När det bara kan bli bättre…

…Ja, igår var det verkligen så illa. Jag mådde åt helvete när jag kom hem från träningen. 🙁 Jag var så ledsen & besviken på Yori, men allra mest var jag arg på mig själv för att jag är så känslig. HSP i ett nötskal. Jag ”skyller” inte på Yori, för han är så ung & grön, plus att det var i en ny miljö med nya träningskompisar. Det har varit såhär katastrofalt förut & kommer garanterat att bli det igen. Man får göra det bästa av situationen då, & det gjorde jag INTE igår!

Jag har sån himla tur att jag har mina vänner som alltid stöttar mig, fast det som fick mitt hopp att återvända var orden från ”min tränare”. Hon tog mig på fullaste allvar & kom med tips på hur jag kan göra nästa gång det händer, för ja, det kommer som sagt att hända igen, säkert flera gånger. Så nu ser jag fram emot nästa träning, vilket blir på onsdag. Jag har en bra plan i mitt huvud, nu återstår det ”bara” att leva efter den.

Långt ifrån alla kort blir som man har tänkt sig, haha.

Men hur arg, ledsen & besviken jag än kan känna mig på mina killar så älskar jag dem över allt annat. Dem gör så gott dem kan, jämt, även om det inte alltid känns så. Det är nånting som jag påminner mig själv om varje gång det händer nåt. Och jag tror att jag lär mig något varje gång det händer, så snart borde jag vara fullärd. 😛 Haha.

Snart ska jag köra ett litet pass med Yori här hemma, med fokus på ”vänd” & ”om”. Lilla Zoomen som inte får göra nåt kan få köra lite ”mellan”, & det blir hans version av rörelsen, med andra ord gå med framtassarna på mina fötter & ta babysteps. 😉 Mer än så får han tyvärr inte göra i dagsläget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *