Vilken besvikelse

Idag hade jag & 3 personer till hyrt hallen för att köra tävlingsträning i freestyle. Jag var supertaggad innan & under uppvärmningen så kändes även Yori taggad & jag trodde att det skulle flyta på bra när vi skulle köra, men nej. Redan direkt vi startade programmet så ”tappade” jag honom, & ungefär i mitten så stack han iväg!! :O Det har ALDRIG nånsin hänt att han har stuckit iväg under träning!!!! Tack vare staketet så kom han inte så långt, & han kom tillbaka efter en liten stund. Men jag blev så besviken, så ledsen, det gick så katastrofalt dåligt att det var pinsamt inför dem andra som var med. Så hade jag kunnat sjunka genom jorden så hade jag gärna gjort det där & då.

Efter att alla hade kört 1 gång så körde vi omgång 2. Här var Yori MYCKET bättre!! 😀 Inte sådär fartig som han kan vara, men han lyssnade mycket bättre & visade inga tendenser till att sticka iväg igen. Känslan var väl inte på topp, men jämför man med gången före så gick det bra.

Så nu har jag ännu en sak att oroa mig för på tävlingen om 2 veckor = att han ska sticka iväg! Han kommer ju ingenstans eftersom det är inomhus, men man känner sig så jävla värdelös när hunden drar. 🙁 Det har hänt med alla lundehundar jag har haft, inte med nån bc, & nu, ja, nu hände det med tollaren. Det känns så otacksamt när man själv engagerar sig massor med både krafter, tid & pengar, & så bara skiter hunden i en. 🙁 Just då är inte hunden så poppis i mina ögon.

Men det måste väl gå katastrofalt ibland? Eller? Annars uppskattar man väl inte dem gångerna som verkligen går bra? Vi kommer igen, om 2 veckor går vi tillsammans in på tävlingsplanen för att debutera i freestyle, låt det då bära eller brista.


(Bilden är från ett tidigare tillfälle.)

Han kanske inte är mogen än?

Ni som känner mig vet att jag är världens tävlingsmänniska, på gott & ont, & ibland, som nu, så ställer det till ett kaos i huvudet & känslor som slår hej vilt inombords. Jag vill så himla mycket & det gör att jag ställer höga krav på Zoom, vilket resulterar i besvikelser för min del.

Idag när vi tränade programmet till musik ute så var han supertaggad under uppvärmningen & jag tänkte att nu jäklar kommer det att gå bra! Men direkt vi körde programmet så tappade han fokuset, sprang iväg, kom tillbaka, sprang iväg osv. Så jag fångade in honom & satte honom i bilen. Helt klart besviken.

Efter en liten stund så gjorde vi ett nytt försök, han höll fokus liiite längre tid då, men sen slutade det likadant som gången innan. 🙁 Så in i bilen igen medan jag samlade ihop mig. Precis innan vi åkte hem så körde jag bara små korta trick (med godis) med honom för att det skulle sluta bra, & det gjorde det.

På vägen hem kände jag mig först ledsen, jag lever verkligen för tävlingarna, det är dem som får mig att må som bäst, & jag vill så himla mycket. Så när Zoomen springer iväg så känns det bara som att han skiter i mig, skiter i allting som har med mig att göra, & bara tar för sig av livet på egen hand. 🙁 Det är en oerhört jobbig känsla & en tanke om att det bästa vore att bara ge upp. MEN jag vet att han inte gör så för att vara elak, han tänker inte ”nu jävlar ska jag skita i henne”, utan han kan bara inte hålla fokus. Han är typ 1,5 år & har vilat flera månader p.g.a att han bröt benet, så vi har inte tränat supermycket, även om det känns så. Jag ställer för höga krav på honom, & mig själv, & det är något JAG måste jobba med!

På lördag väntar freestyletävling UTOMHUS i Kumla & istället för att gå in med tanken ”vi ska vinna det här”, så går jag in med tanken ”hoppas att han stannar kvar på planen”. Det är en väldigt STOR skillnad både i tanke & i känsla. Och det är riktigt jobbigt. Jag kommer att vara beredd att diska mig om (eller när?) han tappar fokus, för då KANSKE vi kan få en positiv känsla med oss hem.

Bortsett från lördag så har jag ingen mer freestyletävling bokad, jag har flera olika alternativ & hade jag en hund som verkligen funkade på planen så hade jag nog åkt på alla. Men nu ser ju inte läget ut så. 🙁 Så jag har bestämt mig för att om han inte kan fokusera på lördag (vilket jag inte tror att han kommer att kunna göra då det är allra första gången utomhus), så kommer vi att ta ett uppehåll med freestylen, & miljöträna mer samt låta honom mogna.

Så antagligen blir lördag sista tävlingen på ett tag, det känns tufft, men det är det bästa jag kan göra, både för mig själv & för Zoom. Jag vill inte riskera att förstöra nånting, det är det inte värt. Fast oavsett hur svår han än är så älskar jag honom över allt annat! Han är värd sin vikt i guld, vare sig han funkar på tävling eller inte.

Men vi har stora planer för utställningar, så där kommer mitt ”tävlingsfokus” att ligga. Jobba på hans bra självförtroende & utstrålning i ringen. Han brukar visa upp sig riktigt fint, men det kan bli ännu bättre. Det kan det alltid. 😛