullen är min första, & hittills enda kull som jag har fött upp själv. Den drömmen var stor & slog in, & jag ångrar inte för en sekund att jag såg till att den blev verklighet. Och nu är de redan 2 år!!

På bilden ovan ser ni Lix, den lilla tiken som skulle ha stannat hos mig. Jag valde henne tidigt & såg verkligen fram emot att få ha henne så nära mig det bara gick. Men livet blir inte alltid som man vill eller ens tror att det ska bli. 🙁

Jag lärde sig mycket när jag tog valpkullen, både bra saker & mindre bra saker. Inte bara om hundar & framför allt valpar, utan även om mig själv. Det tog hårt på mig att vara så engagerad i valparna, för det var jag verkligen. Kunde i princip bara slappna av när dem sov, så ni kan ju tänka er hur slut jag blev. Så när Sessan åkte till Åland, & Hippo stannade kvar hos Carina, så flyttade jag, Dee & Lix hem till oss. Allt gick så bra & jag var så lycklig, MEN det sket sig. Jag hade Lix i ungefär ett dygn, sen var jag tvungen att vila upp mig ordentligt & så hände lite saker som jag inte vill gå in på. Det hela slutade iaf med att Lix fick stanna hos Carina & gänget. Ibland när jag ser henne så ”drömmer jag mig bort” om hur mitt liv kunde ha sett ut om hon var min, men det betyder inte att jag ångrar mitt beslut om att låta henne få en ny ägare. Hon har det superbra där, har blivit ”husses hund” i familjen, & hon & syrran Hippo är extremt tajta. Mamma Rally håller sig gärna i bakgrunden. 😛 Och så får vi inte glömma ”moster Clara”, som sedan de var små valpar tog hand om dem när Rally ville ha paus. Tänk, alla hundar vill nog ha en ”moster Clara”.

Nu den senaste tiden så har jag velat fram & tillbaka hur jag skulle göra med en till valpkull. Hjärtat har alltid sagt JA, men hjärnan har varit bestämt med ett NEJ. Jag har diskuterat & vänt på saken miljoner gånger, & till slut kommit fram till att nej, jag ska inte ta någon mer kull på Rally. Och nu när hon fyller 5 år i Mars så övergår hon i Carinas ägo, så det här var liksom ”sista chansen”. Men jag måste tänka långsiktigt, måste vara ärlig mot mig själv & göra det som jag tror är bäst, inte vad som är roligast. Jag skulle så gärna vilja sälja lundevalpar till alla som har skrivit till mig i hopp om att få en valp, men det är omöjligt & just nu låter jag andra uppfödare sköta det. Och numera har jag ju bara Zoom, & han kan inte få några valpar eftersom han är hane. 😛 Men förhoppningsvis så kan han bli pappa framöver, när allt är läkt, medicinerna bortplockade & lite hälsotester är gjorda. 🙂

Det går åt rätt håll

Idag är det onsdag, vilket innebär att Zoomens bandage är omlagt. När han var klar så diskuterade jag lite med en sköterska där & vi kom överens om att inte droga honom nästa onsdag. Det KAN vara så att det är efter sederingen som han blir orolig & inte kan sova. Så att inte droga honom hoppas jag kan göra allt lite lättare, för oss båda två. 🙂

Han är inte jätteglad över bandaget nu, har naggat lite på det. Fortsätter han med det inatt eller imorrn så ryker det, men han får lite mer tid på sig att vänja sig. För det bästa är som sagt om det får vara omlindat för att stabilisera hasen ännu mer.

Det är svårt att planera saker när jag inte vet hur det blir angående hans skada. När den har läkt så väntar ju rehab, hur lång den blir vet jag inte än. Men när han får gå längre än rastningar så är planen att miljöträna mycket, för det behöver han. Jag vill ju att han ska trivas i alla möjliga miljöer & för att det ska funka så mycket vi träna ordentligt på det.

1 år av saknad – nu anfaller dem!

Idag är det exakt 1 år sedan jag lät min fina bc Dee somna in. :'( Och med andra ord 1 år sedan helvetet bröt ut på riktigt. 🙁 Jag har skrivit om det några gånger här i bloggen, & även på Facebook. Jag försöker hela tiden att lägga det bakom mig, men det är svårt när dem då & då dyker upp på nätet & påminner mig om all skit.

Varje dag när jag läser ”mina minnen” på Facebook så står det att Dee var dålig, på ett eller annat sätt. Inte bara senaste året, utan även åren innan dem. Om nån ska må dåligt & vara arg för att Dee var sjuk, så borde det vara JAG! Jag som känner mig lurad på en sjuk hund. Hon hade fan problem med magen innan hon flyttade till mig! Vi kämpade mot det såå många gånger, men hittade aldrig nånting som hjälpte. 🙁 Men dem som ”flög på mig” anser att dem, & endast dem, har all anledning att hata & såra mig. Dem är förmodligen tappade bakom en vagn eller nåt…

Ibland får jag vänförfrågningar på Facebook som verkar ”mystiska”. Jag kollar alltid vad det är för person som vill bli vän med mig där, så jag godkänner inte folk bara hur som helst. Idag hade jag fått en förfrågan från en i Polen. Vi har inga gemensamma vänner, så jag är ÖVERTYGAD om att hon är med ”dem”. Jag tog självklart bort förfrågningen. Jag fick även en mindre trevlig kommentar från nån av dem, en fråga om jag skulle döda Zoom nu när jag blivit sjuk. Den raderades ungefär samtidigt som jag läste den!

Varför ger dem aldrig upp? Herregud! Efter att ha blivit utsatt för deras hat så litar jag inte så mycket på folk längre, vissa som jag trodde var mina VÄNNER försökte förstöra allting ännu mer. Dem ringde fan & hotade djursjukhuset!! Och polisen hade aldrig hört talas om en så sjuk grej som det här. Och alla dessa hot & allt detta hat kom av EN anledning – jag tog bort MIN sjuka hund! Men som sagt, jag försöker att lägga det bakom mig så mycket som möjligt. Även fast det är skitsvårt.

Men idag kan dem inte knäcka mig. Jag föll förra gången, jävligt djupt, men idag är jag starkare & beredd på att attackerna kan öka kraftigt i styrka nu runt årsdagen. Men dem ska aldrig få mig att må så dåligt igen, det är då en sak som är säker.

Vissa svårigheter i livet

När Zoom var väldigt liten så blev han skrämd ordentligt under en miljöträningspromenad i stan. Och efter det så sitter hans rädsla i, i en del situationer. Vi testade att gå på marknad en dag, vi kom ganska sent så det var inte så mycket folk eller liv där. Men det hjälpte inte, Zoomen hade panik & skulle bort därifrån till varje pris. 🙁 Jag TRODDE verkligen att han skulle fixa det, men det gjorde han inte. Tjejligan var med & dem gick med svansarna på topp & nosen i backen där dem letade efter ätbara saker. Så inte ens med deras lugn lyckades jag få honom att trivas.

Igår var det prideparad här i stan & förra året var ju jag & bästa Dee med & gick! Hon fotades i tidningarna & strålade helt klart mest av alla! (Inte ett dugg partisk nu.) 😉 Jag trodde inte att Zoom skulle fixa den miljön, inte mitt i smeten, men tänkte att jag kunde prova att iaf vara i närheten av allt. Men nope, han hade panik, tog inte emot godis (trots att jag hade korv!) & ville bara bort till varje pris. Stundtals lyckades jag (eller Malin) bryta honom & få honom att göra ”spinn” & ”snurr” & efter en sån rörelse så tog han emot lite korv. Men sen sket det sig igen & så höll det på. När vi kom hem så var han helt slutkörd, så han somnade i soffan direkt.

Jag måste på nåt sätt bygga upp hans självförtroende, men jag vet inte riktigt hur.? I vissa situationer så är han ju superkaxig, & andra gånger livrädd. Svårt att hitta en balans däremellan.

Jag börjar sakta inse att jag kanske inte kommer att kunna fullfölja mina planer med varken utställningar eller freestyletävlingar, & det gör ont som fan. :'( Mycket kan fortfarande hända, både till det positiva & det negativa. Men om det fortsätter som det är nu så tror jag inte att han kommer att fixa mässan i December. Och inte heller freestyletävlingen i November. Dessa tävlingar har jag längtat efter hur länge som helst & jag blir så ledsen över att jag kanske inte kan uppleva dem. Men vi har ju några månader på oss än, så bara jag visste HUR jag ska jobba med honom så skulle jag kunna jobba varje dag.

Jag vill att han ska trivas & njuta av tillvaron överallt, så att vi båda blir glada över att åka iväg på saker. Precis så jag vill ha det. Men kommer det nånsin att hända?

Svåra kommandon

Det finns en väldigt rolig ”funktion” på Facebook, där man kan se vad man skrev/delade samma dag fast för några år sedan. Oftast så är det bara positivt, men ibland, som idag, så gör saknaden efter Dee ondare än vanligt. För jag la ut en liten film på henne när vi tränade, tyvärr finns inte filmen på YouTube utan den finns bara på min Facebook. En annan film som rör mig till tårar är den här:

Igår var jag & Malin ute & tränade freestyle med våra grabbar. Zoom hade vax i öronen, myror i hela kroppen samt studsbollar i huvudet. Det verkligen gick INTE att träna. 🙁 Jag blev frustrerad, men inte arg. För han var gaaaanska söt när han sprang runt runt som om det brann i baken på honom. 😛 Haha. Och detta usla träningspass fick mig helt klart att börja fundera på att kanske byta program, eller iaf göra om det. :/ Det är i början som det skit sig, för när man kör så kan han inte ”sitt” eller ”stanna”. Vi alla vet ju att det är det svåraste en hund kan göra, eller hur? 😛 Vi avslutade passet med sitt & stanna & då helt plötsligt kunde alla det. :O Det gjorde en ju inte mer frustrerad, haha.

När det är dags för rasspecialen så kommer jag att få motionera Zoomen innan uppvisningen, annars får han väl sånt där ”pudelfnatt” igen & bara springer som en galning. 😛 I värsta fall får Rally ta över alla uppvisningar, så jag har ju en plan B. 😉

Ikväll väntar agilitytävling på Skutberget här i Karlstad. Carina ska starta sitt första tävlingslopp med Rally & jag är så glad över det! 😀 För hon vill ju ut & tävla lite, & Rally ÄLSKAR det så det känns enbart positivt. Och den här träningstävlingen är perfekt att börja på. För ingen stress, press eller så, utan alla stöttar varandra & man får en bra upplevelse av tävlingen, även om loppet kanske skiter sig helt. 😛 Lilla Zoomen ska såklart följa med & miljöträna sig lite. Sånt kan man aldrig få för mycket av!

Mitt liv blev ett rent helvete

Igår eftermiddag tog jag ett djupt andetag & la sen upp en träningsfilm på mig & Dee på Youtube. Jag skrev i länken på Facebook att jag tvekat mycket för att lägga ut den med tanke på all skit som blev när jag tog bort henne. Flera stycken undrar vad som hände & jag tänkte att jag nu skulle berätta det, hela historien.

Under hela Dee’s liv så hade hon mag- & tarmproblem. Redan innan jag hämtade henne så skrev uppfödaren att hon var sjuk då magen var kass på henne, men inte på dem andra valparna i kullen. Jag tänkte bara att hon kanske hade fått i sig nåt olämpligt eller så, & det gick ju över efter några dagar. Men det skulle visa sig vara en åkomma som hon fick leva med hela sitt liv. Hennes mage krånglade fler dagar än den var snäll, & stackars Dee fick ligga inne på djursjukhuset emellanåt p.g.a uttorkning i all diarré & blod (som ofta kom med bajset). Jag tyckte så grymt synd om henne, men jag kunde inte göra så mycket mer.

När hon var nästan 1 år så kom vi fram till att hon även var allergisk & en utredning startades direkt. Kvalsterallergi blev domen & hon fick då testa specialmat, mediciner, hyposensibilisering m.m. men inget utom en hög dos av kortison hjälpte henne. P.g.a kortisonet så kraschade magen ännu mer & i slutet så både bajsade & spydde hon blod & då gav jag upp.

Jag orkade inte så henne lida mer, JA, hon var BARA 2 år när jag tog bort henne, men hennes sjukhistoria var allt annat än att leka med, så jag släppte henne fri från alla plågor. Jag skrev ut på Facebook & sådär om att allergin hade blivit värre & att jag övervägde att ta bort henne. Några människor (nämner inga namn) hörde av sig & ville ”ta över” henne, för hos dem så kunde hon bli frisk. ALDRIG i hela mitt liv att jag omplacerar en så sjuk hund till, för henne, helt främmande människor! Och varför skulle hon bli frisk hokus pokus bara hon flyttade?!

Jag skrev öppet om att jag inte hade råd att gå längre med allergin då det enda alternativet var Atopica som är väldigt dyrt, typ 1 300:- /månad. Jag kanske skulle ha kunna fixa det, men problemen med magen var ju lika aktuella ändå. Och som sagt, när hon spydde blod en natt så kände jag att det var dags att låta henne gå vidare.

När ”alla” i Polen fick höra att jag skulle ta bort henne så startade helvetet på riktigt. Jag skulle ha tagit bort henne på en torsdag, men djursjukhuset var tveksamma eftersom dessa idioter hade ringt dit & hotat dem!! Jag sköt på det en dag, för att verkligen vara säker, mitt hjärta skrek nej, men min hjärna sa lugnt ja. Det fanns inget annat sätt att kunna hjälpa henne, inte hur mycket jag än önskar att det fanns.

Men iaf, dem hotade djursjukhuset & dem hotade mig ännu mer. Jag blev kontaktad på telefon, mail, Facebook, hemsidan, Instagram m.m. & dem höll på att knäcka mig. Precis när jag hade tagit bort henne så vågade jag inte längre stanna hemma, utan fick fly & bo hos en kompis i en helt annan stad. Jag visste ju inte om dem skulle sätta alla tankar & ord till handlingar för då hade jag inte suttit här idag, det är då en sak som är säker.

Jag polisanmälde hela högen, & polisen var helt förbluffade, dem hade ALDRIG hört talas om något liknande. Att folk hotade mig så mycket för att jag tog bort MIN hund, som dessutom var jättesjuk! Hade jag bara inte velat haft kvar henne & hon hade varit frisk så hade jag ju aldrig tagit bort henne, men det fattar visst inte alla. Eftersom dem flesta personerna var från Polen så kunde inte(?) polisen göra så mycket, utan dem tog emot en anmälan & sen var det inte så mycket mer med det.

Tiden gick & varje dag utan min fina tjej var en dag fylld av smärta. Och rädsla. Jag hatade världen för att Dee var så sjuk & ingen kunde hjälpa henne. Jag hatade mig själv för att jag gav upp. Men mest av allt hatade jag alla sjuka idioter.

Dem gjorde en hemsida om mig där dem skrev ut alla mina uppgifter, samt länkar till alla mina sociala medier. Den sidan finns fortfarande kvar, men jag vill inte skriva ut adressen då jag inte vill att den ska få så mycket visningar. Kan dock visa den här bilden som är från den hemsidan:

Jag bestämde mig för att aldrig mer köpa en border collie, för bc-människorna skrämde mig utan bara helvete! Det var inte bara folk från Polen, utan även några här i Sverige, både såna jag kände(!!) & såna som var helt främmande för mig. Dem gaddade ihop sig & anföll hela tiden, på alla sätt dem kunde. Så nej, aldrig mer en border collie!

Efter att jag tog bort Dee så kände hela jag att jag ville ha en lundehund, för i den världen finns det inte lika många idioter (det är iaf vad jag intalar mig själv), plus att den rasen har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Jag väntade på att Rally skulle börja löpa så att jag kunde para henne & sen behålla en valp. Men löpet kom aldrig…

Så jag kollade runt på lite olika lundehundssidor & hittade då Zoom hos en kennel i Norge. Jag skrev till uppfödaren & kollade om någon av de 2 hanvalparna fanns kvar & då var den ena ledig (det var bara 2 valpar i kullen). Jag skrev inte om det öppet, med rädsla för att all skit skulle sätta igång igen, utan jag berättade bara för dem närmsta. Jag, min morsa & Anders åkte & hälsade på uppfödaren & valparna. Jag hade redan innan skrivit & berättat för henne om det som hade hänt i samband med att jag tog bort Dee. Hon sa att hon ville bilda sig en egen uppfattning om mig, något jag var väldigt glad över.

När det blev klart att jag skulle ha honom så skrev jag ut det, & mycket riktigt, en del av helvetet kom tillbaka. Dem trakasserade mig & hörde även av sig till Zoom’s uppfödare & ”varnade” henne för att sälja valp till mig. Som tur var så brydde hon sig inte om dem, för hade hon gjort det så hade jag inte haft någon Zoom idag…

Det händer fortfarande att nån av dem hör av sig, & det är lika jobbigt varje gång, även om jag inte låter mig knäckas. Jag VET att jag gjorde det som var bäst för Dee, även om tusen andra hävdar motsatsen. Jag älskade henne hur mycket som helst & det gör så fruktansvärt ont att sakna henne & att tänka på allt det här. Men jag tänker inte vara tyst längre, jag har inte berättat detta öppet tidigare, men kände att det var dags för det. Om nån har råkat ut för något liknande så är ni inte ensamma, jag vet vilket helvete andra människor kan skapa för en. Jag skulle gärna vilja prata med nån som har liknande erfarenheter, för jag är övertygad om att det finns fler där ute.

Angående valet av en framtida border collie låter jag vara öppet, jag ÄLSKAR den rasen & det kommer jag ALLTID att göra, men frågan är: vågar jag mig nånsin in i den världen igen?!

Avslutar detta långa, ärliga inlägget med filmen som jag la upp igår. Vi tränade på vårt freestyleprogram för att vara redo den dagen hon var bättre & fick tävla, synd bara att den dagen aldrig kom. 🙁

Zoom lär sig buga

Efter gårdagens inlägg så kom jag på varför jag känner mig som jag gör, att jag har för höga krav på både mig själv & lilla Zoom. Detta är inget nytt, utan såhär har det blivit VARJE gång jag har förlorat en hund. Först med Magic, sen Speed, sen Java, sen Rally, sen Dee & nu Zoom. Dem andra gångerna har det försvunnit ”av sig självt” så jag antar att det är samma sak nu. Bara gör det som är kul i väntan på att jag ska ”gå vidare” efter min förlust av Dee. Med andra ord har det ingenting med Zoom att göra.

Om ett par timmar skulle jag egentligen ut & träna & gå promenad med några kompisar, men det blev tyvärr inställt för min del eftersom jag ska hem till farsan & äta, något jag helt hade glömt bort. Men det är nog bra för Zoomen att få vila hjärnan lite. 😉 Utom inomhus, för här har vi tränat 3 superkorta pass med fokus på ”buga” & det börjar ta sig!

Jag har många alternativ under helgen, men vet inte riktigt vad jag ska prioritera högst. Det gäller både lördag & söndag, denna jävla beslutsångest som aldrig försvinner. 😛 Vädret spelar helt klart en stor roll, & på lördag skulle det vara fint väder, men på söndag skulle det komma en del regn. Svårt, svårt. Får nog känna efter från dag till dag vad jag är sugen på. 🙂

Saknad

Jag förstår inte, kommer jag aldrig att känna sån där underbar glädje för att träna hund igen? Gårdagens pass var riktigt skoj, men det känns hela tiden som att något saknas. Eller rättare sagt, NÅGON saknas!

Min galenpanna, fy fan vad jag saknar henne!! 🙁 Och just nu befinner jag mig i ett läge där jag hela tiden jämför Zoom med henne, & det blir liksom aldrig bra hur jag än vrider & vänder på det. Jag måste se Zoom för DEN HAN ÄR, ge honom en ärlig chans & inte bara känna mig missnöjd med honom. (Jag ångrar inte att jag köpte honom, ånej, jag älskar honom hur mycket som helst, men just träningsmässigt blir det jobbigt.) För det är klart att går jag in med inställningen att ”det är inge roligt att träna” så nog fan kommer det inte att bli det heller! Han känner av mig, & i just dem situationerna så är jag inte ett dugg svårläst. Jag vill ge honom en riktig chans, men jag saknar galenskapen. Mycket.

Imorrn får vi se vad som händer på förmiddagen/dagen, har inget spikat, men på eftermiddagen drar vi till Skutberget & försöker oss på lite GLÄDJEFYLLD träning! Sen hur det går återstår att se.

Massa vuxenpoäng idag!

Mellan kl 10-15 har jag städat, handlat, dammsugit samt fixat i lägenheten, & det blev riktigt bra. 🙂 Några små detaljer kvar, men jag är helt klart nöjd med utvecklingen än så länge.

Jag tog aldrig någon förebild, men kan beskriva det med mörka gardiner, persienner halvt täckta & inte så mycket ”liv” i lägenheten. Jag tillbringar ju större delen av min tid här inne, så det måste vara fint & trivsamt, för det bidrar till att jag mår bättre.

När det kommer till Zoom så har han sprungit in & ut bäst han ville, han njuter verkligen av att vara på uteplatsen, & kunna gå in & ut som han vill. Sen har han såklart ”hjälpt till” lite också, haha, inte alls så snällt. 😛

Dagens bästa köp var helt klart frysen! Nu kommer jag äntligen att få plats med lite mat i frysen, både till mig & till Zoom. Den frysen som är med kylskåpet är jättelitet & proppfullt, ändå har jag knappt nåt ätbart i den. Men nu som sagt ändras förutsättningarna till det bättre. 🙂

Imorrn hoppas jag kunna fota Zoom, bara jag hittar nån som kan hjälpa mig. 😉 Blir det inte av imorrn så kunde Malin hjälpa mig på lördag, men jag vill såklart göra det så fort som möjligt. Jag vet EXAKT hur bilden ska se ut för att vara perfekt, det är den lätta delen, att få Zoom att förstå det blir den svåra. 😛 Men trägen vinner heter det ju, den som lever får se.

Lyckan inombords

Idag är det exakt 3 veckor kvar tills jag får hämta hem min Zoom! 😀 Nån av dessa gudomliga valpar kommer jag snart att dela tillvaron med.

Det går inte att beskriva lyckan inombords. Såhär länge har jag inte levt utan hund sen jag skaffade Magic. <3 Och det är riktigt jobbigt stundtals.

Innan jag hittade den här kenneln & de här valparna så fick jag panikångestattacker varje dag för att jag saknade Dee så himla mycket. Det gjorde inte bara om inombords, utan det var även fysiskt smärtsamt att sakna henne. Hon betydde hur mycket som helst för mig, tillsammans skulle vi ju ta över världen (ungefär iaf). Men i mitt liv blir sällan allt som jag har tänkt mig. Det gäller liksom att vara flexibel.

Jag hoppas att jag nu kan börja om mitt liv, eller nej, man kan inte ändra redan skriven text, men man kan vända blad & börja på ett nytt kapitel, & det är precis det jag tänker göra. Ett liv som är så värt att leva, ett liv där man ser fram emot nästa dag. Jag har kommit ganska långt på vägen på kort tid nu, men jag känner ändå att det är PÅ RIKTIGT. Det är inte bara tillfälligt, jag har varit med förr, jag kan känna skillnaden.

En viktig faktor som har fått mig att komma hit där jag står idag är alla underbara människor som finns runt omkring mig! Det skulle aldrig ha gått utan dem! Malin, Carina, Hanna, familjen m.fl. Jag hoppas att vi får många fina år tillsammans, together we gonna rock the world.