Igår fyllde mina valpar 2 år!

Haha, minnet är fan bra kort alltså. 😛 Igår innan jag uppdaterade bloggen så tänkte jag att jag måste ju skriva lite om valparnas födelsedag, men det hann jag ju glömma. När jag sen hade publicerat inlägget så kom jag på att jag hade glömt det. 😛 Haha, så vi gör ett nytt försök idag. 😉

Sessan, Lix & Hippo

Fancy-kullen är min första, & hittills enda kull som jag har fött upp själv. Den drömmen var stor & slog in, & jag ångrar inte för en sekund att jag såg till att den blev verklighet. Och nu är de redan 2 år!!

På bilden ovan ser ni Lix, den lilla tiken som skulle ha stannat hos mig. Jag valde henne tidigt & såg verkligen fram emot att få ha henne så nära mig det bara gick. Men livet blir inte alltid som man vill eller ens tror att det ska bli. 🙁

Jag lärde sig mycket när jag tog valpkullen, både bra saker & mindre bra saker. Inte bara om hundar & framför allt valpar, utan även om mig själv. Det tog hårt på mig att vara så engagerad i valparna, för det var jag verkligen. Kunde i princip bara slappna av när dem sov, så ni kan ju tänka er hur slut jag blev. Så när Sessan åkte till Åland, & Hippo stannade kvar hos Carina, så flyttade jag, Dee & Lix hem till oss. Allt gick så bra & jag var så lycklig, MEN det sket sig. Jag hade Lix i ungefär ett dygn, sen var jag tvungen att vila upp mig ordentligt & så hände lite saker som jag inte vill gå in på. Det hela slutade iaf med att Lix fick stanna hos Carina & gänget. Ibland när jag ser henne så ”drömmer jag mig bort” om hur mitt liv kunde ha sett ut om hon var min, men det betyder inte att jag ångrar mitt beslut om att låta henne få en ny ägare. Hon har det superbra där, har blivit ”husses hund” i familjen, & hon & syrran Hippo är extremt tajta. Mamma Rally håller sig gärna i bakgrunden. 😛 Och så får vi inte glömma ”moster Clara”, som sedan de var små valpar tog hand om dem när Rally ville ha paus. Tänk, alla hundar vill nog ha en ”moster Clara”.

Nu den senaste tiden så har jag velat fram & tillbaka hur jag skulle göra med en till valpkull. Hjärtat har alltid sagt JA, men hjärnan har varit bestämt med ett NEJ. Jag har diskuterat & vänt på saken miljoner gånger, & till slut kommit fram till att nej, jag ska inte ta någon mer kull på Rally. Och nu när hon fyller 5 år i Mars så övergår hon i Carinas ägo, så det här var liksom ”sista chansen”. Men jag måste tänka långsiktigt, måste vara ärlig mot mig själv & göra det som jag tror är bäst, inte vad som är roligast. Jag skulle så gärna vilja sälja lundevalpar till alla som har skrivit till mig i hopp om att få en valp, men det är omöjligt & just nu låter jag andra uppfödare sköta det. Och numera har jag ju bara Zoom, & han kan inte få några valpar eftersom han är hane. 😛 Men förhoppningsvis så kan han bli pappa framöver, när allt är läkt, medicinerna bortplockade & lite hälsotester är gjorda. 🙂

Drömmer mig bort

Här hemma står livet just nu stilla, tiden har väl aldrig nånsin gått så sakta som den gör nu?! 🙁 Kan det inte bara bli måndag så att jag får lite svar om framtiden? Jag kommer att göra precis som veterinären på Strömsholm råder mig till, inte en gnutta mer eller mindre.

Kan inte låta bli att sakna & längta till tävlingar. Jag har sorterat en hel del bland utställningarna eftersom dem tyvärr är väldigt dyra. 🙁 Så vi får se hur många det blir i slutändan.

Andra tävlingar jag kollar på är såklart freestyletävlingar! I förrgår var jag läskigt nära en utställningsnörd, jämfört med den freestylenörden jag brukar vara! 😛 Men nu är jag på rätt spår igen. 😉

Så, jag kommer som sagt att göra precis som veterinären säger, skulle han säga att det är fritt fram med allt så kommer jag att köra några freestyletävlingar & utställningar. Skulle han säga att Zoom behöver ta det lugnt ett par månader till så gör vi det. Jag ser ju Zoom dagligen & han blir allt bättre, stundtals glömmer man t.o.m. bort att han är (eller har varit) skadad. Men veterinären kan ju bedöma det där bättre än vad jag kan, så han kommer att ha sista ordet.

Allt jag kan göra nu är att vänta tills på måndag, stå ut med allt det tråkiga, & även drömma mig bort till ett roligt liv utan skador!

Tråkigt att bara vänta hela tiden

Äntligen har tjejligan slutat att löpa! Så idag var jag & Zoom hemma hos Carina & ligan. 🙂 Vi kollade massa utställningar & räknade på priser osv. & jag vill verkligen komma iväg på många under året! Jag längtar mycket mer efter utställningarna än freestyletävlingar!! :O Jag måste ha blivit utställningsnörd, för inte kan väl JAG längta mer efter utställning än freestyle?! Någonting har gått snett, jag känner inte igen mig själv.

Om hans ben är läkt så börjar ju rehaben snart & jag vet inte hur lång tid den kommer att ta. Förhoppningsvis inte så länge eftersom han inte har varit skadad någon längre tid, utan ”bara” några veckor. Men vi får se, hälsan går i första hand! På måndag vet jag mer om det. 😉

Freestyle ska jag inte tävla innan sommaren då vissa rörelser innebär mycket tryck i benen. Som alla backa-rörelser, där måste hunden sätta benen under sig & jobba, så därför vill jag inte börja träna så mycket sånt dem första månaderna.

När det kommer till agility så får vi se när jag bestämmer mig för att börja träna igen. Det är ju så himla skoj med agility, men det kräver en hel del fysik. Vill inte riskera att börja för tidigt så att hans skada kanske går upp & så är vi tillbaka på ruta ett igen. Så förmodligen blir det inte innan nästa vinter.

Seriöst, jag vill bara åka iväg NU, NU & NU!! Vill inte behöva vänta ett par månader till, jag hatar ju att bara vänta. 😛

Avundsjuk

Ja, snacka om att jag är avundsjuk på alla som den här helgen har tävlat freestyle i Göteborg!! Den tävlingen skulle ju bli min & Zoomens debut, men p.g.a skadan så fick vi stryka oss. 🙁 Så att se massa resultat därifrån gör ont inombords, men nån gång hoppas jag verkligen att jag & Zoom får stå på planen tillsammans, & njuta av det allra bästa livet kan ge!

Istället för att tävla så har vi faktiskt tränat ett superkort pass inomhus idag! 😀 Zoomen är så taggad att han inte vet vart han ska ta vägen, haha. Sån glädje i blicken, så full av energi. Vi tränade enbart på ”buga” kanske 10 gånger, det var allt, så hans ben borde ju inte bli värre av det, för han anstränger ju inte hasen i den rörelsen på samma sätt som han gör när han bland annat bara går bakåt.

En hel jävla vecka kvar. Kan tiden gå långsammare?! Sen vi tog bort bandaget så är han svårare att hålla stilla, för han vill så himla mycket. Stundtals går han helt perfekt, men så plötsligt stödjer han inte alls på benet, för att i nästan stund vara ohalt…Jag undrar hur ont han egentligen har, det är bara han som vet det. På tisdag får han sista Onsior-tabletten, sen är tanken att han ska klara sig utan den smärtstillande medicinen, hoppas att det kommer att gå bra. Vi får liksom ta ett steg i taget, med hopp om att allt kommer att bli bra igen. <3

Det går åt rätt håll nu!

Ja, min lilla Zoom blir bättre & bättre för varje dag som går. 😀 Idag har han fått varit utan tratten med jämna mellanrum, & han var hur busig som helst! Men självklart fick han inte röja gärnet som han ville, vågar ju inte riskera att bryta upp frakturen igen. Han är inte riktigt lika besatt av att tvätta såret på klon, eller också har han bara fattat att så fort han rör det så åker tratten på igen. Såret på klon ser också mycket bättre ut. 🙂 Så det är många positiva små delar, bara att hoppas på att det fortsätter så.

Dagarna går långsamt, vill bara att det ska bli måndag 12 Februari så att den nya CTn ska göras på Strömsholm, för efter den så vet jag hur allt står till med Zoom. Och då får jag även veta rehab-planen, om han nu är bättre, vilket jag tror. I värsta fall så är väl ”bara” att återgå till glasfiberskenan. Men vi håller tummarna för att det är positiva svar vi får så att vi kan gå vidare. 🙂

Mitt första möte med Zoom. <3

 

Tar det aldrig slut?!

Det är nästan pinsamt att åka in till djursjukhuset, för jag är ju där så förbannat ofta!! 🙁 Hade gärna lagt pengarna på roliga saker, som träningar, utställningar, andra tävlingar m.m. istället för att betala den ena fakturan efter den andra på olika djursjukhus.

Upptäckte ju ett skavsår på ena klon igår när jag tog av bandaget, & jag lät det mest vara. Han ville slicka på det hela tiden, så han fick ha tratt på sig, även hela natten. När jag tog bort det svarta skyddet på morgonen så såg det ut såhär:

Så det var bara att ringa till djursjukhuset (igen) & fråga om vi skulle komma in. Och självklart ville dem titta på det. Så han blev drogad då det är det enda sättet för folk att få titta ordentligt. Så veterinären tvättade rent & så skickade dem med lite ”slem” som jag ska smeta på, samt lite kompresser & vetflex-linda som jag ska sätta på när han går ut. Annars ska allt vara helt öppet, så ja, stackars Zoom kommer att få ha den där jävla tratten dygnet runt nu. 🙁 Jag tycker så synd om han, men vad kan jag göra mer? Jag försöker på alla sätt & vis att göra det så bra som möjligt för honom, men ibland känner jag mig inte tillräcklig. Vi pratade om att byta ut tratten mot en krage, men veterinären tyckte inte att det var nån bra idé. När det gäller skador på tassar så når hunden dem såren trots att dem har kragen på sig, därför får han ha tratt.

Nu hoppas vi på snabb läkning av både tassen & hasen. Sen vill vi gärna slippa fler skador & sjukdomar, det räcker nu! Vi vill ju ha roligt, inte åka till djursjukhuset minst 1 ggr/vecka för olika behandlingar. Nej, vi vill åka land & rike runt på tävlingar. 😉 Men innan vi kan göra det så måste allt som sagt läka & bli bra, sen träna upp lite muskler & sen kör vi! 😀

Plättlätt, eller?

Det är mycket märkligt, men av någon anledning så gillar han aldrig bandagen han får av djursjukhuset här i Karlstad. Han går mycket sämre & biter mer mot benet. När vi däremot har varit på Strömsholm så bryr han sig inte om bandaget & går nästan vanligt… Är det fler som har liknande upplevelser?

Natten var asjobbig, Zoom var som väntat väldigt orolig & visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. 🙁 Det är svårt att få honom att förstå att jag alltid finns där för honom. Alltid. Men så tycker jag att JAG har varit helt bombad när det gäller att slå ihop ett & ett! Java var likadan när hon hade varit drogad, så varför kunde jag inte få ihop det själv? Utan en djursjukvårdare fick tala om det för mig. Snacka om att hjulet snurrar men hamstern är död! 😛 Så ja, besviken på mig själv är nog rätt uttryck.

Under dagen så har han hoppat på 3 ben hela tiden, så jag ringde till Strömsholm & frågade en gång till om jag verkligen skulle ta bort bandaget. Hon jag pratade med läste i hans journal & sa att jag kunde ta av det om han irriterade sig på det, vilket han verkligen gjorde. För vi vill ju inte att han går hur mycket ”fel” som helst eftersom det blir sån belastning på andra delar av hans kropp.

Så jag tänkte att det skulle bli en lätt match att bara klippa upp bandaget, men fuck you sa Zoom!! Han blev helt rabiat & skulle bita mig hela tiden, morrade & betedde sig som att jag skulle mörda honom eller nåt i den stilen. Så jag fick ge upp, & vänta på att Malin skulle komma hem från jobbet & hjälpa mig. 😛 Under tiden fick han ha tratt på sig då han drog väldigt mycket i det bandaget som satt kvar.

När allt bandage var borta så märkte jag att hans ena klo har legat klämd & blödde lite. Självklart ville han tvätta på det oavbrutet därav har han tratt på sig även nu. Han hade lite skav på fler ställen, men inget som blödde. Nu har han det svarta skyddet på sig, så jag hoppas att alla skav ska få läka fint.

Behöver jag ens tillägga att jag & Zoom just nu inte är bästa kompisar. 😛 Haha, han är min bästis, men jag tror inte att han är min efter dagens bravader. 😉

Det går åt rätt håll

Idag är det onsdag, vilket innebär att Zoomens bandage är omlagt. När han var klar så diskuterade jag lite med en sköterska där & vi kom överens om att inte droga honom nästa onsdag. Det KAN vara så att det är efter sederingen som han blir orolig & inte kan sova. Så att inte droga honom hoppas jag kan göra allt lite lättare, för oss båda två. 🙂

Han är inte jätteglad över bandaget nu, har naggat lite på det. Fortsätter han med det inatt eller imorrn så ryker det, men han får lite mer tid på sig att vänja sig. För det bästa är som sagt om det får vara omlindat för att stabilisera hasen ännu mer.

Det är svårt att planera saker när jag inte vet hur det blir angående hans skada. När den har läkt så väntar ju rehab, hur lång den blir vet jag inte än. Men när han får gå längre än rastningar så är planen att miljöträna mycket, för det behöver han. Jag vill ju att han ska trivas i alla möjliga miljöer & för att det ska funka så mycket vi träna ordentligt på det.

Poppade hönsfötter

Ja, ni läste rätt, poppade hönsfötter är kalas om ni frågar Zoom! Såg dessa i en djuraffär förra veckan & jag kunde inte stå emot att köpa 2 stycken. Eftersom jag inte visste om Zoom ens skulle tycka om dem så blev det bara 2. Foten väger typ ingenting & känns nästan som frigolit, men hon i djuraffären sa ”poppade hönsfötter”. 😉 Och som sagt, Zoom ÄLSKAR dem!

Den här dagen har varit hemsk. 🙁 Min mage har gjort uppror hela tiden, på alla möjliga sätt! Tur att Zoom är så snäll & bara följde med mig till sängen när jag har varit tvungen att lägga mig för att vila. Så guldstjärna i kanten till min underbara vän. <3

Strömsholm ringde för en liten stund sen. Ortopederna hade diskuterat Zoom & kommit fram till följande:
* Bandagebyte 1 gång/vecka här i Karlstad
* Blir han obekväm med bandaget när det är bytt så är det bättre att ta av det helt.
* Är han halt & verkar ha ont utan bandage så har jag ett skydd som jag kan sätta på för att stabilisera hasen mer.

Om 2 veckor är det dags för en ny CT. Jag känner ett ganska stort hopp där faktiskt. Vi verkar ju ha kommit en bra bit på vägen i & med att Strömsholm sa som dem gjorde angående bandaget. Så snart kanske vi kan börja göra roliga saker igen! 😀 Och nej, jag tänker inte köra stenhårt med honom på en gång. Men jag kan se fram emot fartfyllda aktiviteter samt starta uppbyggnaden av nya muskler i det bakbenet. Det kommer att bli bra det här! 🙂

Ser framåt

Även om läget just nu är väldigt tråkigt så kan jag se framåt & längta efter allt som väntar mig & min finaste vän. <3 Jag vill bara sätta igång med träning, tävling & långa promenader. JAG behöver verkligen komma i form, men har noll motivation till det. 🙁 Vad hände med min gymträning? Ska ge den en chans till, nån gång…

Zoomen har fått lite hjärngympa i form av godispyramiden. Den var fylld med mat, men ändå gav han upp den efter en liten stund. Han äter mycket sämre nu, kanske kan vara någon biverkning för medicinen? Han dricker ordentligt & är pigg som vanligt, så jag vet inte riktigt varför han knappt äter. Kanske för att han inte känner att han behöver äta, nu när han inte kan jobba för att bli hungrig? Eller? Hur som helst, jag är inte ett dugg orolig för honom på den punkten. 😉

Igår var vi ju ute på en halvlång promenad med Malin & hennes grabbar. Zoom & Algot (som båda är skadade & inte får gå) fick åka i en varsin barnvagn. Algot älskar att åka barnvagn. Zoom var inte lika övertygad om att det var en bra idé. 😛 Haha. Med lite mer träning så kommer det nog att bli bra, om inte hans ben hinner läka snabbt så att han inte behöver åka barnvagn. 😉 *Önsketänkande*

Självklart kommer jag att låta veterinärerna säga vad dem tycker om träningar, tävlingar & promenader ett tag framåt, men lite får man ju tänka själv. 😉 Det känns som att vi får lägga agilityn på vila, för den är så ansträngande för kroppen & skadan får INTE gå upp igen! Freestyle kan man ju anpassa väldigt mycket själv, men några snurrar & sånt där kommer det ju att innehålla, så vi kommer att få ta det i lugn takt. Utställningar kommer nog att prövas först. 🙂 Bara han blir lika musklad på båda sidorna bak, för jag kan ju inte ställa honom med en musklad sida & en jättetunn svag sida. Haha, nope, han ska vara LIKA PÅ BÅDA SIDOR! Och det är ju faktiskt den tävlingsformen som är minst ansträngande för hunden.

Men innan dess så är det fortsatt vila & sen väntar rehab. Visst, jag är löjligt otålig, men det får ta den tid det tar, bara han blir helt bra igen. <3