Inte ge upp va?

Har precis kommit hem efter dagens 2 timmarspass i freestyle tillsammans med ett härligt gäng freestylemänniskor! Jag trivs så bra i deras sällskap & i den miljön, men när jag & Yori kör så har jag inte alls samma känsla. 🙁 Han sticker fortfarande, visst han kommer tillbaka, men jag blir ändå så ledsen & besviken. Jag lägger ner så mycket tid, pengar & energi på freestylen & så bara skiter han i det, det är iaf så det känns. 🙁 De andra sa idag att han gick bättre idag än sist, men jag har inte kollat på filmerna än, så jag kan inte jämföra dem än, men senare idag har jag tänkt att titta på dem.

Eftersom jag tycker att vårt klass 1 program är dötrist & uttjatat så valde jag att köra klass 2 programmet idag istället, mycket roligare. Jag hoppades långt inne att han kanske inte skulle sticka om det var en ny låt, men nej, sån ”tur” hade jag såklart inte.

Vi körde programmet 2 gånger, med samma katastrofala känsla, & i slutet av passet så fick alla några minuter var inne på planen att köra vad man ville, så då ställde jag upp agilityslalom & körde, & då jäklar vad bra han var!! 😀 Kanske bara att inse att han vill vara agilityhund? Jag vill ju kunna köra flera sporter med honom, men DET ENDA han ALLTID är med på är agility! Han skulle aldrig sticka iväg från en agilityplan, & man ser hur ögonen lyser när han får köra det. Så som sagt, han kanske är en agilityhund?

Vi är anmälda till 2 stycken freestyletävlingar, vilket inte alls känns bra. 🙁 Så jag ska nog stryka mig för båda tror jag, känns inte värt det, det känns snarare som att ju mer jag trycker på, desto värre blir det, så en paus från freestylen kanske vore på sin plats? Och istället satsa på agilityn ett tag? Vi kanske behöver bygga upp vår relation ännu mer, & ett sätt att göra det är ju att köra agility. Kör vi det så får Yori göra det bästa han vet (agility), jag får göra det bästa jag vet (tävla), & samtidigt bygger vi ett starkare band mellan oss. Kan det bli bättre?

Snart kan man äntligen köra agility ute, så då kan vi träna massor! Det tråkiga med agilityn är ju att man måste åka iväg varje gång för att kunna träna, freestyle kan man ju träna vart man än befinner sig. Men det är väl smällar man får ta.

På onsdag ska han mätas in av en domare, så att jag får veta om han är en L eller XL hund. Jag hoppas & tror på L, för det är vad JAG får honom till, men jag vet ju hur det gick med Rally. 😛 Haha, hon blev tyvärr M trots att jag fick henne till S, fast det var nätt & jämt. Så håll tummarna för att han dels inte dör av skräck när han ska mätas (han tycker inte om att ha saker på ryggen!!), & dels att han blir en L. 😉

Underbara Dee. <3

Sänk kraven, men ge inte upp

Det är så typiskt mig, antingen satsar jag allt jag har & lite till, eller också ger jag upp helt & hållet. Den där balansen emellan skulle jag vilja hitta, men det är lättare sagt än gjort. Varför kan jag inte bara vara lagom? Varför alltid så extrem åt det ena eller andra hållet? Först så är jag supertaggad, så taggad att jag knappt kan sova för att jag vill träna & tävla så mycket. Jag planerar tävlingar för ett par månader framöver & livet känns på topp. Men sen faller allt, ingenting känns längre meningsfullt & all motivation till minsta lilla träning eller tävling är som bortblåst. Det är frustrerande, & det tar på krafterna att ha dessa svängningar, men jag vet i dagsläget inte hur jag ska kunna plana ut dem. Vet någon av er som läser så får ni gärna komma med tips!

Mitt liv är verkligen inte i balans på nåt sätt just nu. 🙁 Det är inte bara hund-delen som svajar, utan allt annat också. Det är många oklara besked om hur illa saker & ting verkligen är, så jag tycker mest att jag går & väntar på svar från sjukvårdens alla håll & kanter. Det är svårt att fokusera fullt ut på nånting annat, även om jag försöker. Jag känner mig så maktlös, inser att det inte är ett val jag kan göra, utan vissa saker kommer ändå. Jag vill bara få ordning på allt, helst på en gång. (Och nej, det är ingenting med Coronaviruset!)

På tisdag ska jag till sjukgymnasten med min onda rygg som jag snart hugger av. I typ 3 månader(!!) har den jävlats med mig, dag som natt. Oavsett vad jag än gör så gör den ruskigt ont & det är långt ifrån alla gånger som smärtstillande hjälper, även om jag har fått ganska starka såna. Hittar inte sjukgymnasten något fel så kommer jag att skickas till en ortoped för utredning. Kul. Fler utredningar. Men jag måste hitta ett sätt att bli smärtfri, så jag är beredd att lägga ner tid & kraft på det. Men just nu vet jag inte hur jag ska göra det, eller vad jag kan göra för att underlätta, så jag försöker bara att bita ihop så långt det går.

Det här inlägget blev inte särskilt peppande eller positivt, men det är såhär mitt liv ser ut JUST NU. Ska man försöka se det lite positivt så kan man väl säga att nu borde det bara kunna bli bättre?!