Selektiv ätstörning/ARFID – fler än jag?

Idag var det då dags för lydnadstävling x 2 för mig & Yori, men p.g.a min djupa svacka som jag befinner mig i just nu så fick vi ställa in dem starterna. Det senaste halvåret har varit grymt tufft för mig & det går inte att räkna alla tårar som har runnit nerför kinderna. Yori har under denna tid fått mindre aktiviteter & inte lika många långa promenader, men istället ännu mer mys & goda saker att äta. Jag tror t.o.m. att han har ökat lite i vikt. 🙂 Han stöttar mig mest av alla, han ser till att jag tar mig ur sängen, att jag kommer ut flera gånger om dagen, & han får mig att känna mig mindre ensam. Han är helt underbar & jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte haft honom vid min sida.

Jag får mycket hjälp från vården, har täta kontakter där, har fått byta lite mediciner, samt att fler insatser väntar. Men det ska nog gå bra det här, i slutändan, jag har mått riktigt dåligt tidigare & jag lever ju än. Fast vägen till det bra livet kan bli lång…

Men det var inte detta jag tänkte skriva om nu, gav er bara lite bakgrundsinfo. 😉 Utan jag tänkte ta upp en sak som alltid är väldigt aktuell & jobbig för mig, nämligen maten. Allt som har med mat att göra är jobbigt, & det har det alltid varit. Åka & handla är hemskt, för jag skäms för vad jag köper eftersom det inte alls är särskilt varierat, utan mest samma saker, samma onyttiga saker. Jag försöker gå ner i vikt men det är svårt när allt man äter som sagt är onyttigt. Varje gång jag åker bort (antingen över dagen eller under flera dagar/veckor) så påminns jag om mina stora matproblem. Jag är så avundsjuk på ”alla andra” som kan ha med sallader & äta, behöver inget kylskåp, mikro eller nånting, utan kan bara ätas som det är, skitsmidigt. Själv så får jag leva på smörgås eller choklad, inget som ger nya krafter direkt.

Jag kan ge er exempel på freestylesatsningen. VARJE gång vi ska ha lunch så kommer dem andra med smidiga, lätta, nyttiga saker, & så kommer jag med mina pinsamma smörgåsar. Jag skäms som fan, försöker att äta upp fort för att undvika att nån hinner fråga eller kommentera min mat. Ingen där har nånsin sagt nåt, eller jo, men inte elakt menat, utan lite på skämt. Men för mig blir det inget skämt eftersom det redan är så ångestladdat.

Samma sak när man är iväg på tävlingar, samma jävla sak VARENDA GÅNG MAN SKA ÄTA nån annanstans än hemma! Jag är så trött på det, det är så jobbigt, det får mig att känna mig så fucked up! Så att åka på semester är väldigt plågsamt för mig, eftersom det då ställs lite mer krav på maten. Det är inte alltid man kan hitta en pizzeria (äter enbart vesuvio & den brukar finnas på alla pizzerior), & på restaurang vågar jag inte äta med rädsla för att känna smaken av nånting jag inte tycker om, för då kommer kräkreflexerna igång direkt & att spy inför massa folk på en restaurang är inget jag vill göra. De allra flesta kan känna smaken av ”äckliga saker” & bara spotta ut det & så är det inget mer med det, men riktigt så lätt är det inte för mig.

Jag har letat efter en diagnos som stämmer in på detta, hitta ett namn på min störda relation till mat. Eller är jag helt ensam om dessa problem? Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) har en del inom vården sagt, men det har inte hjälpt mig nåt. Nu däremot har jag hittat svaret!! Selektiv ätstörning, engelska förkortningen ARFID (avodiant/restrictive food intake disorder). Den beskriver det så klockrent! Det finns en förklaring på mina svårigheter, det är inte bara jag som är helt hopplös, & ni anar inte hur lättad jag känner mig. ARFID är inte så ovanligt bland personer med autismspektrum, & där ingår Asperger som är en av mina diagnoser.

Vill ni läsa mer om Selektiv ätstörning & ARFID så rekommenderar jag dessa länkar, klicka bara på namnen.

Så NEJ, jag är inte bara kinkig med maten, megakräsen eller löjlig, det ligger sååå mycket mer bakom. Och frågor är jobbiga, kommentarer är jobbiga. Allt som påminner mig om det är jobbigt. Jag skäms som sagt för vad jag äter, & därför äter jag helst ensam, om det inte är på en pizzeria som sagt.

Är det nån mer här som läser detta som känner igen sig? Jag vill gärna komma i kontakt med fler drabbade personer, någon man kan prata med som verkligen förstår. Jag ska ta upp detta med min psykolog på vuxenhabiliteringen, för det är ju där man jobbar med autismspektrumet. Sen hoppas jag att jag ska få någon effektiv hjälp med detta, vad & hur det ska gå till vet jag inte, men nu när jag själv har fått en ökad förståelse för det så hoppas jag att det finns nåt att göra.

Varför skriver jag då detta här? Jo, för att jag har en del läsare här så att hitta fler drabbade eller bara ge mina närstående en förklaring är en stor chans som är värd att ta. Så jag ber er, inga skämt eller kommentarer om mina matvanor, oavsett vad ni tycker om dem.

Idag har vi varit en sväng på stan & busat i löven. Var dock inte en optimal plats att busa & fota på, men det är svårt att hitta bra såna platser! Yori var supertaggad & hade nog gärna stannat där länge, haha. Igår fick han i.a.f. köra race med Clara på stranden, så då fick jag springa av sig ordentligt. Snart hoppas jag som sagt att jag är tillbaka på banan helt & hållet så att vi kan komma i form på alla sätt & vis, något som både jag & Yori saknar mycket just nu.

Lydnadsdebut a la Yori

Ja, nånting sånt kan man nog kalla det, haha. Jag var jättenervös, försökte tänka på att andas, men det var svårt, för jag ville ju så mycket! Värmde upp väldigt kort tid då vi hade startnummer 1, vi behövde inte snabba oss, men när alla stod där & bara väntade på oss så kände jag mig stressad, så det smittade säkert av sig på Yori, som för det första precis kommit ut ur bilen, & för det andra så har han aldrig varit på den klubben förut. Jag gjorde lite freestylemoves innan startrutinen & sen gick vi in på planen, mer eller mindre redo för att göra vår lydnadsdebut!

Följsamheten gick sådär, vi krockade några gånger, dels för att han hade fokus på annat, & dels för att jag själv inte kan gå rakt när jag är nervös. 😛 Utan jag vinglade lite & det gjorde ju inte saker bättre, haha!

När jag ropade på honom på inkallningen så svek rösten mig (är ju förkyld), men han hörde mig ändå & kom som skjuten ur en kanon! Jag hann tänka ”det här kommer aldrig att sluta bra” & mycket riktigt, han använde mig som stoppkloss. Men han kom iaf. 😉

I momentet sättande under marsch fick jag hjärnsläpp, glömde helt bort vad jag höll på med, men vi fick några poäng med oss från det ändå.

Sen var det ju apporteringen, tollarnas huvudnummer, & helt klart dagens shownummer från Yori’s sida! Senast igår ville han knappt ta apporten, & idag, ja, då tjuvstartade han, tog apporten & sen sprang han runt några varv runt planen, skitlycklig! Jag ropade på honom flera gånger, men tror ni att han hörde nåt? Haha, nope, han var bara så jävla glad. Till slut kom han tillbaka till mig, med apporten, men ja, en nolla där som ni förstår.

Fjärren är ett av hans bättre moment, likaså idag. Han stannar bra när jag lämnar honom, kastar sig ner i liggande position på mitt första kommando, men sen, när jag gick tillbaka till honom så reste han sig upp & satte sig sen väldigt snett. Synd, för som sagt, han lägger sig jäkligt bra!

Hoppet gillar han också & det gjorde han bra idag. Kunde ha blivit en bättre ingång, men det finns alltid saker att slipa på. 😉

Jag är nöjd med min vilde, haha, jag var rädd för att vi skulle bli diskade efter hans race, men det blev vi inte. 😀 Och han är ju ung & vi har knappt tränat nån lydnad, herregud, han har ju precis lärt sig vad ordet ”fot” betyder! Egentligen är det på tok för tidigt att låta honom tävla i lydnaden, men jag trodde ju att min träningsmotivation skulle komma tillbaka, men det gjorde den ju inte. 🙁 Så kraven på min lilla sprätt är inte så höga, han hade störtskoj & det är det viktigaste! 😀 Ja, jag hade också roligt, även om det kändes lite pinsamt emellanåt. Vill ni själva se hur allt såg ut, så kommer här en film från tävlingen (tack Malin för att du följde med, höll mig sällskap, samt filmade!). <3 Slutpoängen blev 119,5 poäng, vilket betyder 0,5 poäng ifrån godkänt. Helt okej med tanke på omständigheterna!

Imorron väntar lydnadstävling igen, men den gången i Kristinehamn. Har jag fattat PMet rätt så kommer vi att gå ut som startnummer 3 i första klassen. Då hinner jag värma upp honom lite mer innan. Det är ju alltid så svårt att veta hur man ska göra med nya hundar innan man har hittat vad som funkar bäst. Tänkte även att Yori skulle få springa av sig här hemma med Farro innan vi åker imorron bitti, så kanske han inte kör race på planen. 😉 Haha, för jag tror ju inte att han skulle bli för trött av det, han ska ju inte springa en mil liksom, & brist på energi är inte hans melodi, så det blir nog bra. 🙂