En tuff tid, men kan min dröm bli sann?

Har åter igen en tuff period här i livet, dem kommer & går, hela tiden. Jag tvingas jämt ta beslut som både gör mig gladare & som gör mig ledsen, men jag hoppas att alla är för mitt eget bästa.

Igår hände inte mycket alls, jag låg i sängen större delen av dagen, men så var det ju tokvarmt ute hela dagen så man kunde ju inte vara ute & gå heller. 🙁 Ensamheten är jobbig, jättejobbig, så det är tur att jag i alla fall har Yori här. <3 Han kommer aldrig att kunna ersätta en annan människa, men han gör mitt liv bättre ändå, så gott han bara kan. Som igår morse när jag bröt ihop & fick en stark ångestattack, då kom han upp till mig i sängen & la sitt huvud i mitt knä & tittade på mig med sina stora ögon & bara fanns där vid min sida. Då rann tårarna ännu mer, av kärlek för att jag har en sån fin vän. <3

Idag har det varit en mycket bättre dag! 🙂 Vi har varit ute & gått en timme med en nygammal nära vän & jag hoppas att vi kommer att ta många fler promenader tillsammans. Så himla mycket roligare att gå när man har nån man kan prata med längs vägen. Och detta var första gången som Yori fick träffa min vän, men man kunde tro att dem kände varandra för Yori blev JÄTTEGLAD när min vän kom & mötte oss! :O Hoppade på honom & skulle busa, haha. Yori som ibland har så svårt för främmande människor.

Det är dagar som denna som drömmen om att utbilda honom till assistanshund vaknar till liv igen. Han har mycket han måste lära sig, men han blir bara bättre & bättre (bortsett från svackor som vi alla har) & det är hög tid för mig att bygga upp en plan för honom, eller för oss. Första steget blir att hälsa på folk & låta sig hanteras. Steg nummer 2 blir att bota hans rädsla för djursjukhus, vi måste bara vänta ut coronan lite till, har fan väntat i all evighet. 🙁 Men jag tänkte höra av mig till djursjukhuset & göra upp en plan med dem, om dem nu vill hjälpa mig, vilket jag hoppas & tror. Sen jobbar vi såklart vidare på koppelgående (vilket går kalasbra när vi går själva, men så fort nån annan är med så blir det jobbigare) & vardagslydnaden. Han bryr sig inte längre om barnen som skriker & springer åt andra hållet när vi är ute, men springer dem MOT oss så blir han lite osäker, men vi jobbar på det med. Det var längesen han skällde ut nån nu, så ja, det går verkligen framåt. 😀 Han fyller snart 2 år & senast när dem är 5 år måste dem göra provet, så vi har 3 år på oss & med tanke på vilken skillnad det är på honom nu så tror jag faktiskt att vi kan klara det!! Jag måste ha tålamod & låta det ta den tid det tar, synd bara att jag har så himla svårt för det. 😛 Haha, allt ska ju ske senast igår om man frågar mig. 😉

Han är så förstående, han är så genomsnäll, shit vad jag älskar honom! Det spelar ingen roll om jag mår bra eller åt helvete, han finns alltid där ändå. Orkar jag inte aktivera honom på några dagar så är det helt okej, & när jag vill träna så hänger han snabbt på! Han anpassar sig så himla bra efter mig & mitt mående, i alla dem svängningarna jag har. Jag skulle vilja ge hela världen till honom, men det kan jag inte, tyvärr, men jag kan ändå ge honom så mycket som möjligt. Dem senaste dagarna har jag insett att jag inte bara behöver honom, utan han behöver även mig! Vi är som sagt inte perfekta nån av oss, men tillsammans är vi bättre. Vi trivs inte att vara ifrån varandra, utan vi hör ihop, jag & min Yori.

Det är nästan så att tårarna rinner nu, dem tränger sig på, för jag älskar honom så mycket. <3 Det finns liksom inga ord som kan beskriva vår kärlek & jag hoppas att vi har många härliga år kvar tillsammans. Det är som sagt tufft just nu, men vi behöver ”bara” hålla ut, för det vänder & blir bättre igen, det måste det bli. Jag får inte sluta tro, varken på mig själv eller på honom, eller på oss, för tillsammans kan vi fan klara allt!

Jag har förändrats

Ja, det har jag, & det måste jag inse, på alla sätt & vis. Första gången som jag träffade Java’s uppfödare (oktober 2010) så frågade hon vad jag hade för mål, mitt svar kom snabbt & självsäkert – ATT BLI BÄST!! Sen dess har jag haft det som inställning i allt jag gör, jag har pressat mig själv till gränsen & ibland t.o.m. över den. Jag har ”sett förbi” saker i min väg för att nå närmare mitt mål, & det har skadat både mig & andra, men jag har inte kunnat sett det tidigare.

Årets mål med Yori är HÖGA, satsningen är/var att vinna ”Årets nybörjare i freestyle” & hela mitt tankesätt har kretsat kring tävlingar & ekonomin som det kräver, vilket faktiskt nästan har drivit mig till vansinne. Det har inte varit roligt att träna, för jag har hela tiden känt pressen att jag MÅSTE lyckas, att jag inte duger om jag inte når mitt mål, & att jag kommer förlora mina vänner om jag inte hela tiden visar hur mycket jag kan & lyckas med allt. Det mesta hänger såklart i min ”tävlingsmänniska”-personlighet, men det finns även krav som har kommit & växt längs vägen, inte minst i samband med allt som hände kring Dee.

Bara för några dagar sen så satt jag med paniken ”jag måste åka på alla tävlingar som finns, annars kommer jag inte att bli bäst” & ni anar inte vilken stress jag har inombords p.g.a. det! För att inte snacka om ångesten jag har haft för att Yori går av planen!!

Både igår & idag har jag pratat med nära & kära & allt har börjat landat i huvudet & jag har förstått hur det har legat till, fram tills nu. Och jag är nu redo att göra allt jag kan för att ändra det. Jag är inte samma person som jag var för 10 år sedan, jag har förändrats & därför måste även mitt tävlingstänk ändras, för det är knappast sunt att gå runt såhär. Och även om en stor förändring redan har skett så är jag inte klar på långa vägar.

Därför har jag bestämt mig för att INTE ha några tävlingsmål under året! Jag ska ta bort den sidan helt här på hemsidan, för den stressar mig bara. Jag vet inte när jag & Yori kommer att tävla nästa gång, det får tiden visa. Jag ska inte ha bråttom, det finns så mycket mer man kan göra i livet än att tävla, saker som jag har missat helt i jakten på förstapriset. Saker som att njuta av vår tid tillsammans, hitta på saker, som att bara gå runt i skogen & njuta av friheten. Och sen, när jag är redo, så kan jag börja träna försiktigt igen. Det kommer att bli svårt att då hålla träningen på en normal nivå i huvudet & inte låta allt skena iväg, men förhoppningsvis är jag ännu starkare då. För jag tänker inte låta någon, varken mig själv eller någon annan, dra ner mig till botten på det här sättet igen.

Sen händer det även otrevliga saker utanför hundvärlden just nu, men det är nåt jag håller för mig själv, min familj & mina vänner tills dess att jag känner mig redo att dela med mig av det – OM jag nån gång kommer att göra det.

Så rädd för framtiden

Det finns så mycket att vara tacksam över. Ändå är det många gånger svårt att känna sig just tacksam. Jag är där nu. Jag är så fantastiskt glad över att jag har Zoom, min familj & mina vänner, MEN nånting hindrar mig ändå från att känna just tacksamhet. En bubbla av oro inombords. En oviss framtid. Hur kommer det att bli? Det finns så mycket saker jag vill uppleva, kommer jag nånsin att få göra det? Jag hatar att inte veta hur allt kommer att bli. Kanske blir det bättre än jag befarar, eller så blir det precis så, eller kanske t.o.m. värre?! Ni som känner mig vet ju att jag är expert på att måla fan på väggen & det här är inget undantag.

Varje dag i samband med våra promenader så stärks min rädsla ännu mer, gång på gång, hela jävla tiden. Jag är trött på att vara rädd & därför försöker jag att vända på det, men då blir jag bara arg istället & det är inte så mycket bättre. 🙁 Jag vill se fram mot en framtid med massor av tävlingar & häftiga äventyr, men det kanske bara förblir en dröm. Osäkerheten gör mig galen, & rädslan får hela min kropp att hålla andan.

En månad är väldigt lång tid när man väntar på viktiga svar. Hur ska jag stå ut med ovissheten så länge? Jag vill ju bara veta, kommer det att bli bra igen? Eller är det för sent?

Jag är LIVRÄDD för att det ska vara mitt eget fel. Att mitt destruktiva liv har satt stora käppar i hjulet för min framtid. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det visar sig vara så. Aldrig.

Jag försöker att lugna ner mig själv & inte ta ut saker i förskott, för det behöver inte vara så illa som jag själv tror att det är. Men paniken slår ändå till & ångesten sprider sig i hela kroppen. Jobbigt att andas. Ser suddigt. Hjärnan bultar starkare än hjärtat. Kommer det nånsin att bli bra?

Jag tittar på Zoomen & känner hur mitt hjärta slår på insidan. Så mycket kärlek till denna lilla hunden. Helt obeskrivligt. Jag vill inget hellre än att få uppleva alla saker jag drömmer om med honom vid min sida. Han & jag, för evigt, tillsammans. Snälla säg att framtiden blir bra!

Finns inga ord som kan beskriva min kärlek till den här räven. <3