Ha hund trots psykisk ohälsa

Under alla mina år som psykiskt sjuk så har jag sett allting ur den synvinkeln, & har inte alls kunnat förstått hur vissa människor verkligen inte kunde förstå hur det var. Att inte alla var lika övertygade om vad min räddning skulle vara som jag själv var.

Jag har näst intill hatat en person för vad hon gjorde mot mig. Jag såg det som ett otroligt svek & fattade inte hur hon kunde vara så grym. Hon lovade mig en valp & drog sen tillbaka sitt löfte. Det med motiveringen att jag var för psykiskt sjukt, men förstod hon inte att en valp skulle göra mig friskare?

Nu när jag själv sitter på andra sidan, med andra ord är mer frisk än sjuk, så förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde. Och det mest skrämmande är att jag kanske gör likadant nu?! :O Eller nja, jag lovar ingen någon valp, för att sen krossa dens drömmar, men hur instabila kan blivande valpägare få vara? Utan att det går ut över hunden?

Att ha hund är ett megastort ansvar, & att ha en valp är ännu jobbigare. MEN man får ju så otroligt mycket tillbaka! <3 Och då är det värt allt slit, tusen gånger om. Men tänk om nån är i för dåligt skick för att kunna ta hand om en valp? Vem har rätt att avgöra det? Och hur vet man innan man har testat?

Psykisk ohälsa är, tyvärr, fortfarande väldigt tabubelagt & det är inte direkt det första nån nämner när man ska köpa hund. Just då, den gången när löftet till mig drogs tillbaka, kanske jag var för instabil, jag vet faktiskt inte, & jag vet inte heller om personen som krossade min dåvarande dröm vet det. För sanningen är att utan hundarna så skulle jag aldrig ha kommit så långt & mått så bra som jag gör idag. Dem har verkligen räddat mig, på alla sätt som finns. Och det är jag dem evigt tacksam för! <3

Men vart drar man gränsen? Och vem är det som drar den? När räknas en person som för instabil för att kunna ha en valp på heltid? Och hur vet man i det förväg?

Jag säger alltså inte att psykiskt sjuka människor inte borde ha hund (eller något annat djur), för som sagt, det är en av faktorerna till att jag har blivit så frisk. Men när & hur vet man om det kommer att funka?

150928

5 thoughts on “Ha hund trots psykisk ohälsa

  1. Jag tycker att en uppfödare alltid har rätt att dra tillbaka ett löfte om valp. En bra uppfödare känner sig 100% ansvarig för sina valpars välmående och om det finns minsta lilla tvekan om att det kan bli problem i det nya hemmet, då tycker jag att de ska vänta och placera valpen någon annan stans. I mina ögon måste uppfödaren alltid sätta valpen först, även framför valpköparens känslor.

    Och precis därför kommer jag nog aldrig att bli uppfödare. Jag skulle aldrig kunna släppa iväg en av ”mina” valpar till någon som jag inte kände utan och innan och visste hade samma ”hundtänk” som jag har.

  2. Finns väl ingen gränsdragning för hur sjuk man får vara. Magkänslan är det viktigaste det måste klicka mellan ägare och uppfödare. Sedan tror jag absolut på att hunden gör en friskare:)

  3. Vilket bra inlägg!!
    Jag tror man måste försöka ha en konversation med personen i fråga och komma fram till nått gemensamt. En person med psykisk ohälsa har svackor. Men kan man bara försöka lova sig själv att åtminstone rasta hunden utanför huset den dagen har man i alla fall klivit upp ur sängen, och då är steg två lite lättare än när man låg i sängen. Men alla e ju oxå olika.

    • Exakt. Utan hundarna hemma hade jag bara legat kvar i sängen & inte fasen hade jag mått bättre av det! Men ibland finns det en gräns, & den måste man vara ärlig med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *