Jag har saknat dig som fan

För många år sen (shit vad gammal jag känner mig nu) lärde jag känna en helt underbar person. Vi läste varandras bloggar (ej hundbloggen) & började skriva med varandra. Efter att ha gjort det en längre tid så bestämde vi oss för att träffas på riktigt! Så jag & Java satte oss på tåget som tog oss till Eskilstuna där vi mötte underbara Em! Java som i vanliga fall hade väldigt svårt för nya människor hoppade upp på Em samma sekund som hon såg henne, precis som att dem var världens bästisar, & jag fattade absolut ingenting. 😛 Vi umgicks några dagar & en speciell vänskap hade växt sig stark mellan oss, en vänskap som fortfarande betyder hur mycket som helst för mig.

Sen dess så har vi upplevt galna saker tillsammans, som första året vi åkte till Gotland, & hennes helt nya gps sa ”kör sen fågelvägen” när vi hade ställt in koordinaterna på en fyr. 😛 Haha, det kommer jag aldrig att glömma! Och vi har pratat så mycket, om saker som man inte kan prata med alla om, saker som är väldigt känsliga. Vi kunde lita på varandra, vi visste att den andra alltid fanns där när vi behövde. Hon var alltid den första jag kontaktade när jag blev inlagd på sjukhuset, det var henne jag ringde & fick ny kraft, energi & nytt hopp av. Hon som fick mig att inte ge upp när allt runt omkring kändes skit. Min allra bästa vän.

Tyvärr har vår vänskap svajat, eller rättare sagt, vår kontakt har svajat rejält. Vi har inte varit ovänner, vi har bara inte pratat med varandra. Det har blivit så några gånger & ingen av oss vet egentligen varför det har blivit så. Jag har inte ”vågat” skriva till henne, & hon har inte ”vågat” skriva till mig, vi har inte heller ”vågat” gilla varandra inlägg på Facebook, men VARFÖR?! Ingen av oss vet, utan det har bara blivit så. Jag kan bara prata för egen del & jag har varit så rädd för att hon inte skulle ha svarat om jag skrev, för det skulle göra ondare än att jag inte skrev alls. Kanske har hon tänkt/känt likadant? Ni vet uttrycket ”det är lättare att lämna än att bli lämnad”, det är så jävla sant!!

Men igår tog hon mod till sig & svarade på mitt inlägg om att jag sökte någon illustratör som kan hjälpa mig med ett par bilder, & jag blev så sjukt glad! Jag skrev då ett pm till henne & där satt vi sen & skrev med varandra. En underbar känsla. Vi kom fram till att vi ville ses igen, så på måndag drar jag & mina killar hem till henne! 😀 Vi kommer att sova där en natt också, det är lika bra när man ändå åker så långt. 😉 Jag är så glad över att hon vågade ta steget & skriva till mig, om hon bara förstod hur saknad hon har varit. Så jag ser fram emot måndag, jättemycket.

Nu på kvällen så har jag & Yori varit iväg & tränat i hallen med några kompisar. Han skötte sig super & var så himla duktig! *Stolt* Och tänk, jag tränade LAGOM!! 😀 Det har jag jättesvårt för, jag tränar oftast lite för intensivt, eftersom jag vill så mycket, men idag som sagt så tränade jag perfekt! 😀 Finns en liten film på min Instagram för den som är nyfiken på vad vi gjorde. 😉

Imorron väntar tvättstugan & sen fs-träning UTE med bästa träningspolarna! Vi får se vad Yori säger om det, han är ju inte alls van att träna ute, men all träning är bra träning sägs det ju. 😛

Sorry, men ni kommer aldrig att knäcka mig!

Hur mycket skit kan en människa klara av att få? Och varför finns det ingen som stoppar idioterna som kastar det på en? Jag är så jävla trött på hot, trakasserier & att bli sårad, gång på gång igen, det verkar inte finns nåt slut. 🙁 Jag HATAR dem som har gjort & fortfarande gör det här mot mig. Hur kan man vara så grym?! :O Mår dem bättre av att se mig knäckt? För tro mig, dem hade nog jublat om dem såg mig nu, för här sitter jag med tårar som rinner & en ångest som bankar på insidan. Men dem kommer aldrig att vinna. Dem kommer aldrig att knäcka mig helt. Sorry, men jag är för stark för det.

Mitt i all skit så finns det ljusglimtar som lyser upp hela min tillvaro. 🙂 Jag har Zoom, min familj & mina underbara vänner! <3 Utan stöd från dessa änglar skulle jag inte orka, men nu när dem finns där för mig så kommer jag aldrig att knäckas.

Dem senaste dagarna har vi spenderat vår tid med bästa vännerna! 😀 Jag & Malin har varit i skogen med pojkarna (som ni ser på bilden 😛 ), & så har jag Carina umgåtts väldigt mycket. Alltid lika trevligt. 🙂 Och ingen är väl nöjdare än Zoom som fått leka så mycket med sina polare?! 😛 Vi har med andra ord haft det väldigt bra, både jag & Zoomen.

Zoom tar ”ligga under bordet” till en helt ny nivå. 😉

Men ändå, trots all kärlek, vänskap & glädje så är gränsen till tårarna oerhört nära varje dag. För varje dag påminns jag om allt & det är jävligt tufft att hantera det. Men jag ska fortsätta vara stark, om det så är det sista jag gör.