Jag är ledsen för att jag inte orkar allt jag vill

Svackan vägrar att släppa sitt grepp om mig. Det är oerhört tufft & jag gör mitt bästa för att ta mig igenom såväl dagar som nätter på ett så bra sätt som möjligt, men det är fan inte lätt. Börjar tro att jag har hamnat i en depression IGEN, men jag menar, hur jävla tätt kan dem komma?! Jag vill inte behöva läggas in för att fixa med nya mediciner, men snart ser jag inget annat val. Drar ut på det så länge jag bara kan, i hopp om att det ska vända ”på egen hand”.

Just nu är jag värdelös på att höra av mig & hålla kontakten med folk runt omkring mig, & jag är ledsen för det. Tänker speciellt på en person, du vet nog vem du är, ta det inte personligt, det är inte dig det är fel på. Dem enda jag pratar med nu är dem jag träffar, vilket är typ Carina…Och i samband med tollarträffen så träffade jag ju en del andra personer, men har sen dess inte pratat med nån av dem. Skulle vilja ha mer kontakt med min familj, men krafterna finns inte & därför uteblir det. Det betyder INTE att jag älskar dem/er mindre, det är bara det att jag just nu inte orkar med saker som dem flesta tar för givet att man alltid klarar av. Jag prioriterar Yori & gör mitt bästa för att ge honom roliga stunder, men efteråt blir jag mest liggandes i soffan/sängen resten av dagen. Läser man min blogg, alltså hunddelarna av den, så låter det som att vi är jätteaktiva, men så är det verkligen inte. Vi försöker att hitta på nånting per dag, men det är inte alltid det blir av. Idag t.ex. orkar jag ingenting, så Yori (& även Ilmo så länge jag har honom) får ha tråkigt, korta rastningsrundor är allt som händer. Senare idag ska han dock få åka hem till min farsa & där får han roligt! 😀 Dels med Zicco, men även med resten av alla som bor där. <3 Det är min tröst idag, ”han får det roligt senare”. Jag ska ju röntgas ikväll & imorron förmiddag, det är därför han ska få vara hos farsan under tiden, så slipper jag känna stress över att han är ensam hemma, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar, om det är förseningar m.m. Så tack för att ni tar honom! <3

Igår fick han bada lite igen, träna lite på att faktiskt HOPPA från en brygga & inte bara ”plumsa i”. 😛 Haha. Lite race med tjejligan i ”skogen” roade han sig också med, medan jag & Carina satt & tittade på, lagom ansträngande. 😉 Han är så lycklig när han får göra saker & jag önskar så att jag orkade ge honom det varje dag, men det får komma längre fram. Nu är fokuset som sagt att ta mig igenom tiden på ett bra sätt, resten kommer senare.

Zoom – en vattenhund?

Jösses, idag höll tårarna på att börja falla när Zoom var så himla duktig i vattnet! Jag är så stolt över honom. <3

Det började med att vi var på utställningen där vi satt i solen någon timme. När Mumrik sen var klar för dagen så packade vi ihop grejerna & gick ner till hundbadplatsen. Zoom gick ner i sanden frivilligt, men ner i vattnet, nej, det skulle han INTE! Så jag lyfte upp honom & bar honom en liten bit ut i vattnet, så att han fick simma in, för första gången i sitt liv. Han behövde bara simma typ 1-2 meter så det var ingen lång sträcka. På så sätt blev han även ordentligt svalkad efter att ha blivit så varm i solen. Men fort upp på stranden & vägra att gå mot vattnet, för han ville då inte behöva simma igen. 😛 Jag tog upp honom i famnen igen & gick ut såpass långt att hans mage nästan nådde vattnet, & där släppte jag ner honom. Han försökte först ta sig upp, men när inte det funkade så stod han & skakade lite. Sen, bara sådär plötsligt så började han röra sig i vattnet & gick UTÅT!! :O Han vände ganska snabbt, men ändå. Det verkar som att det släppte för honom & han insåg att han inte skulle dö. Sen fick han godis i vattnet & kunde utan några som helst tveksamheter gå upp på land & ut i vattnet igen, hur många gånger som helst. Och jag blev så himla stolt över min modiga grabb! <3

Vissa säger att man aldrig ska tvinga en hund till att bada, men ibland måste man göra det. För som idag, det var galet varmt & hundarna behövde kylas ner lite. Jag har ”tvingat” (under humana förhållanden) alla mina lundehundar att vara i vattnet & svalka tassarna åtminstående. Och till slut har det släppt för alla & dem har insett att det kan vara ganska skönt i vattnet. Jag skulle ju aldrig kasta i hunden hejdlöst eller på nåt ställe som kan vara farligt. Och jag följer alltid med själv i vattnet ifall jag skulle behöva supporta hunden. 😉 Så jag hoppas att Zoom nu har fattat att vatten inte betyder döden, men det återstår att se. Vi har i alla fall kommit en bra bit på vägen!

Vi träffade även Marie med Viggo & Fröya på utställningsplatsen. Fröya skulle ha ställts ut om hon inte hade blivit huggormsbiten för någon vecka sen. Men det var ändå kul att de kom & vi kunde träffas en stund. 🙂 Mumrik blev kär i Fröya, men hon hade inte riktigt samma känslor för honom som han hade för henne. Men så är det ibland. 😛

Nu är Zoomen helt slut, han ligger utslagen på mattan & kommer nog att behöva ta det lugnt resten av dagen. Imorrn hoppas vi på att det blir en skogspromenad med Mumrik, Zoom & tjejligan, med tillhörande matte & husse såklart 😉