Våga prova eller stanna kvar?

Alltid dessa val. Hur man än vrider & vänder på saker & ting så tvingas man att fatta beslut, vare sig man vill det eller inte. ”Beslutsångest deluxe” är något jag lider av. Men så tänker jag såhär, om det jag har gjort har känts bra, varför testa nånting nytt? Det känns ju mer ”säkert” att hålla sig till gamla vanor, eller hur? Fast då vet man ju inte vad man eventuellt missar för att man var rädd att chansa på det nya. Klurigt, minst sagt.

Nu när det råder värmebölja så blir det inte mycket gjort på dagarna. Eller ja, inte utomhus iaf. 😉 Jag & Carina umgås typ hela tiden & det är skoj. Trivs bra i hennes sällskap & Zoomen älskar sin tjejliga. <3

Idag har vi varit & badat, eller ja, vi SKULLE bada, men vattnet var så äckligt att vi hoppade över badet. Zoom fick dock simträna ute med flytvästen, & då var ju jag ute & höll i honom eftersom han inte vill simma själv i flera minuter. 😛 Fick bära honom upp ur vattnet när han var klar, p.g.a. alla dem gula frö/pollen-äckliga sakerna. Annars hade jag fått med mig en gul hund hem! Gissa hur Clara såg ut? 😛 Haha, hon älskar verkligen vatten över allt annat.

Har inga bestämda planer för resten av den här veckan, så jag & Zoomen kan ta dagarna som dem kommer & göra sånt vi vill göra. 🙂 Det är både skönt & jobbigt. Jag gillar rutiner, men är ändå väldigt spontan & impulsiv av mig. Så det kan liksom sluta precis hur som helst, precis när som helst. 😛 Haha, välkommen till mitt liv! 😉

Vart fan är världen på väg?

Under senare delen av mitt liv så har jag varit väldigt ”öppen” med det mesta. Jag har skrivit oändligt mycket i olika bloggar & sökt efter tips & råd från andra som förstår, oavsett vad det har gällt just då. Men allt förändras.

Ni som brukar följa mig vet att det blev ett rent helvete för mig när jag tog bort min senaste bc, p.g.a. sjukdom. Folk från flera olika länder hotade mig & ja, det blev ett jävla liv kan man minst sagt säga! Men jag är inte ute efter att dra upp all den skiten nu, så låt oss gå vidare.

Jag önskar att jag kunde vara så öppen jag vill vara, jag vill kunna uppdatera bloggen varje dag & skriva om allting som händer & sker. Jag vill våga stå stadigt på benen igen & dela med mig av allt jag möter. Jag vill kunna skriva om Zoom riskfritt, & allt det som vi gör tillsammans. Men jag vågar inte.

Jag har flera gånger fått höra hur hemsk jag är & till slut orkar man inte höra mer, benen viker sig & så ligger man där på marken samtidigt som andra står & sparkar på en så mycket dem orkar. Varför finns det så mycket hat? Varför kan man inte bara vara snäll? Och om man nu tycker olika (vilket folk såklart alltid gör) så kan man väl säga det på ett snällt sätt? Eller inte säga nånting alls. Men nej då, det ska huggas & hackas i småbitar, om & om igen, tills inget finns kvar. Vart fan är världen på väg?!

Som sagt, jag saknar att skriva. Det har alltid fått mig att må bättre, klara ut lite tankar & funderingar, sätt ord på saker & kunna reflektera över allt. Det har inte bara hjälpt mig som person, utan även om hundägare & hundtränare. Det har med andra ord varit väldigt givande för mig på alla sätt.

Ska jag nu ”tvingas” vara tyst? Och förlora allt det där som egentligen hjälper mig? Bara för att vissa idioter inte verkar ha något bättre för sig än att försöka förstöra för mig? Någon dag ska jag stå där, rak i ryggen & vägra att vika mig en gång till, men den dagen är inte idag.

 

Men kan ändå avsluta med ett par bilder från den senaste veckan. Det har varit toppenväder så vi har varit ute en del. 🙂

Total katastrof

Freestyletävlingen i lördags gick så dåligt den bara kunde gå. 🙁

I första klassen så sprang han av planen flera gånger, men kom tillbaka varje gång jag ropade/visslade på honom, för att sen direkt springa iväg igen. Jag fick leksaken inkastad & då stannade han på planen & kunde göra flera trick, så det var ändå en okej känsla.

Inför andra starten så tänkte jag att nu kanske han stannar kvar på planen eftersom han fick en positiv upplevelse där under första starten, men oj vad fel jag hade! 🙁 Han sprang iväg, sket fullständigt i både mig & leksaken, han ville helt enkelt inte alls vara med. Så till slut fick jag tag i honom & bar honom av planen, väldigt besviken & ledsen.

Som jag skrev i förra inlägget så vet jag ju att han inte gör så för att jävlas, det är helt enkelt hans sätt att hantera en situation som han inte är redo för. Men jag måste ändå vara ärlig, jag var helt förstörd efteråt, för jag ville ju så gärna att det skulle gå bra. Tävlingsmänniskan i mig hoppades så mycket, därför blev så jag ledsen/besviken.

Så nu har jag fått det bekräftat, han är inte redo för freestyletävlingar än, & det måste jag acceptera. Det är ingen mening med att åka på freestyletävlingar & försöka få honom att stanna på planen, det om nåt är att kasta bort pengarna, plus att jag själv inte skulle må så bra av det. 🙁 Hur långt vårt uppehåll blir vet jag inte. Tävlingsupphållet blir väl minst ett hösten/vintern, beroende på hur träningen går. Men JUST NU så tar vi paus även från freestyleträningen! Jag har tappat all min motivation så vi har uppehåll tills dess att jag känner suget efter att börja träna igen. Hur lång tid det tar har jag ingen aning om. Så träningen hädan efter kommer att bli miljöträning, för det behöver han.

På tal om miljöträning, idag besiktade jag bilen & passade då på att miljöträna honom lite på den platsen. Han kände sig inte helt trygg, men efter en liten stund så la han sig faktiskt ner, & det skulle han inte göra om han kände sig helt otrygg. Små små steg framåt. Och så länge det går framåt så får stegen vara hur små dem vill.

Så alla freestyletävlingstankar är på off, & utställningar är på on! Vi har en del planerade utställningar det här året, men jag går inte ut med vilka innan jag vet att dem blir av. Utställningar är ju också miljöträning, så det är BÅDE en tävlingsgren OCH miljöträning, jag menar, kan det i dagsläget bli bättre?! 🙂 Redan nu på söndag så åker vi till Lidköping, & jag längtar hur mycket som helst! 😀

Han kanske inte är mogen än?

Ni som känner mig vet att jag är världens tävlingsmänniska, på gott & ont, & ibland, som nu, så ställer det till ett kaos i huvudet & känslor som slår hej vilt inombords. Jag vill så himla mycket & det gör att jag ställer höga krav på Zoom, vilket resulterar i besvikelser för min del.

Idag när vi tränade programmet till musik ute så var han supertaggad under uppvärmningen & jag tänkte att nu jäklar kommer det att gå bra! Men direkt vi körde programmet så tappade han fokuset, sprang iväg, kom tillbaka, sprang iväg osv. Så jag fångade in honom & satte honom i bilen. Helt klart besviken.

Efter en liten stund så gjorde vi ett nytt försök, han höll fokus liiite längre tid då, men sen slutade det likadant som gången innan. 🙁 Så in i bilen igen medan jag samlade ihop mig. Precis innan vi åkte hem så körde jag bara små korta trick (med godis) med honom för att det skulle sluta bra, & det gjorde det.

På vägen hem kände jag mig först ledsen, jag lever verkligen för tävlingarna, det är dem som får mig att må som bäst, & jag vill så himla mycket. Så när Zoomen springer iväg så känns det bara som att han skiter i mig, skiter i allting som har med mig att göra, & bara tar för sig av livet på egen hand. 🙁 Det är en oerhört jobbig känsla & en tanke om att det bästa vore att bara ge upp. MEN jag vet att han inte gör så för att vara elak, han tänker inte ”nu jävlar ska jag skita i henne”, utan han kan bara inte hålla fokus. Han är typ 1,5 år & har vilat flera månader p.g.a att han bröt benet, så vi har inte tränat supermycket, även om det känns så. Jag ställer för höga krav på honom, & mig själv, & det är något JAG måste jobba med!

På lördag väntar freestyletävling UTOMHUS i Kumla & istället för att gå in med tanken ”vi ska vinna det här”, så går jag in med tanken ”hoppas att han stannar kvar på planen”. Det är en väldigt STOR skillnad både i tanke & i känsla. Och det är riktigt jobbigt. Jag kommer att vara beredd att diska mig om (eller när?) han tappar fokus, för då KANSKE vi kan få en positiv känsla med oss hem.

Bortsett från lördag så har jag ingen mer freestyletävling bokad, jag har flera olika alternativ & hade jag en hund som verkligen funkade på planen så hade jag nog åkt på alla. Men nu ser ju inte läget ut så. 🙁 Så jag har bestämt mig för att om han inte kan fokusera på lördag (vilket jag inte tror att han kommer att kunna göra då det är allra första gången utomhus), så kommer vi att ta ett uppehåll med freestylen, & miljöträna mer samt låta honom mogna.

Så antagligen blir lördag sista tävlingen på ett tag, det känns tufft, men det är det bästa jag kan göra, både för mig själv & för Zoom. Jag vill inte riskera att förstöra nånting, det är det inte värt. Fast oavsett hur svår han än är så älskar jag honom över allt annat! Han är värd sin vikt i guld, vare sig han funkar på tävling eller inte.

Men vi har stora planer för utställningar, så där kommer mitt ”tävlingsfokus” att ligga. Jobba på hans bra självförtroende & utstrålning i ringen. Han brukar visa upp sig riktigt fint, men det kan bli ännu bättre. Det kan det alltid. 😛

Känslan på topp – poängen på bott

Ja, så kan man kort förklara dagens freestyletävling, den allra första för Zoom & min comeback efter att inte ha tävlat på 4-5 år!! Dem senaste gångerna vi har tränat program så har han stuckit av planen, hittat nåt mer intressant eller bara inte känt för att samarbeta. Ibland har vi lyckats bra även på träning, men långt ifrån alltid. Så mitt mål med Zoom den här dagen var att få honom att stanna kvar på planen, något som vi lyckades med!

Som vanligt när jag tävlar freestyle så har jag en ”plan B” i huvudet hela tiden, så någon i publiken står med en leksak som han älskar, redo att kasta in den till mig om jag vinkar till personen. Detta för att kunna belöna på planen & få hunden att se positivt på hela saken, & detta gjorde jag även idag. MEN jag behövde aldrig använda den, jag fick honom att stanna ändå! 😀 Och visst, vi fick många missar & det hackade sig fram lite här & där, men jag är så nöjd över Zoom att jag blir tårögd bara jag tänker på det. <3 Såhär såg vår första start ut!

Vi startade en klass till, men då hade lundehundshjärnan stängt av & var svår att nå. Men han var fortfarande superduperglad & jag fick honom att stanna utan leksak även denna gång, fast istället så lekte jag med mina händer. Jag insåg snabbt att det inte skulle funka så jag valde att diska oss genom att då ta i honom, ”butta” honom åt sidan så som han går igång på. Och jag är övertygad om att vi båda trivdes bra där. 🙂

Trots poäng i botten så fick vi fina kommentarer från domarna:

*Domare 1: Lite okoncentrerad, men matte är duktig & ”räddar” det hela väl. Bra låtval som passar denna busiga vovve bra! 🙂

*Domare 2: Fint slalom & fin glädje. Du jobbar så fint & mjukt med hunden. Träna lite mer fokus & miljöträning.

Jag kan villigt erkänna att jag ibland på träning ”tappar humöret” mot Zoom, inte så att jag blir elak mot honom, verkligen inte, men jag blir irriterad när det känns som att han bara skiter i mig, något han är jättekänslig för! Så att få dem där orden från domarna värmde oerhört mycket! Det visar ju att vi är på helt rätt väg, något som Malin har tjatat om flera gånger under en längre tid. 😛 Men vissa saker har jag svårt att förändra, det bara är så, men det betyder ju inte att jag inte försöker.

Vi båda är helt slut efter denna resan, så imorrn blir det en dag i sömnens tecken tror jag. För jag antar att det inte bara är jag som kommer att vara superseg då? 😉

Stadsträningen fortsätter

Både igår & idag har vi varit på stan & miljötränat. Igår var vi ensamma & då var Zoom mer osäker än han var idag när tjejligan var med. Han blir så himla stressad, flåsar & drar som satan i kopplet. Men det blir bättre, små små steg hela tiden (när tjejligan är med), så jag hoppas att rädslan släpper snart. Jag vet ju vad den beror på, den är ju inte ärftlig, för innan han blev skrämd så var han ju inte rädd för nåt. Jag vill ha tillbaka den säkerheten, även om jag är fullt medveten om att det kommer att ta tid.

Har som plan att åka ner till stan imorrn igen, om det är bra väder. Både igår & idag har solen lyst från en blå himmel & det känns verkligen att våren äntligen är på väg. Ett annat bra vårtecken är när allt grus på marken tas bort – för då börjar inlinessäsongen!! 😀 Men eftersom Zoom inte får köra fullt ut så väljer jag att avvakta med inlinesen, tills dess att han får springa ordentligt.

Är riktigt träningssugen, men mina 2 polare här i stan är båda sjuka. 🙁 Så jag får roa mig på egen hand, med min älskade Zoom. Funderar på att gå till grusplanen senare idag & köra ett träningspass. Om nu inte Zoom är trött resten av dagen, men det brukar han inte bli efter att ha varit på stan. Han är jättetrött en stund, men efter att ha sovit lite så brukar han studsa omkring igen. 😉

I need you

Idag har inte någonting gått som planerat, & sånt kan få mig helt ur balans. Det hela började redan i morse när jag hörde av mig till Carina för att vi skulle åka & simma hundarna. Hon var sjuk & kunde inte följa med. *Panik* Jag visste ingen annan jag kunde fråga, & jag behöver ju hjälp av nån person eftersom jag inte kan stå på 2 olika sidor samtidigt. Ringde till djursjukhuset & frågade om Zooms fysioterapeut hade möjlighet, men tyvärr hade hon inte det. 🙁 Så jag fick avboka tiden, något jag inte trodde att jag skulle få eftersom det bara var typ 50 minuter innan tiden började…Så tack Solstaden! 🙂

Efter att ha tagit en powerwalk med grabben så gick vi & la oss igen, sov ett par timmar & var redo att ge dagen en ny chans. Jag taggade igång mig riktigt mycket i väntan på att det skulle bli freestyleträning i hallen, jäklar så laddad jag var!

Men även här sket det sig. 🙁 Malin blev sjuk & orkade inte följa med. Jag försökte övertala henne, men fick till slut ge upp. Jag försökte då få tag i någon annan som kunde följa med & träna, men alla jag frågade tackade nej. *Panik* Jag blev superstressad, fick världens ångest & grät utav bara helvete. Hur skulle jag göra? Åka & träna i hallen själv? Skita i att åka dit? Ta en promenad istället? Eller kanske träna lite här hemma? Till slut kom jag fram till beslutet att åka själv, med min inre tanke ”skiter det sig så är det bara att åka hem”. Så det var med tårarna rinnandes hej vilt som jag packade in mig själv & Zoom i bilen & åkte bort till hallen.

Väl inne i hallen så lyckades jag tagga om igen! Zoomen var superdupertaggad & det liksom smittade av sig! 😀 Så vi tränade lite på att runda pinnar, avståndsövningar, backa, kombinationer osv. men det allra viktigaste idag var – belöning med leksak! Han är ju ingen ”leksakshund” när det kommer till belöning för arbete, utan han föredrar godis, men jag tycker att det är oerhört viktigt att båda belöningarna funkar, så att man kan variera & på så sätt slippa tjata ut nånting. Han fick springa efter leksaken i hela hallen & han gjorde det med glädje!! 😀 Han sprang iväg, hämtade leksaken, kom tillbaka till mig & kampade!!! Det är inte många som förstår den lyckan, men det var underbart. Nu gäller det bara att hålla i det här träningssättet, för med en leksak i fickan så kan jag träna på att INTE ha godis/leksak i händerna när jag kör, den så kallade ”snuttefilten”. Ska det någon gång funka på tävling så måste man göra sig av med snuttefilten, annars går det aldrig. Så ja, nöjdare över ett träningspass kunde jag inte bli.

Imorrn ska det bli superfint väder & 10 plusgrader, så jag har tänkt miljöträning på stan. Vi får se om vi får med oss någon, annars åker vi själva. Det är STOR skillnad på att åka iväg själv när man har planerat det jämfört med när man har bestämt att någon mer ska med. Så följer någon mer med imorrn så blir det en bonus, annars tar vi en runda själva. 🙂

Äntligen fri!

Ja, det är nog ungefär så Zoom tänkte tidigare idag, när han för första gången sen skadan fick springa lös. 😀 Han sprang inte mycket, & inte tillsammans med nån annan hund, så det var en liten ”mjukstart” även om han satsade helhjärtat i varje språng.

Man kan ju undra vad han gör med öronen?

Skönt att sträcka ut!

Min fina kille!

Han måste ha blivit trött eftersom han la sig frivilligt efter hans tur. 😉

Förutom bilderna här i inlägget så har jag gjort en ny header, tyckte att det var hög tid att ta bort vinterbilden & ersätta den med en vårbild. 🙂 Nu när vi äntligen går mot ljusare tider.

 

Ännu en sväng på stan

I solsken gick jag & Carina en stadspromenad med hela ligan. Men tro inte att det var varmt, ånej, det blåste som fan så vi fick hålla i hundarna så att de inte skulle blåsa bort. 😉 Speciellt lilla Lix.

Det är ju ingen hemlighet att Zoom att väldigt rädd på stan, men vi jobbar hela tiden med att stärka hans självförtroende & inse att han inte kommer att dö där. Så jag har verkligen fått bevisat för mig att händelser i tidig ålder kan ge ordentliga men! 10 veckor gammal var han när han skrämdes, & nu är han snart 1 & ½ år. Jag hoppas att han till slut blir av med rädslan helt.

För att stärka hans självförtroende så tränar vi dogparkour. Han får massa godis när han vågar hoppa upp på saker, även om det ibland bara blir med framtassarna. Och även idag tog han emot godis hela tiden!

Vi kom hem för en liten stund sen & Zoomen sover nu. Det tar minsann på krafterna att vara på stan & konfrontera sina rädslor.

Ännu ett bra träningspass

Zoom blir bara roligare & roligare att träna med. 😀 Han bjuder på sig själv, försöker så gott han kan & man ser på honom hur roligt även han tycker att det är, hela han skiner liksom. <3 Jag tror att vår tvångsvila var bra, för nu har vi båda en helt nya energi i träningen.

Idag tränade jag & Malin tillsammans på Skutberget. Zoom stack iväg några gånger mot hennes hundar när hon kastade boll till dem, men kom tillbaka nästan direkt när jag ropade på honom. Han är så störningskänslig, men vi jobbar för att minska den störningen & istället fokusera på bara oss två & vad vi håller på med. Det kommer nog, bara jag håller i träningen.

Nu är vi båda lite slitna efter träningen, Zoom är tröttare än jag är. 😛 Men jag är så stolt över honom & tillsammans siktar vi mot stjärnorna!

Zoomen somnade direkt vi kom hem.