1 år av saknad – nu anfaller dem!

Idag är det exakt 1 år sedan jag lät min fina bc Dee somna in. :'( Och med andra ord 1 år sedan helvetet bröt ut på riktigt. 🙁 Jag har skrivit om det några gånger här i bloggen, & även på Facebook. Jag försöker hela tiden att lägga det bakom mig, men det är svårt när dem då & då dyker upp på nätet & påminner mig om all skit.

Varje dag när jag läser ”mina minnen” på Facebook så står det att Dee var dålig, på ett eller annat sätt. Inte bara senaste året, utan även åren innan dem. Om nån ska må dåligt & vara arg för att Dee var sjuk, så borde det vara JAG! Jag som känner mig lurad på en sjuk hund. Hon hade fan problem med magen innan hon flyttade till mig! Vi kämpade mot det såå många gånger, men hittade aldrig nånting som hjälpte. 🙁 Men dem som ”flög på mig” anser att dem, & endast dem, har all anledning att hata & såra mig. Dem är förmodligen tappade bakom en vagn eller nåt…

Ibland får jag vänförfrågningar på Facebook som verkar ”mystiska”. Jag kollar alltid vad det är för person som vill bli vän med mig där, så jag godkänner inte folk bara hur som helst. Idag hade jag fått en förfrågan från en i Polen. Vi har inga gemensamma vänner, så jag är ÖVERTYGAD om att hon är med ”dem”. Jag tog självklart bort förfrågningen. Jag fick även en mindre trevlig kommentar från nån av dem, en fråga om jag skulle döda Zoom nu när jag blivit sjuk. Den raderades ungefär samtidigt som jag läste den!

Varför ger dem aldrig upp? Herregud! Efter att ha blivit utsatt för deras hat så litar jag inte så mycket på folk längre, vissa som jag trodde var mina VÄNNER försökte förstöra allting ännu mer. Dem ringde fan & hotade djursjukhuset!! Och polisen hade aldrig hört talas om en så sjuk grej som det här. Och alla dessa hot & allt detta hat kom av EN anledning – jag tog bort MIN sjuka hund! Men som sagt, jag försöker att lägga det bakom mig så mycket som möjligt. Även fast det är skitsvårt.

Men idag kan dem inte knäcka mig. Jag föll förra gången, jävligt djupt, men idag är jag starkare & beredd på att attackerna kan öka kraftigt i styrka nu runt årsdagen. Men dem ska aldrig få mig att må så dåligt igen, det är då en sak som är säker.

Mitt liv blev ett rent helvete

Igår eftermiddag tog jag ett djupt andetag & la sen upp en träningsfilm på mig & Dee på Youtube. Jag skrev i länken på Facebook att jag tvekat mycket för att lägga ut den med tanke på all skit som blev när jag tog bort henne. Flera stycken undrar vad som hände & jag tänkte att jag nu skulle berätta det, hela historien.

Under hela Dee’s liv så hade hon mag- & tarmproblem. Redan innan jag hämtade henne så skrev uppfödaren att hon var sjuk då magen var kass på henne, men inte på dem andra valparna i kullen. Jag tänkte bara att hon kanske hade fått i sig nåt olämpligt eller så, & det gick ju över efter några dagar. Men det skulle visa sig vara en åkomma som hon fick leva med hela sitt liv. Hennes mage krånglade fler dagar än den var snäll, & stackars Dee fick ligga inne på djursjukhuset emellanåt p.g.a uttorkning i all diarré & blod (som ofta kom med bajset). Jag tyckte så grymt synd om henne, men jag kunde inte göra så mycket mer.

När hon var nästan 1 år så kom vi fram till att hon även var allergisk & en utredning startades direkt. Kvalsterallergi blev domen & hon fick då testa specialmat, mediciner, hyposensibilisering m.m. men inget utom en hög dos av kortison hjälpte henne. P.g.a kortisonet så kraschade magen ännu mer & i slutet så både bajsade & spydde hon blod & då gav jag upp.

Jag orkade inte så henne lida mer, JA, hon var BARA 2 år när jag tog bort henne, men hennes sjukhistoria var allt annat än att leka med, så jag släppte henne fri från alla plågor. Jag skrev ut på Facebook & sådär om att allergin hade blivit värre & att jag övervägde att ta bort henne. Några människor (nämner inga namn) hörde av sig & ville ”ta över” henne, för hos dem så kunde hon bli frisk. ALDRIG i hela mitt liv att jag omplacerar en så sjuk hund till, för henne, helt främmande människor! Och varför skulle hon bli frisk hokus pokus bara hon flyttade?!

Jag skrev öppet om att jag inte hade råd att gå längre med allergin då det enda alternativet var Atopica som är väldigt dyrt, typ 1 300:- /månad. Jag kanske skulle ha kunna fixa det, men problemen med magen var ju lika aktuella ändå. Och som sagt, när hon spydde blod en natt så kände jag att det var dags att låta henne gå vidare.

När ”alla” i Polen fick höra att jag skulle ta bort henne så startade helvetet på riktigt. Jag skulle ha tagit bort henne på en torsdag, men djursjukhuset var tveksamma eftersom dessa idioter hade ringt dit & hotat dem!! Jag sköt på det en dag, för att verkligen vara säker, mitt hjärta skrek nej, men min hjärna sa lugnt ja. Det fanns inget annat sätt att kunna hjälpa henne, inte hur mycket jag än önskar att det fanns.

Men iaf, dem hotade djursjukhuset & dem hotade mig ännu mer. Jag blev kontaktad på telefon, mail, Facebook, hemsidan, Instagram m.m. & dem höll på att knäcka mig. Precis när jag hade tagit bort henne så vågade jag inte längre stanna hemma, utan fick fly & bo hos en kompis i en helt annan stad. Jag visste ju inte om dem skulle sätta alla tankar & ord till handlingar för då hade jag inte suttit här idag, det är då en sak som är säker.

Jag polisanmälde hela högen, & polisen var helt förbluffade, dem hade ALDRIG hört talas om något liknande. Att folk hotade mig så mycket för att jag tog bort MIN hund, som dessutom var jättesjuk! Hade jag bara inte velat haft kvar henne & hon hade varit frisk så hade jag ju aldrig tagit bort henne, men det fattar visst inte alla. Eftersom dem flesta personerna var från Polen så kunde inte(?) polisen göra så mycket, utan dem tog emot en anmälan & sen var det inte så mycket mer med det.

Tiden gick & varje dag utan min fina tjej var en dag fylld av smärta. Och rädsla. Jag hatade världen för att Dee var så sjuk & ingen kunde hjälpa henne. Jag hatade mig själv för att jag gav upp. Men mest av allt hatade jag alla sjuka idioter.

Dem gjorde en hemsida om mig där dem skrev ut alla mina uppgifter, samt länkar till alla mina sociala medier. Den sidan finns fortfarande kvar, men jag vill inte skriva ut adressen då jag inte vill att den ska få så mycket visningar. Kan dock visa den här bilden som är från den hemsidan:

Jag bestämde mig för att aldrig mer köpa en border collie, för bc-människorna skrämde mig utan bara helvete! Det var inte bara folk från Polen, utan även några här i Sverige, både såna jag kände(!!) & såna som var helt främmande för mig. Dem gaddade ihop sig & anföll hela tiden, på alla sätt dem kunde. Så nej, aldrig mer en border collie!

Efter att jag tog bort Dee så kände hela jag att jag ville ha en lundehund, för i den världen finns det inte lika många idioter (det är iaf vad jag intalar mig själv), plus att den rasen har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Jag väntade på att Rally skulle börja löpa så att jag kunde para henne & sen behålla en valp. Men löpet kom aldrig…

Så jag kollade runt på lite olika lundehundssidor & hittade då Zoom hos en kennel i Norge. Jag skrev till uppfödaren & kollade om någon av de 2 hanvalparna fanns kvar & då var den ena ledig (det var bara 2 valpar i kullen). Jag skrev inte om det öppet, med rädsla för att all skit skulle sätta igång igen, utan jag berättade bara för dem närmsta. Jag, min morsa & Anders åkte & hälsade på uppfödaren & valparna. Jag hade redan innan skrivit & berättat för henne om det som hade hänt i samband med att jag tog bort Dee. Hon sa att hon ville bilda sig en egen uppfattning om mig, något jag var väldigt glad över.

När det blev klart att jag skulle ha honom så skrev jag ut det, & mycket riktigt, en del av helvetet kom tillbaka. Dem trakasserade mig & hörde även av sig till Zoom’s uppfödare & ”varnade” henne för att sälja valp till mig. Som tur var så brydde hon sig inte om dem, för hade hon gjort det så hade jag inte haft någon Zoom idag…

Det händer fortfarande att nån av dem hör av sig, & det är lika jobbigt varje gång, även om jag inte låter mig knäckas. Jag VET att jag gjorde det som var bäst för Dee, även om tusen andra hävdar motsatsen. Jag älskade henne hur mycket som helst & det gör så fruktansvärt ont att sakna henne & att tänka på allt det här. Men jag tänker inte vara tyst längre, jag har inte berättat detta öppet tidigare, men kände att det var dags för det. Om nån har råkat ut för något liknande så är ni inte ensamma, jag vet vilket helvete andra människor kan skapa för en. Jag skulle gärna vilja prata med nån som har liknande erfarenheter, för jag är övertygad om att det finns fler där ute.

Angående valet av en framtida border collie låter jag vara öppet, jag ÄLSKAR den rasen & det kommer jag ALLTID att göra, men frågan är: vågar jag mig nånsin in i den världen igen?!

Avslutar detta långa, ärliga inlägget med filmen som jag la upp igår. Vi tränade på vårt freestyleprogram för att vara redo den dagen hon var bättre & fick tävla, synd bara att den dagen aldrig kom. 🙁

Såhär slutar det här sagan

Ibland har man bara 2 val; ta åt sig av vad andra tycker & tänker & därmed tveka på sig själv, ELLER lita på sin egen magkänsla & kunskap & följa den. Jag har gråtit floder, både över att Dee är dålig, men också över hur elaka vissa människor är. Men det är INGEN ANNAN som ser Dee dagligen & ser hur hon mår, utan det är ENBART JAG som ser det. Och därmed är det ENBART JAG som kan fatta beslutet.

Så imorrn eftermiddag tänds en ny stjärna på himlen, det spelar ingen roll vad andra tycker & tänker, jag gör det som jag anser vara BÄST FÖR DEE!

Kronisk gastrit, kronisk colit, kvalsterallergi (som just nu är åt helvete) samt en senskada (som ingen i dagsläget vet hur omfattande eller stor den är). En hund som lever oerhört begränsat & har ett väldigt tråkigt liv just nu, & har haft en längre tid. Och skulle man fortsätta så blir det tråkiga livet ännu längre, innan det KANSKE ändrar sig & blir bättre.

Jag tackar alla er som stöttar mig i det här, & jag tackar även för dem erbjudanden jag har fått, men såhär slutar det. Ni som varit allt annat än trevliga kan, ursäkta språket, dra åt helvete, för ni gör ingen nytta alls i mitt liv. Jag kommer att rensa på Facebook, ta bort en del vänner, gå ur vissa gruppen osv. För nu blir det ingen mer bc på lääänge, om det nånsin blir någon mer. Jag älskar rasen & kommer alltid att göra det, men mina har varit så sjuka att jag helt enkelt inte vågar chansa på en ny. Inte i dagsläget. Istället kommer jag att ägna mig åt min andra favoritras – lundehunden! Så får vi hoppas att jag har bättre lycka där.

160921

ÄNTLIGEN sa Dee!!

Idag fick Dee vara fri en stund med Jax, & jäklar vad de sprang!! 🙂 Man såg glädjen i Dee’s ögon, den som jag inte har sett på så länge. Hon var nöjd, oj, vad nöjd hon var.

dsc_1095 dsc_1035 dsc_1131 dsc_1249 dsc_1263

Väntar just nu på att veterinären ska ringa upp mig, jag ska kolla vad det var mer för fel på magen, förutom den kroniska gastriten. Sen ska jag fråga honom vad alternativen är, om dem fortfarande är Atopica eller somna in. Kanske finns det nåt annat alternativ ändå?

Jag vet inte, när jag såg henne springa idag så var hon så fri & lycklig, precis som en hund ska vara & om jag behåller henne så kommer det att ta lång tid innan hon får leva ett sånt liv igen, med tanke på sin senskada (som för övrigt inte alls har märkts av än). Om jag väljer att ta bort henne så slipper hon lida mer, men samtidigt förlorar jag min bästa vän & följeslagare. Jag får en del skit från folk om att jag inte ”får” ta bort henne, men ingen känner henne som jag gör, ingen ser hur dåligt hon mår när hon är hemma. För ja, det är bara hemma hon visar sig svag, det är mest då man ser hur hon lider. Det är så förbannat svårt, hade jag inte älskat henne så mycket som jag gör så hade det varit mycket lättare.

Måste dock tacka alla er som stöttar mig i det här, det sista jag behöver är påhopp från personer som tror sig veta & känna min hund bättre än vad jag gör. Jag vet att det här är ett oerhört känsligt ämne, men vissa respekterar inte att man tänker annorlunda jämfört med dem.

Mitt hjärta säger behåll henne. Min hjärna säger släpp henne fri, låt henne slippa smärtan & all klåda som driver henne till vansinne. Och tillsammans blir det bara seriekrock inombords. 🙁

Snart får himlen tillbaka sin ängel

Veterinären har ringt nu & Dee’s vävnadsprover från magen var inte så bra. Kronisk gastrit plus kroniskt nånting mer. Veterinären sa att hon ALLTID kommer att ha problem med magen, & när det gäller klådan så finns det bara 1 alternativ kvar; Atopika. Men jag har tyvärr inte råd att låta henne få den medicinen, så då finns det inte så många andra val…Tyvärr…

Så med det som facit, plus senskadan som man ännu inte vet hur allvarlig den är, så har jag i samråd med veterinären beslutat mig för att släppa henne fri. I slutet av veckan ska jag beställa en tid för avlivning & fram tills dess ska hon få leva livet! Allt kommer självklart att ske på hennes villkor, men oj vad kul hon ska få ha!

Redan ikväll kör vi med träningen med Hundliv & där ska hon få göra alla övningar som hon vill. Det är livskvalité som gäller nu framöver, något hon har saknat länge.

Jag vet inte riktigt hur JAG ska överleva det här, men det får vi ta när det kommer, nu är det Dee som prioriteras först & främst. Min fina galenpanna, livet kommer att bli tomt utan dig. <3

dsc_0129 dsc_0727 dsc_0704 dsc_0751 11873899_10206596193556478_1899867859_n

Och jag ber er nu om att vara snälla, har ni spydiga kommentarer så håll dem för er själva. Jag har det nog jobbigt som det är & ingenting kan ändra mitt beslut.

Imorrn är den stora dagen!

Ja, imorrn ringer veterinären med provsvaren från vävnadsproverna som togs i samband med att hon låg inne en hel helg för 2 veckor sen. Efter att ha sett hennes magsäck så sa dem att den var allt annat än fin, så proverna kan visa precis vad som helst.

Hon har även fått ännu ett sår till följd av sitt kliande, & det sitter på insidan av höger bakben. Så klådan har ju inte minskat alls.

Men trots det, att klådan fortfarande är stark så har jag tvingats minska kortisondosen lite nu under helgen då hon är så fruktansvärt törstig! Hon väcker mig flera gånger varje natt, springer fram till vattenskålen direkt jag öppnar sovrumsdörren & så dricker hon mängder med vatten, sen är det snabbt ut & kissa som gäller. Och jag orkar helt enkelt inte ha det så längre, för jag blir galen av att inte få sova. Och det är ju inte Dee’s fel heller, så jag blir inte arg på henne, utan bara irriterad på hela situationen.

Det lär säkert bli en orolig natt inatt, med tanke på svaren jag får imorrn. Bara ett mirakel kan rädda Dee nu känns det som, så låt oss hoppas att veterinären har ett sånt till oss!

Puss på min älskling!

Puss på min älskling!

Fler sår

Idag hittade jag fler sår på Dee, den här gången på magen & hon är skapligt irriterad på det! Runt omkring (där pälsen täcker på bilden) börjar det nu bli rött & det ser ut som att huden snart spricker. 🙁

14393179_10154081754464102_2116923246_o

Min veterinär är ledig hela dagen idag så han skulle ringa mig på måndag!! :O Hur ska jag klara en hel helg med denna oron? En timme känns som en vecka, gissa då hur långt en hel helg känns som?! Så jag HOPPAS verkligen att provsvaren har kommit då, för då har det gått 14 dagar & det skulle ta 10-14 dagar att få svaret.

Utomhus märker man nästan inget alls på Dee. Hon ser pigg & glad ut, men det är inte alls samma go i henne som det har varit. Den där extra biten saknas liksom. Den som utmärker henne till en galenpanna. Jag saknar den delen, oerhört mycket, jag saknar den glädjen hos henne. Hon har inte alls samma blick längre som hon hade förr, den har förändrats.

Jag vill tro på ett mirakel med henne, men gör inte det. Det är så många bitar som måste bli bra innan jag kan pusta ut. Och det är riktigt dyra bitar, både ekonomiskt & personligt. Det är ingenting som går över på en vecka eller två, utan det kommer att ta tid, lång tid.

Fel provsvar – så besviken

I förmiddags ringde jag till djursjukhuset för att kolla om Dee’s provsvar hade kommit, & då sa dem ja. Men veterinären skulle ringa upp mig nån gång senare idag, han skulle börja kl. 15:00. Så jag gick & var dretnervös hela tiden & bara väntade på att mobilen skulle ringa. Och till slut så ringde han, men det var parasitproverna som hade kommit, & inte vävnadsproverna som jag väntar på!! 🙁 Parasitproverna såg bra ut, så inga parasiter, men det hade jag heller inte räknat med. Veterinären sa att vävnadsproverna BORDE komma imorrn eller början på nästa vecka. Jag vill ju ha dem NU!!!

160915

I övrigt så står det ganska stilla just nu, oron för framtiden när det gäller Dee tar hårt på mig ska ni veta. Är hennes magsäck så illa som det lät på veterinären när dem tog proverna så är det tveksamt om jag kommer att gå vidare. Jag hoppas att den bara var irriterad JUST DÅ, men att den är fin nu. Fast allra mest hoppas jag på ett svar, vilket som helst, bara det här får ett slut.

Vi båda lider

Idag har vi varit ute med några polare på en lugn promenad med lite ”doppa tassarna i vattnet emellanåt” & fika utomhus i solen. Det var mysigt & vi var ute i ungefär 2,5 timmar.

20160913_134610

Men trots det så mår jag skit. Igår kväll kliade sig Dee som en galning över hela kroppen i vad som kändes som en evighet, fast det var ”bara” runt en halvtimme. Jag vet inte hur länge till jag orkar, & jag vet inte hur länge Dee orkar. 🙁

20160913_134855

Jag väntar otåligt på provsvaren som ska komma nu under veckan, det känns som att dem kommer att avgöra allt. Jag måste sätta mina egna behov åt sidan nu & bara tänka på Dee. Som det är i dagsläget så lider hon faktiskt, men hon visar det inte så tydligt. Hon är ju en bc med allt vad det innebär, men tittar man henne djupt i ögonen så ser man att hon inte är lycklig just nu, att nånting är fel.

Jag hoppas verkligen att det finns en enkel lösning på allt, men det gör det ju aldrig. Veterinären sa ju det i telefonen igår eftermiddag ”hoppas inte på för mycket”. Han verkar väldigt icke hoppfull om att hon ska kunna leva ett bra liv. Och som han själv sa ”när jag beställde journalkopior från Solstaden så väntade jag mig några papper, men jag fick typ 40 sidor”. Det säger en hel del om hur mycket hon redan har gått igenom & kämpat sig fram med, & HON ÄR BARA 2 ÅR GAMMAL!! 🙁 Gränsen är nära, mycket nära, men jag tar inget beslut om nånting innan jag har fått provsvaren, så allt hänger på dem.

Jo, just det, för er som inte har Facebook, jag har avbokat tiden på ReDog på fredag, jag vill ha provsvaren från magen innan jag åker dit. För visar det sig vara riktigt illa & jag väljer att ta bort henne så är det ju helt onödigt att åka så långt & göra undersökningar/behandlingar helt i onödan.

Men som sagt, jag kommer inte att gå en meter utan min mobil innan jag har fått svar. Snälla, bara ring så fort som möjligt!!

Så in i helvete nervös!

Ja, det kan man milt uttryckt säga det. Det är 3 stora saker jag är nervös över & alla har en gemensam nämnare, nämligen Dee.

20160912_142331

Först & främst magen, som nu har stabiliserat sig & funkar riktigt bra. 🙂 Men vad ska vävnadsproverna säga?! Oavsett hur bajset är idag så var ju magsäcken väldigt ful för bara nån vecka sen & jag tror ju inte att den ser bra ut nu efter så kort tid. Plus att hon går på en drös piller. Så ja, vad kommer provsvaren att visa?

Med det nya fodret (& medicinerna) så kom klådan tillbaka. 🙁 Och trots att vi höjde Prednisolonet med 5 mg/dag så fortsätter hon att bita sig på hela kroppen. 🙁 Så förmodligen måste vi byta foder IGEN & då är jag rädd för att magen ska krascha på nytt. Eller att hon inte ska bli av med klådan alls, då kommer hon att klia sig till förbannelse & så ska ingen behöva ha det! Så snälla, låt klådan dämpa sig.

20160912_142318

Sist, men verkligen inte minst – hennes senskada. Hur allvarlig är den egentligen? Kommer hon att kunna bli helt återställd? Eller är det kört? På fredag på ReDog så får jag svaren, då vi ska göra en smärtutredning & ultraljuda senorna för att se hur stora dem är. Stefan trodde ju att hon skulle kunna bli helt återställd, men han har ju inte sett hur hon ser ut på insidan. Så han rekommenderade mig ju att göra ett smärtutredning & ultraljud.

Det är en jobbig tid just nu, minst sagt. Hur kommer allting att lösa sig med Dee? Min älskade skatt, hon bara MÅSTE bli bra, på ALLA sätt! Jag är så nervös så jag håller på att trilla av pinnen! Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan min galenpanna, hon måste liksom finnas här vid min sida, utan henne är jag inte hel.