Att utmana sina rädslor

Ni vet att man brukar säga att man måste ”upp i sadeln igen”, för att utmana sina rädslor, & just det gjorde jag idag, bokstavligt talat!

20151007_151519

Jag satt inte på Moran många minuter, även om det kändes som en evighet. Jag var spänd som en fiolsträng & skakningarna var inte långt borta. Moran gick hur snällt som helst, men efter bara en liten stund så kände jag att nej, jag fixar inte mer nu, & då var det bara att hoppa av. Jag är ändå glad över att Malin övertalade mig att sitta upp, efter 2,5 år sen sist. Men lätt var det verkligen inte.

Ridlärarna tycker att jag ska börja rida lektion igen, men ärligt talat så vette fan om jag skulle fixa det psykiskt?! Det är så mycket spänningar, så mycket rädslor, katastroftankar, ångest osv. som rusar genom både huvudet & kroppen bara jag tänker tanken på att sätta mig på en häst. Jag vet inte om jag någonsin kommer att övervinna den rädslan, ärligt talat, för den sitter så förbannat djupt. Men man ska väl aldrig säga aldrig.

Självklart var även Dee med i stallet & hon hade fullt fokus på hästarna, speciellt på Moran. Hon började gnälla när Malin & Moran hoppade några hinder, för hon ville så gärna springa efter! Det var samma gnäll som hon kör med när någon annan tränar agility framför henne. Hade jag släppt lilla fröken lös så hade hon sprungit ikapp hästen på nolltid, så jäkla taggad var hon! Så där måste jag jobba med henne, hon får inte tagga igång så mycket på hästar, för det kan bli farligt, tänk om hon skulle lyckas komma loss någon gång? Vad händer då? Nej, på nåt sätt måste jag markera för henne att det INTE är okej, men HUR?! Hon liksom låser sig & blir nästan döv. 🙁 Jag kan träna med henne bland hästar, men att vara passiv är en heeelt annan grej….Så någon som har nåt bra tips på hur jag ska bryta henne? Utan att behöva få henne att jobba, med andra ord bara kunna slappna av & ta det lugnt bland hästar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *