Vi har mycket att jobba på!

Ja, om jag & Yori ska hitta tillbaka till varandra så har vi mycket att jobba på! Bristen på träning dem senaste månaderna har fått oss att glida ifrån varandra jättemycket, vi har liksom inte roligt tillsammans längre, utan enbart var för sig, & det är nåt jag vill ändra på. För att kunna ändra på det så MÅSTE vi göra saker TILLSAMMANS igen, som att träna olika saker, gå aktiva promenader & ja, helt enkelt göra saker tillsammans. Dem senaste dagarna har jag försökt att träna trick med honom inomhus, men han är ointresserad av det, så så långt har det gått. 🙁 Ute om jag försöker träna med honom så vill han bara jättekorta stunder, sen är allt annat mer intressant. Så vi får köra mikropass ute, iaf när det gäller freestylen, för när vi tränar med dummies så hänger han med lite längre, så därför börjar vi bygga vår relation & träning på det! För tycker han att det är kul så tycker oftast jag också att det är roligt, så vi satsar på det, stenhårt.

Men många gånger har jag så oerhört svårt för att motivera mig att hitta på nånting med honom, just för att han hellre gör saker med andra, men jag VET att vi har haft en fantastisk relation tidigare & vi ska banne mig hitta tillbaka till den! Jag får tvinga mig att försöka, om & om igen, & belöna Yori massor för nästan all kontakt han tar med mig.

Idag på träningen så hade vi ROLIGT TILLSAMMANS!! Han var jätteduktig med dummiesarna, & lyssnade bra även på dem andra bitarna som ”hör till”, så som fotgående & att stanna kvar. Fotgåendet är långt ifrån perfekt, men man måste börja nånstans, eller hur? JAG MÅSTE HA LÅGA KRAV NU, för vi ska bygga från grunden & vi ska göra det stabilt. Vi ska se till att vi båda har roligt & lyckas med det vi ska göra, det är nog lika viktigt för både mig & Yori. Jag tror att Yori kommer att ha lättare för det än jag, för jag är ju så förbannat bra på att sätta höga krav, även när jag verkligen försöker att sänka dem. Så vi får se hur det går.

Jag har tänkt att jag & Yori ska göra NÅNTING TILLSAMMANS VARJE DAG, antingen gå en aktiv promenad (& med aktiv menar jag att det händer saker, som typ dogparkour & sånt som kräver uppmärksamhet & samarbete), försöka träna ett jättekort pass inne, träna nånting ute, typ med dummies, eller varför inte ta en inlinestur? Alla dem sakerna kräver uppmärksamhet & samarbete, & det är det jag måste ”jaga” en tid framöver nu, annars kommer vi aldrig att hitta tillbaka till varandra. Jag behöver min VÄN Yori, min SJÄLSFRÄNDE Yori, inte bara min hund Yori. För tro mig, det är stor skillnad på dem kategorierna!

Om man bortser från livet med hund så ska jag starta i en grupp imorron på vuxenhabiliteringen, som handlar om min autismdiagnos. Vi får väl se om jag kan lära mig nåt jag kan ha nytta av, den kostar inget så jag har ju bara min tid att förlora, & det är det värt. Så 6 tisdagar framöver kommer denna kurs att pågå, känns lite ”jobbigt” att vara uppbokad såpass många gånger, men det blir nog bra bara det kommer igång. Känns ju alltid lite jobbigt innan man vet vad man kan förvänta sig av kursen, se vilka andra som är med & sådär, vem vet, jag kanske lära känna nån ny trevlig person som förstår mig mer än många andra? Haha, nejdå, nu ska jag inte ha för höga krav eller förhoppningar, men det vore ju inte helt fel om det blev så. 😉

Idag har jag även träffat sjuksköterskan på öppenpsyk & vi kom fram till att jag ska sätta in en till medicin, för att se om min ilska kan tagga ner. Det har ju varit en del borttagningar av mediciner den senaste tiden, var ju tvungen att testa & se om jag skulle må bättre, sämre eller likadant med färre mediciner, & det kanske som sagt är därför jag har varit så arg. Så nu sätter vi tillbaka stämningsstabiliserande & ser om humöret kan jämna ut sig & bli bättre. 🙂 Jag tror på det, eller framför allt, jag hoppas på det. Men det kommer ju inte att komma över natten, så åter igen, tålamod, tålamod, tålamod, en av mina allra svagaste punkter får jag nu träna på ännu mer, men blir det bättre i slutändan så är det ju värt det.

Selektiv ätstörning/ARFID – fler än jag?

Idag var det då dags för lydnadstävling x 2 för mig & Yori, men p.g.a min djupa svacka som jag befinner mig i just nu så fick vi ställa in dem starterna. Det senaste halvåret har varit grymt tufft för mig & det går inte att räkna alla tårar som har runnit nerför kinderna. Yori har under denna tid fått mindre aktiviteter & inte lika många långa promenader, men istället ännu mer mys & goda saker att äta. Jag tror t.o.m. att han har ökat lite i vikt. 🙂 Han stöttar mig mest av alla, han ser till att jag tar mig ur sängen, att jag kommer ut flera gånger om dagen, & han får mig att känna mig mindre ensam. Han är helt underbar & jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte haft honom vid min sida.

Jag får mycket hjälp från vården, har täta kontakter där, har fått byta lite mediciner, samt att fler insatser väntar. Men det ska nog gå bra det här, i slutändan, jag har mått riktigt dåligt tidigare & jag lever ju än. Fast vägen till det bra livet kan bli lång…

Men det var inte detta jag tänkte skriva om nu, gav er bara lite bakgrundsinfo. 😉 Utan jag tänkte ta upp en sak som alltid är väldigt aktuell & jobbig för mig, nämligen maten. Allt som har med mat att göra är jobbigt, & det har det alltid varit. Åka & handla är hemskt, för jag skäms för vad jag köper eftersom det inte alls är särskilt varierat, utan mest samma saker, samma onyttiga saker. Jag försöker gå ner i vikt men det är svårt när allt man äter som sagt är onyttigt. Varje gång jag åker bort (antingen över dagen eller under flera dagar/veckor) så påminns jag om mina stora matproblem. Jag är så avundsjuk på ”alla andra” som kan ha med sallader & äta, behöver inget kylskåp, mikro eller nånting, utan kan bara ätas som det är, skitsmidigt. Själv så får jag leva på smörgås eller choklad, inget som ger nya krafter direkt.

Jag kan ge er exempel på freestylesatsningen. VARJE gång vi ska ha lunch så kommer dem andra med smidiga, lätta, nyttiga saker, & så kommer jag med mina pinsamma smörgåsar. Jag skäms som fan, försöker att äta upp fort för att undvika att nån hinner fråga eller kommentera min mat. Ingen där har nånsin sagt nåt, eller jo, men inte elakt menat, utan lite på skämt. Men för mig blir det inget skämt eftersom det redan är så ångestladdat.

Samma sak när man är iväg på tävlingar, samma jävla sak VARENDA GÅNG MAN SKA ÄTA nån annanstans än hemma! Jag är så trött på det, det är så jobbigt, det får mig att känna mig så fucked up! Så att åka på semester är väldigt plågsamt för mig, eftersom det då ställs lite mer krav på maten. Det är inte alltid man kan hitta en pizzeria (äter enbart vesuvio & den brukar finnas på alla pizzerior), & på restaurang vågar jag inte äta med rädsla för att känna smaken av nånting jag inte tycker om, för då kommer kräkreflexerna igång direkt & att spy inför massa folk på en restaurang är inget jag vill göra. De allra flesta kan känna smaken av ”äckliga saker” & bara spotta ut det & så är det inget mer med det, men riktigt så lätt är det inte för mig.

Jag har letat efter en diagnos som stämmer in på detta, hitta ett namn på min störda relation till mat. Eller är jag helt ensam om dessa problem? Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) har en del inom vården sagt, men det har inte hjälpt mig nåt. Nu däremot har jag hittat svaret!! Selektiv ätstörning, engelska förkortningen ARFID (avodiant/restrictive food intake disorder). Den beskriver det så klockrent! Det finns en förklaring på mina svårigheter, det är inte bara jag som är helt hopplös, & ni anar inte hur lättad jag känner mig. ARFID är inte så ovanligt bland personer med autismspektrum, & där ingår Asperger som är en av mina diagnoser.

Vill ni läsa mer om Selektiv ätstörning & ARFID så rekommenderar jag dessa länkar, klicka bara på namnen.

Så NEJ, jag är inte bara kinkig med maten, megakräsen eller löjlig, det ligger sååå mycket mer bakom. Och frågor är jobbiga, kommentarer är jobbiga. Allt som påminner mig om det är jobbigt. Jag skäms som sagt för vad jag äter, & därför äter jag helst ensam, om det inte är på en pizzeria som sagt.

Är det nån mer här som läser detta som känner igen sig? Jag vill gärna komma i kontakt med fler drabbade personer, någon man kan prata med som verkligen förstår. Jag ska ta upp detta med min psykolog på vuxenhabiliteringen, för det är ju där man jobbar med autismspektrumet. Sen hoppas jag att jag ska få någon effektiv hjälp med detta, vad & hur det ska gå till vet jag inte, men nu när jag själv har fått en ökad förståelse för det så hoppas jag att det finns nåt att göra.

Varför skriver jag då detta här? Jo, för att jag har en del läsare här så att hitta fler drabbade eller bara ge mina närstående en förklaring är en stor chans som är värd att ta. Så jag ber er, inga skämt eller kommentarer om mina matvanor, oavsett vad ni tycker om dem.

Idag har vi varit en sväng på stan & busat i löven. Var dock inte en optimal plats att busa & fota på, men det är svårt att hitta bra såna platser! Yori var supertaggad & hade nog gärna stannat där länge, haha. Igår fick han i.a.f. köra race med Clara på stranden, så då fick jag springa av sig ordentligt. Snart hoppas jag som sagt att jag är tillbaka på banan helt & hållet så att vi kan komma i form på alla sätt & vis, något som både jag & Yori saknar mycket just nu.