En tuff tid, men kan min dröm bli sann?

Har åter igen en tuff period här i livet, dem kommer & går, hela tiden. Jag tvingas jämt ta beslut som både gör mig gladare & som gör mig ledsen, men jag hoppas att alla är för mitt eget bästa.

Igår hände inte mycket alls, jag låg i sängen större delen av dagen, men så var det ju tokvarmt ute hela dagen så man kunde ju inte vara ute & gå heller. 🙁 Ensamheten är jobbig, jättejobbig, så det är tur att jag i alla fall har Yori här. <3 Han kommer aldrig att kunna ersätta en annan människa, men han gör mitt liv bättre ändå, så gott han bara kan. Som igår morse när jag bröt ihop & fick en stark ångestattack, då kom han upp till mig i sängen & la sitt huvud i mitt knä & tittade på mig med sina stora ögon & bara fanns där vid min sida. Då rann tårarna ännu mer, av kärlek för att jag har en sån fin vän. <3

Idag har det varit en mycket bättre dag! 🙂 Vi har varit ute & gått en timme med en nygammal nära vän & jag hoppas att vi kommer att ta många fler promenader tillsammans. Så himla mycket roligare att gå när man har nån man kan prata med längs vägen. Och detta var första gången som Yori fick träffa min vän, men man kunde tro att dem kände varandra för Yori blev JÄTTEGLAD när min vän kom & mötte oss! :O Hoppade på honom & skulle busa, haha. Yori som ibland har så svårt för främmande människor.

Det är dagar som denna som drömmen om att utbilda honom till assistanshund vaknar till liv igen. Han har mycket han måste lära sig, men han blir bara bättre & bättre (bortsett från svackor som vi alla har) & det är hög tid för mig att bygga upp en plan för honom, eller för oss. Första steget blir att hälsa på folk & låta sig hanteras. Steg nummer 2 blir att bota hans rädsla för djursjukhus, vi måste bara vänta ut coronan lite till, har fan väntat i all evighet. 🙁 Men jag tänkte höra av mig till djursjukhuset & göra upp en plan med dem, om dem nu vill hjälpa mig, vilket jag hoppas & tror. Sen jobbar vi såklart vidare på koppelgående (vilket går kalasbra när vi går själva, men så fort nån annan är med så blir det jobbigare) & vardagslydnaden. Han bryr sig inte längre om barnen som skriker & springer åt andra hållet när vi är ute, men springer dem MOT oss så blir han lite osäker, men vi jobbar på det med. Det var längesen han skällde ut nån nu, så ja, det går verkligen framåt. 😀 Han fyller snart 2 år & senast när dem är 5 år måste dem göra provet, så vi har 3 år på oss & med tanke på vilken skillnad det är på honom nu så tror jag faktiskt att vi kan klara det!! Jag måste ha tålamod & låta det ta den tid det tar, synd bara att jag har så himla svårt för det. 😛 Haha, allt ska ju ske senast igår om man frågar mig. 😉

Han är så förstående, han är så genomsnäll, shit vad jag älskar honom! Det spelar ingen roll om jag mår bra eller åt helvete, han finns alltid där ändå. Orkar jag inte aktivera honom på några dagar så är det helt okej, & när jag vill träna så hänger han snabbt på! Han anpassar sig så himla bra efter mig & mitt mående, i alla dem svängningarna jag har. Jag skulle vilja ge hela världen till honom, men det kan jag inte, tyvärr, men jag kan ändå ge honom så mycket som möjligt. Dem senaste dagarna har jag insett att jag inte bara behöver honom, utan han behöver även mig! Vi är som sagt inte perfekta nån av oss, men tillsammans är vi bättre. Vi trivs inte att vara ifrån varandra, utan vi hör ihop, jag & min Yori.

Det är nästan så att tårarna rinner nu, dem tränger sig på, för jag älskar honom så mycket. <3 Det finns liksom inga ord som kan beskriva vår kärlek & jag hoppas att vi har många härliga år kvar tillsammans. Det är som sagt tufft just nu, men vi behöver ”bara” hålla ut, för det vänder & blir bättre igen, det måste det bli. Jag får inte sluta tro, varken på mig själv eller på honom, eller på oss, för tillsammans kan vi fan klara allt!

Hjälp, vilken bild är finast?!

Inatt när jag inte kunde sova så passade jag på att leta fram gamla bilder på Java från en av mina externa hårddiskar. Jag har ett projekt på gång, vill inte säga vad än, men jag behöver eran hjälp med att välja bild. 😛 Haha, jag har ett par favoriter bland dem 6 bilderna jag har valt ut redan, men det är alltid roligt att höra andras åsikter också. 🙂 Så vilken eller vilka bilder tycker ni mest om?

Jag tittade även på lite olika filmklipp där min lillebrorsa har ställt upp & följt med mig & Java till diverse ställen för att fota & filma oss. Så världens största tack(!!) till världens bästa bror, för tack vare han så lever minnena vidare på flera olika sätt. Och ibland behöver man få se allt igen, & inte bara minnas det i huvudet. Så åter igen – TACK!! <3 Några bilder & ett litet filmklipp finns nu att beskåda på vårt Instagramkonto.

Här hemma är det riktigt tyst & tomt. Yori har ju varit hos min farsa sen i måndag, eftersom jag fick feber då. 🙁 Hela måndagen, nästan hela tisdagen & morgonen igår har jag haft feber, men nu har jag bara huvudvärk, så det går ju åt rätt håll. 😉 Bara febern håller sig borta, vill ju kunna åka iväg på tollarträffen på lördag, men får jag nån mer feber så får jag ställa in den, inte mer med det. Det kommer ju fler träffar, men jag har ju sett fram emot lördagens. Men men, inte mycket jag kan göra åt det nu, utan jag får bara vänta & se hur det hela utvecklar sig.

Längtar tills allt detta är över & allt kan återgå till det normala igen, både vad det gäller mig själv, men också för resten av världen. Det är så många av mina möten som ställts in p.g.a. coronaviruset & jag behöver ha dem! Har märkt en försämring i mitt mående psykiskt, men det var ju det där med att aldrig ge upp, aldrig nånsin. Jag klarar det här, även om livet pissar mig i ansiktet just nu, så SKA det bara gå hela vägen! Jag ger mig inte, även om jag många gånger önskar att jag gjorde det. Jag har Yori, min familj & mina vänner, dem stöttar mig oerhört mycket hela tiden, dem ger mig nya krafter när mina håller på att ta slut & tillsammans borde vi kunna ta oss igenom allt. <3 Bara vi vågar tro på det tillräckligt mycket.

Saknar att kramas med min prinsessa. <3