Hoppas att ni är nöjda!

Idag är ännu en sån dag då jag tänker mycket på allt som har hänt med tidigare hundar & alla andras reaktioner i samband med det. Det spelar liksom ingen roll hur längesen det är, jag kan inte glömma det, eller ens släppa det & gå vidare. Jag fattar inte hur folk kan vara så jävla elaka som dem är, inte alla, men väldigt många, & jag tror tyvärr att det alltid kommer att vara så. 🙁 Såhär skrev jag i ett inlägg för nästan 1 år sen, men hade lika gärna kunnat skriva det förra veckan:

”Men det finns en POSITIV del i gårdagens alla tankar & känslor, & det var att jag såg klart & tydligt hur min ”tävlingshjärna” fungerar. Jag känner en ENORM press på att lyckas PERFEKT med i princip allt jag gör. Ribban sitter på toppen & det är ingen annan än JAG som har lagt den där, men det är p.g.a allt som har hänt. Så många gånger i mitt liv har jag fått höra att jag är värdelös, inte värd ett skit, aldrig kommer att lyckas med nåt o.s.v. & det har gjort att min hjärna då tänker ”jag ska visa dem, jag ska bli bäst”, & ja, vid dem tankarna så lägger jag ribban där den inte borde ligga. Och det värsta är att ribban inte bara drabbar mig, utan framför allt mina fina killar. <3 Jag vill så gärna visa alla att JAG KAN, men då behöver ju hundarna vara lika duktiga dem, & därför ställer jag på tok för höga krav på dem. Jag ”räknar med” att dem ska förstå saker mycket snabbare eftersom mina tidigare hundar har kunnat göra si & så. Inte schysst.”

Samma tankesätt sitter kvar än, SÄNK KRAVEN MÄNNISKA! Min & Yori’s relation just nu är inte den bästa, det skrev jag om senast igår, & vi har som sagt massor att jobba på om vi nånsin ska kunna hitta tillbaka till varandra. Jag MÅSTE sänka kraven, på både han & mig, men hur ska det gå till efter alla år jag har fått stått ut med massa skit? Om ni bara visste hur mycket det har skadat mig, hur mycket det har förstört för mig & hur mycket jag hatar det som har hänt. Det känns som att det inte spelar någon roll vad som händer härnäst, för mitt förflutna kommer alltid att finnas kvar & jag kan som sagt inte släppa det & gå vidare, det är omöjligt, & det känns inte som att det finns nån som kan förstå. Jag har ingen att ventilera det här med, eller jo, till viss del, men jag har ingen som kan förstå mig fullt ut, & det är precis det jag skulle behöva. Och JA, jag skulle verkligen BEHÖVA gå vidare, men hur ska jag kunna göra det när ingen annan gör det? När jag ständigt får höra att jag har mördat mina hundar typ ”för skojs skull” när det i själva verket har varit katastrofer för mig att förlorat dem. Som sagt, det finns ingen som förstår allt jag har fått genomlida, & fortfarande genomlider.

Och en del av dem som så innerligt hatar mig & gör allt för att förstöra för mig vågar inte ens stå för vilka dem är, så jävla fegt. Det är lätt att vara tuff bakom en dataskärm, men att säga vem man är, nej, det är alldeles för farligt. Men att driva nån till vansinne & förstöra dens liv är tydligen helt okej. Skulle så gärna vilja veta vilka alla är, många vet jag, men inte alla, & det är oerhört jobbigt. Håll dina vänner nära men dina fiender närmare. Jo, det skulle jag, om jag visste vilka dem var.

Jag förlorade många vänner i samband med att jag förlorade Dee, & särskilt en av dem tänker jag ofta på. Jag saknar henne, vi träffades inte jätteofta, men tillräckligt ofta för att jag skulle se henne som en vän. Träffade henne på en tävling i vintras & det var så fruktansvärt jobbigt, för jag var så kluven, skulle jag prata med henne eller undvika henne? Vad skulle skada mig minst? En del av mig ville ju inget hellre än att prata med henne, & tala om hur mycket jag saknar kontakten med henne. Och en annan del ville inte ens tänka på att hon var där. Att den här personen finns så nära mig är riktigt jobbigt, & ja, jag brukar undvika tävlingar där hon kan dyka upp, men samtidigt så vill jag inte att en sån här sak ska få hindra mig från att åka på tävlingar, vare sig jag tävlar själv eller är med nån som sällskap! Så ja, lite skönt är det nu med alla inställda tävlingar, för det innebär att jag inte aktivt måste ta beslut om jag ska åka eller inte.

Jag skulle kunna skriva om det här i all evighet, men vem skulle förstå? Svaret är enkelt; ingen. Ingen kan förstå & det gör så ont inombords. Dem som vill förstöra för mig & göra mitt liv till ett helvete har verkligen lyckats, så grattis till er.

Nu ska jag gå ut en kort sväng med Yori & sen försöka sova, så att jag orkar med morgondagen. Jag hoppas att jag får sova ordentligt inatt, för det behöver jag verkligen! Och så hoppas vi att det känns bättre imorron!

Dee utklädd till E.T. (Shit, vad jag saknar henne, min galenpanna!)

Jag ska kriga tills jag vinner

Ni som känner mig & har gjort det en längre tid vet mycket väl om mina psykiska sjukdomar & vad dem har ställt till med i mitt liv. Ni andra, tja, välkommen till min värld.

Under den tiden som jag hade både Yori & Zoom så mådde jag bättre än på många, många år. Jag kände mig hel, jag hade allt jag önskade mig. Jag blev fri från självskador & jag kunde minska ner på medicinerna. Livet såg riktigt ljust ut för första gången på väldigt länge.

Men när jag omplacerade Zoom så rasade jag igen, på alla sätt som var möjliga. Jag fick höja & även lägga till mediciner, jag mådde dåligt, tappade energi, lust & motivation, började självskada mig igen & mörkret kom verkligen tillbaka. Jag grät hur mycket som helst då mitt hjärta bara skrek efter Zoom. Jag ångrade mig tusen gånger om att jag hade omplacerat honom, för jag ville ju inget hellre än att få tillbaka honom! Det var ju han som hjälpte mig bort från skiten, han kom in i mitt liv efter att jag hade förlorat Dee & det helvetet som bröt ut då. Han fick mig att kämpa trots alla motgångar, & han kommer alltid att betyda hur mycket som helst för mig.

Men han tålde inte Yori, plus att Zoomen hade starka rädslor för stan, folksamlingar, trafik & tävlingsplatser. Så han skulle aldrig kunna bli den tävlingshunden jag drömde om, därför föll valet på att omplacera honom istället för Yori, för Yori passade mig bättre, även om det som sagt var Zoom som tog bort mig från mörkret. Ni ska veta att jag har ångrat mitt val många gånger, men jag vet att Zoomen trivs så mycket bättre hos Tina & Jörgen där han får bo i skogen & vara kung! Dem tränar dogparkour, agility & går långa skogspromenader där han får springa lös & hoppa upp på alla möjliga stenar & stubbar som han hittar. Emellanåt åker dem in till stan för att träna, men väl där så blir han väldigt rädd, som han alltid har varit, & detta kanske låter helt knäppt för er, men en del av mig är glad över att han fortfarande reagerar så, för det får mig att inse att jag trots allt gjorde rätt val. Han vill vara en skogshund & det har han fått blivit. 🙂 Han är kung på sitt hunddagis & njuter verkligen av livet, & ingen är gladare än jag över det. Så tack Tina & Jörgen för allt ni gör för ”min” Zoom, om ni bara kunde förstå hur mycket det betyder för mig!

Men mitt mående har som sagt svajat rejält sen dess & jag har även fastnat i många gamla dåliga vanor, som självskador av olika slag, & jag har även varit inlagd på psyk i omgångar. Jag har haft tankar på att omplacera Yori då jag känt så dåligt samvete för att jag inte har orkat ge honom allt han önskat, han har aldrig lidit, men han har heller inte varit toklycklig. Tack vare mycket stöd från mina bästa vänner Carina & Malin samt min familj så har jag ändå haft kvar honom & nu är jag så himla glad över det! Min spralliga, helgalna knasboll, som jag älskar honom!

Den senaste månaden har varit extremt tuff, jag har gjort saker mot mig själv som jag alltid kommer att ångra, men jag har också överlevt trots allt, & det är det allra viktigaste. Stödet från nära & kära, samt vården, har gjort att jag idag ser saker lite annorlunda. Det hände en sak härom dagen som verkligen fick mig att vakna & inse vad jag håller på med, vad jag håller på att förstöra, inte bara för mig själv, utan även för dem som står mig närmast. Så idag tog jag ett stort steg i rätt riktning genom att lämna in nästan 250 tabletter som jag hade sparade hemma i ”nödfall”. Min sjuksköterska på öppenpsyk blev glad över att få hela den stora påsen & tack vare Yori’s stöd (han var med när jag lämnade in allt) så kände jag inte minsta lilla ångest över att lämna ifrån mig min ”trygghet”, min ”plan b”, utan det kändes enbart bra. 🙂

Jag ska vända på det här nu, jag ska hålla mig borta från självskador i alla former, jag ska satsa på min hälsa & att göra det bästa jag kan av mitt liv. Jag ska göra allt jag kan för att hitta samma livsglädje som min kung Magic hade, för då kan inget stoppa mig igen. Så upp till kamp nu Malin, det kommer att komma många stunder då jag kommer att tveka & ifrågasätta mitt val & livets värde, då allt kommer att kännas för tufft & jag bara vill ge upp, men som sagt, jag ska vara stark & vinna över min psykiska sjukdom, till varje pris. Något jag VET att jag kommer att klara av, bara jag ger mig fan på det, & jag tänker kriga tills jag står där på andra sidan, som vinnare i striden mot min psykiska ohälsa.

The comeback is always stronger than the setback!

Jag är på väg, på väg, tillbaka till mitt liv
Jag har börjat ta mig loss & hoppas snart att jag är fri
Och aldrig ska jag nånsin återvända dit jag var
Ska jaga friden in i döden för att ändra mina dar

Inte ge upp va?

Har precis kommit hem efter dagens 2 timmarspass i freestyle tillsammans med ett härligt gäng freestylemänniskor! Jag trivs så bra i deras sällskap & i den miljön, men när jag & Yori kör så har jag inte alls samma känsla. 🙁 Han sticker fortfarande, visst han kommer tillbaka, men jag blir ändå så ledsen & besviken. Jag lägger ner så mycket tid, pengar & energi på freestylen & så bara skiter han i det, det är iaf så det känns. 🙁 De andra sa idag att han gick bättre idag än sist, men jag har inte kollat på filmerna än, så jag kan inte jämföra dem än, men senare idag har jag tänkt att titta på dem.

Eftersom jag tycker att vårt klass 1 program är dötrist & uttjatat så valde jag att köra klass 2 programmet idag istället, mycket roligare. Jag hoppades långt inne att han kanske inte skulle sticka om det var en ny låt, men nej, sån ”tur” hade jag såklart inte.

Vi körde programmet 2 gånger, med samma katastrofala känsla, & i slutet av passet så fick alla några minuter var inne på planen att köra vad man ville, så då ställde jag upp agilityslalom & körde, & då jäklar vad bra han var!! 😀 Kanske bara att inse att han vill vara agilityhund? Jag vill ju kunna köra flera sporter med honom, men DET ENDA han ALLTID är med på är agility! Han skulle aldrig sticka iväg från en agilityplan, & man ser hur ögonen lyser när han får köra det. Så som sagt, han kanske är en agilityhund?

Vi är anmälda till 2 stycken freestyletävlingar, vilket inte alls känns bra. 🙁 Så jag ska nog stryka mig för båda tror jag, känns inte värt det, det känns snarare som att ju mer jag trycker på, desto värre blir det, så en paus från freestylen kanske vore på sin plats? Och istället satsa på agilityn ett tag? Vi kanske behöver bygga upp vår relation ännu mer, & ett sätt att göra det är ju att köra agility. Kör vi det så får Yori göra det bästa han vet (agility), jag får göra det bästa jag vet (tävla), & samtidigt bygger vi ett starkare band mellan oss. Kan det bli bättre?

Snart kan man äntligen köra agility ute, så då kan vi träna massor! Det tråkiga med agilityn är ju att man måste åka iväg varje gång för att kunna träna, freestyle kan man ju träna vart man än befinner sig. Men det är väl smällar man får ta.

På onsdag ska han mätas in av en domare, så att jag får veta om han är en L eller XL hund. Jag hoppas & tror på L, för det är vad JAG får honom till, men jag vet ju hur det gick med Rally. 😛 Haha, hon blev tyvärr M trots att jag fick henne till S, fast det var nätt & jämt. Så håll tummarna för att han dels inte dör av skräck när han ska mätas (han tycker inte om att ha saker på ryggen!!), & dels att han blir en L. 😉

Underbara Dee. <3

Jag har förändrats

Ja, det har jag, & det måste jag inse, på alla sätt & vis. Första gången som jag träffade Java’s uppfödare (oktober 2010) så frågade hon vad jag hade för mål, mitt svar kom snabbt & självsäkert – ATT BLI BÄST!! Sen dess har jag haft det som inställning i allt jag gör, jag har pressat mig själv till gränsen & ibland t.o.m. över den. Jag har ”sett förbi” saker i min väg för att nå närmare mitt mål, & det har skadat både mig & andra, men jag har inte kunnat sett det tidigare.

Årets mål med Yori är HÖGA, satsningen är/var att vinna ”Årets nybörjare i freestyle” & hela mitt tankesätt har kretsat kring tävlingar & ekonomin som det kräver, vilket faktiskt nästan har drivit mig till vansinne. Det har inte varit roligt att träna, för jag har hela tiden känt pressen att jag MÅSTE lyckas, att jag inte duger om jag inte når mitt mål, & att jag kommer förlora mina vänner om jag inte hela tiden visar hur mycket jag kan & lyckas med allt. Det mesta hänger såklart i min ”tävlingsmänniska”-personlighet, men det finns även krav som har kommit & växt längs vägen, inte minst i samband med allt som hände kring Dee.

Bara för några dagar sen så satt jag med paniken ”jag måste åka på alla tävlingar som finns, annars kommer jag inte att bli bäst” & ni anar inte vilken stress jag har inombords p.g.a. det! För att inte snacka om ångesten jag har haft för att Yori går av planen!!

Både igår & idag har jag pratat med nära & kära & allt har börjat landat i huvudet & jag har förstått hur det har legat till, fram tills nu. Och jag är nu redo att göra allt jag kan för att ändra det. Jag är inte samma person som jag var för 10 år sedan, jag har förändrats & därför måste även mitt tävlingstänk ändras, för det är knappast sunt att gå runt såhär. Och även om en stor förändring redan har skett så är jag inte klar på långa vägar.

Därför har jag bestämt mig för att INTE ha några tävlingsmål under året! Jag ska ta bort den sidan helt här på hemsidan, för den stressar mig bara. Jag vet inte när jag & Yori kommer att tävla nästa gång, det får tiden visa. Jag ska inte ha bråttom, det finns så mycket mer man kan göra i livet än att tävla, saker som jag har missat helt i jakten på förstapriset. Saker som att njuta av vår tid tillsammans, hitta på saker, som att bara gå runt i skogen & njuta av friheten. Och sen, när jag är redo, så kan jag börja träna försiktigt igen. Det kommer att bli svårt att då hålla träningen på en normal nivå i huvudet & inte låta allt skena iväg, men förhoppningsvis är jag ännu starkare då. För jag tänker inte låta någon, varken mig själv eller någon annan, dra ner mig till botten på det här sättet igen.

Sen händer det även otrevliga saker utanför hundvärlden just nu, men det är nåt jag håller för mig själv, min familj & mina vänner tills dess att jag känner mig redo att dela med mig av det – OM jag nån gång kommer att göra det.

Det går åt rätt håll

Idag är det onsdag, vilket innebär att Zoomens bandage är omlagt. När han var klar så diskuterade jag lite med en sköterska där & vi kom överens om att inte droga honom nästa onsdag. Det KAN vara så att det är efter sederingen som han blir orolig & inte kan sova. Så att inte droga honom hoppas jag kan göra allt lite lättare, för oss båda två. 🙂

Han är inte jätteglad över bandaget nu, har naggat lite på det. Fortsätter han med det inatt eller imorrn så ryker det, men han får lite mer tid på sig att vänja sig. För det bästa är som sagt om det får vara omlindat för att stabilisera hasen ännu mer.

Det är svårt att planera saker när jag inte vet hur det blir angående hans skada. När den har läkt så väntar ju rehab, hur lång den blir vet jag inte än. Men när han får gå längre än rastningar så är planen att miljöträna mycket, för det behöver han. Jag vill ju att han ska trivas i alla möjliga miljöer & för att det ska funka så mycket vi träna ordentligt på det.

Saknad

Jag förstår inte, kommer jag aldrig att känna sån där underbar glädje för att träna hund igen? Gårdagens pass var riktigt skoj, men det känns hela tiden som att något saknas. Eller rättare sagt, NÅGON saknas!

Min galenpanna, fy fan vad jag saknar henne!! 🙁 Och just nu befinner jag mig i ett läge där jag hela tiden jämför Zoom med henne, & det blir liksom aldrig bra hur jag än vrider & vänder på det. Jag måste se Zoom för DEN HAN ÄR, ge honom en ärlig chans & inte bara känna mig missnöjd med honom. (Jag ångrar inte att jag köpte honom, ånej, jag älskar honom hur mycket som helst, men just träningsmässigt blir det jobbigt.) För det är klart att går jag in med inställningen att ”det är inge roligt att träna” så nog fan kommer det inte att bli det heller! Han känner av mig, & i just dem situationerna så är jag inte ett dugg svårläst. Jag vill ge honom en riktig chans, men jag saknar galenskapen. Mycket.

Imorrn får vi se vad som händer på förmiddagen/dagen, har inget spikat, men på eftermiddagen drar vi till Skutberget & försöker oss på lite GLÄDJEFYLLD träning! Sen hur det går återstår att se.

Massa vuxenpoäng idag!

Mellan kl 10-15 har jag städat, handlat, dammsugit samt fixat i lägenheten, & det blev riktigt bra. 🙂 Några små detaljer kvar, men jag är helt klart nöjd med utvecklingen än så länge.

Jag tog aldrig någon förebild, men kan beskriva det med mörka gardiner, persienner halvt täckta & inte så mycket ”liv” i lägenheten. Jag tillbringar ju större delen av min tid här inne, så det måste vara fint & trivsamt, för det bidrar till att jag mår bättre.

När det kommer till Zoom så har han sprungit in & ut bäst han ville, han njuter verkligen av att vara på uteplatsen, & kunna gå in & ut som han vill. Sen har han såklart ”hjälpt till” lite också, haha, inte alls så snällt. 😛

Dagens bästa köp var helt klart frysen! Nu kommer jag äntligen att få plats med lite mat i frysen, både till mig & till Zoom. Den frysen som är med kylskåpet är jättelitet & proppfullt, ändå har jag knappt nåt ätbart i den. Men nu som sagt ändras förutsättningarna till det bättre. 🙂

Imorrn hoppas jag kunna fota Zoom, bara jag hittar nån som kan hjälpa mig. 😉 Blir det inte av imorrn så kunde Malin hjälpa mig på lördag, men jag vill såklart göra det så fort som möjligt. Jag vet EXAKT hur bilden ska se ut för att vara perfekt, det är den lätta delen, att få Zoom att förstå det blir den svåra. 😛 Men trägen vinner heter det ju, den som lever får se.

Min stöttepelare

Först & främst så vill jag tacka för all den responsen som jag har fått av gårdagens inlägg. Era ord betyder mycket, även om jag inte känner dem flesta av er. Så tack.

Idag har det varit sjuttio resor värre fysiskt. 🙁 Jag har mest legat i soffan, totalt orkeslös, & emellanåt med tårarna rinnandes nerför kinderna. Då har jag haft min fina bruna vän som krupit nära & lagt sig huvud i mitt knä, utan hennes tröst så hade jag mått ännu sämre.

20160727_161043

Jag försöker hela tiden intala mig att det snart vänder & blir bättre igen, jag är ”bara” i en djup svacka just nu. Men jag vet inte om jag tror på mig själv angående det. 🙁 Det är svårt att hålla huvudet högt & se framåt när kroppen blir allt sämre. Jag HATAR att känna mig såhär svag, så snälla, låt det vända & bi bättre inom en mycket snar framtid!

Gotland dag 1

Vi började med en härlig strandpromenad på morgonen. Sen har vi åkt massa bil, och så har vi varit på stranden igen. Fast andra gången var vi inte direkt själva där om jag uttrycker det så, men jag lyckades med mina fotoplaner ändå! 🙂

20160718_143735-1 20160718_143844-1

Korten är MYCKET snyggare i kameran än i mobilen!! Men ville bara visa er lite. 🙂 Vill ni hänga med ännu mer än i bloggen så finns vi på Instagram också, där uppdaterar jag flera gånger dagligen om vad vi hittar på.

Valparnas första biltur

Idag har valparna för första gången fått åka bil! Det blev en kort tur hem till mig för att hämta posten, sen tillbaka hit till Carina. Valparna tyckte inte att bilresan var sådär himla kul, men det var spännande att undersöka mitt hem. Rally fick följa med som lite stöd & det var nog mycket uppskattat av valparna.

20160317_123222

Annars så har vi mest fixat ärenden idag, veterinären har skrivit på dispensansökan så den ska jag skicka in imorrn. Ska även fixa med min uppsägning av lägenheten, betala räkningar & lite sånt imorrn. Så jag har viktiga saker som väntar.

Ni som inte har mig på Facebook vet ju inte att jag & mina tjejer ska flytta 1 Juni, jag har fått en lägenhet i samma hus som Malin. Så det blir inget Norrstrand nu, utan ett nytt ställe på Kronoparken, men jag längtar verkligen efter flytten ändå. Jag & Malin kommer att ha så himla kul tillsammans. 😀 Kunna ta så gott som alla promenader tillsammans, plus att jag får bottenplan & uteplats, kan det bli mycket bättre?!