Han kanske inte är mogen än?

Ni som känner mig vet att jag är världens tävlingsmänniska, på gott & ont, & ibland, som nu, så ställer det till ett kaos i huvudet & känslor som slår hej vilt inombords. Jag vill så himla mycket & det gör att jag ställer höga krav på Zoom, vilket resulterar i besvikelser för min del.

Idag när vi tränade programmet till musik ute så var han supertaggad under uppvärmningen & jag tänkte att nu jäklar kommer det att gå bra! Men direkt vi körde programmet så tappade han fokuset, sprang iväg, kom tillbaka, sprang iväg osv. Så jag fångade in honom & satte honom i bilen. Helt klart besviken.

Efter en liten stund så gjorde vi ett nytt försök, han höll fokus liiite längre tid då, men sen slutade det likadant som gången innan. 🙁 Så in i bilen igen medan jag samlade ihop mig. Precis innan vi åkte hem så körde jag bara små korta trick (med godis) med honom för att det skulle sluta bra, & det gjorde det.

På vägen hem kände jag mig först ledsen, jag lever verkligen för tävlingarna, det är dem som får mig att må som bäst, & jag vill så himla mycket. Så när Zoomen springer iväg så känns det bara som att han skiter i mig, skiter i allting som har med mig att göra, & bara tar för sig av livet på egen hand. 🙁 Det är en oerhört jobbig känsla & en tanke om att det bästa vore att bara ge upp. MEN jag vet att han inte gör så för att vara elak, han tänker inte ”nu jävlar ska jag skita i henne”, utan han kan bara inte hålla fokus. Han är typ 1,5 år & har vilat flera månader p.g.a att han bröt benet, så vi har inte tränat supermycket, även om det känns så. Jag ställer för höga krav på honom, & mig själv, & det är något JAG måste jobba med!

På lördag väntar freestyletävling UTOMHUS i Kumla & istället för att gå in med tanken ”vi ska vinna det här”, så går jag in med tanken ”hoppas att han stannar kvar på planen”. Det är en väldigt STOR skillnad både i tanke & i känsla. Och det är riktigt jobbigt. Jag kommer att vara beredd att diska mig om (eller när?) han tappar fokus, för då KANSKE vi kan få en positiv känsla med oss hem.

Bortsett från lördag så har jag ingen mer freestyletävling bokad, jag har flera olika alternativ & hade jag en hund som verkligen funkade på planen så hade jag nog åkt på alla. Men nu ser ju inte läget ut så. 🙁 Så jag har bestämt mig för att om han inte kan fokusera på lördag (vilket jag inte tror att han kommer att kunna göra då det är allra första gången utomhus), så kommer vi att ta ett uppehåll med freestylen, & miljöträna mer samt låta honom mogna.

Så antagligen blir lördag sista tävlingen på ett tag, det känns tufft, men det är det bästa jag kan göra, både för mig själv & för Zoom. Jag vill inte riskera att förstöra nånting, det är det inte värt. Fast oavsett hur svår han än är så älskar jag honom över allt annat! Han är värd sin vikt i guld, vare sig han funkar på tävling eller inte.

Men vi har stora planer för utställningar, så där kommer mitt ”tävlingsfokus” att ligga. Jobba på hans bra självförtroende & utstrålning i ringen. Han brukar visa upp sig riktigt fint, men det kan bli ännu bättre. Det kan det alltid. 😛

Om att vara besviken på sin hund

Nu ska jag skriva om ett ämne som kan vara ganska känsligt. Jag vill inte ha några spydiga kommentarer, så håll dem för er själva. Vill ni däremot kommentera med nånting trevligt så ser jag fram emot att få läsa dem kommentarerna.

Igår var det då ÄNTLIGEN dags att valla igen. Jag åkte dit, full av förhoppningar & lite kaxig, var mer eller mindre övertygad om att det skulle gå så bra som det gjorde förra veckan. Men oj, vad tokigt det kan bli.

Första vändan så var Dee mer ute på en slapp söndagspromenad än vallade några får. 🙁 Hon var näst intill ointresserad av fåren, så hon luktade & åt bajs, kissade, titta på fåglarna samt tittade ut över ängarna. Med andra ord, nästan allting utom att valla.
Så istället för att komma vidare & utvecklas, så fick vi ta några steg tillbaka & istället jobba med motivation & drivning. Hon föredrar att driva fåren, då detta med fösning inte har kommit in i hennes lilla huvud än. 😉 Här kan jag ju lätt jämföra henne med Java, för Java ville helst gå mot fåren, & Dee, ja, hon vill mest gå runt dem. Det blir väldigt svårt för mig, eftersom Java var min första riktiga egna vallhund (jag har ju vallat med några erfarna hundar tidigare, men aldrig lärt upp någon själv), så fick jag ju lära mig mycket av henne. Och nu, när Dee gör raka motsatsen till vad Java gjorde så innebär det att jag måste ställa om helt i huvudet. Jag säger inte att det är fel, jag säger bara att det inte är så lätt.

Men iaf, efter den rundan så var jag så ledsen & besviken att jag istället blev arg. Jag som hade hoppats så mycket & längtat som en galning. Allt kändes bara bortkastat. Det kändes som varenda krona jag har lagt på vallning varit helt i onödan. (Jag vet att jag är oerhört känslig & lätt förstorar upp saker, men det är sån jag är.) Så jag gav Dee vatten & satte sen in henne i bilen & gick bort till fårhagen igen för att titta på dem andra. På vägen tillbaka till fårhagen så tog jag några djupa andetag & kände efter hur jag egentligen mådde, med andra ord, vilka mina primära känslor var. Jag tillät mig att känna allt det som kokade inombords, & viktigast av allt; jag tillät mig själv vara besviken. En del tycker inte att det är ”rätt” att bli besviken på sin hund, men hej, jag är inte mer än människa. Jag erkänner hellre både för mig själv & för andra att jag är besviken, istället för att trycka undan den känslan & istället provocera fram nånting annat. Det är okej att vara besviken, det är mänskligt, jag har blivit det förut & kommer att bli det igen. Men oavsett vad, så är det helt okej.

Efter en liten stund så var det min & Dee’s tur igen & då försökte jag ladda om, sänka kraven, förhoppningarna & hålla mina drömmar i schack. Så istället för att bli irriterad på henne när hon inte visade tillräckligt stort intresse, så lät jag henne träna på att driva. Emellanåt föste vi lite också, samt tränade på bågar, men större delen av tiden drev vi helt klart. Efteråt kändes det liiite bättre, men jag var långt ifrån så kaxig som jag var innan första passet.

Tredje passet gick ännu ungefär som det andra gjorde, fast både jag & Dee var rätt så trötta. Så det blev ett väldigt kort pass. Efteråt bestämde jag & instruktören att jag & Dee ska komma några gånger till, detta samtidigt som jag ska valla på annat håll emellan gångerna. Jag hoppas att vi ska utvecklas tillsammans nu när vi ökar på till 2 gånger/vecka med vallningen, men samtidigt hejdar jag mig själv lite grann så att inte förhoppningarna (& därmed också kraven) blir allt för höga.

20150908_183257

Är det fler än jag som tycker att det faktiskt är helt okej att bli besviken på sin hund? Lika mycket som man kan bli besviken på någon annan eller varför inte på sig själv. Eller tycker ni att man helt har misslyckats om man känner sig besviken på sin hund? Anser ni att JAG isf har gjort något fel? T.ex. genom att sätta för höga förhoppningar & krav? Jag tror på att sikta högt för att ta sig nånstans, men det betyder inte att vägen går spikrakt uppåt, ånej, den innehåller många berg & dalar innan man närmar sig målet.

150909