Hur ser Dee’s framtid ut?

Ni som är vänner med mig på Facebook vet att Dee blivit sämre sen jag uppdaterade här senast. Redan i förrgår kväll så var hon kanonhalt på vänster bak efter att ha fått plaskat lite i vattnet. Så gissa om jag bannade mig själv då för att jag lät henne göra det? Jag vill så mycket, men så blir det så fel ibland. 🙁 Och jag hatar det.

Igår på förmiddagen ringde jag djursjukhuset & bokade en tid till sjukgymnasten redan samma dag, fick tid 18:20. Men under hela dagen så var Dee orolig, hon gnällde, flåsade en hel del & hade en liten skvätt feber. Så jag ringde djursjukhuset igen (som den hönsmamman jag är!!) som då tyckte att vi skulle komma in till en veterinär 18:20 istället, så så blev det. Men redan när vi kom in så hade hon lugnat ner sig, & febern var borta. Då var hon mer sitt (numera) vanliga jag igen. Veterinären klämde lite på henne & så togs det blodprover, jag skulle få svar på dem i morse, men veterinären har fortfarande inte ringt. Så jag väntar en liten stund till, sen ringer jag djursjukhuset & frågar om provsvaren. Eftersom hon går på såpass mycket kortison som hon gör så kan ju lever & njurar bli sämre, så det är framför allt dem svaren jag vill ha.

160818

Hon är bättre idag, både vad det gäller gnällande/flåsigheten & ryggen. Men det blir enbart korta promenader innan vi ska in till sjukgymnasten på måndag kl. 13. Vågar INTE riskera att låta henne göra nånting annat än att bara ta det lugnt. Ska då våga fråga sjukgymnasten vad hon tror om Dee’s framtid, ett svar jag väldigt gärna vill ha samtidigt som jag är löjligt rädd för det. Jag måste veta att det är värt det, jag vill liksom ha lite ”garantier”, även om det såklart är individuellt. Men ett litet hum om det hela borde hon ha.

Annars idag så har jag haft ett möte som jag trodde skulle gå mycket sämre än vad det faktiskt gjorde, så det har stärkt mig lite. 🙂 Inte så att jag känner mig oövervinnerlig, men jag krälar inte heller på marken.

Jag vill så gärna tro på en framtid TILLSAMMANS MED DEE, men samtidigt är jag livrädd för att hoppas på för mycket, ifall det skiter sig. Hon har ju sina skador/sjukdomar, precis som jag har, vi måste ”bara” hitta ett sätt att kunna leva med dem på ett bra sätt. Och inte låta dem förhindra mer än nödvändigt. Jag kräver inte att hon ska vara perfekt, för det är orimligt, men jag kräver att hon ska kunna leva ett bra liv, trots sina begränsningar. Livskvalité är det viktigaste, jag skulle ALDRIG behålla en hund i livet enbart för min egen skull, för isf hade jag haft kvar dem allihop!! Hunden måste kunna leva ett värdigt & bra hundliv, annars är det inte värt det. Med det sagt så ska jag nu luta mig tillbaka i soffan & mysa med Dee (eller Algot som är här tillfälligt). Och såklart hålla tummarna för att Dee’s provsvar ser bra ut!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *