Änglar finns

I början av November skrev jag ett ganska personligt inlägg här i bloggen, då befann jag mig i en svacka & försökte ta mig upp ur den. Det gick sådär. Jag tog mig upp en bit, sen ramlade jag längre ner än jag varit på mycket länge. Depressionen slog till med full styrka & jag blev nästan apatisk stundtals. Jag spenderade MINST 15 timmar/dygn i sängen, typ 5 timmar fick hundarna promenader & jag kunde vara ganska social mot folk, & restrerande tid mådde jag bara asdåligt. Jag hade såna koncentrationssvårigheter att jag inte ens kunde se en film, & ännu mindre läsa bloggar som jag annars följer varje dag. Allt var svart, ingenting var roligt & jag fick tvinga mig själv att göra minsta lilla grej. Jag trodde (eller önskade) att livet snart skulle ta slut, för jag orkade bara inte med det längre.

Jag fick extratider både hos min psykolog & min läkare, samt andra läkare. Och jag fick testa olika mediciner i olika doser. I början så funkade inget, jag klarade inte av min DBT-behandling & höll på att hoppa av den, & ja, allt hopp liksom försvann.

När det såg som mörkast ut så var jag övertygad om att livet var slut när som helst, men sen, utan någon uppenbar förklaring, så började allt kännas liiite bättre. Det gick oerhört sakta, men helt plötsligt VILLE jag gå ut med hundarna, & inte bara gick med dem för att jag var tvungen. Jag VILLE försöka starta upp träningen med dem som jag helt hade lagt ner (för mår jag för dåligt så förstör jag bara om jag försöker träna med dem), & det lockade inte längre så mycket att ligga under täcket i sängen. Jag började kunna se på min favoritserie igen & faktiskt skratta åt den (för ja, det är en komediserie), & ni anar inte hur skönt det var! Den svarta färgen började blekna & världen fylldes åter igen med lite färger, väldigt svaga, men ändå, dem fanns där.

Varför jag drogs ner i den djupa depressionen vet ingen, varken jag själv eller läkarna, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att jag tar mig ur den. Jag tror att det som var så avgörande i mitt ”tillfrisknande” var att jag aldrig släppte hundarna, hur dåligt jag än mådde. Aktiviteter är ett bra botemedel mot psykisk ohälsa, men oj så svåra att utföra när man är i skiten! Jag hade aldrig klarat det om inte min fina fina vän Carina hade stöttat mig så mycket. Vi gick kortare promenader varje dag tillsammans & ibland tog hon hundarna när jag själv inte kunde ha dem. Hon följde även med till psykakuten när allt höll på att brista. Ja, hon var den där räddande ängeln som jag verkligen behövde. När jag började känna mig lite bättre så hade vi filmdagar & allt detta fick mig att bli starkare.

Jag har fortfarande tät kontakt med psykiatrin & håller på att testa lite olika mediciner eftersom jag numera knappt sover nånting alls (tänk vilken vändning). Så det är långt ifrån bra & stabilt, men jag har ändå kommit långt på väldigt kort tid. Och som sagt, det är tack vare hundarna & Carina, tillsammans räddade dem mig när jag som mest behövde det, & jag kommer alltid att vara dem evigt tacksam.

Och även om det nu har känts lite bättre i typ ett par veckor så vet jag mycket väl att allting kan vända snabbt igen. Därför vågar jag inte andas ut helt, men att njuta av varje dag med färger, ja, det gör jag. Jag hoppas så att jag slipper falla så långt ner igen, för det är verkligen inte roligt nånstans. Jag vill vara fri, vara hemma med mina bästa tjejer som gör mig glad tusen gånger/dag (& vansinnig ibland :P) & jobba framåt mot ett bättre & mer värdefullt liv. Men rädslan för att falla är ganska stor & därför försöker jag att sysselsätta mig med roliga saker så gott som varje dag, så att jag hela tiden håller igång & inte blir sittandes/liggandes här hemma. För ja, passivitet är en riskfylld del just nu. Självklart måste jag även klara av att ha tråkigt utan att allt blir svart, men så långt har jag inte kommit, än.

Så jag hoppas att ni förstår varför jag ibland kan vara lite ”tjatig” om att jag vill träna &/eller gå promenader, men det är för att mota bort depressionen & många gånger behöver jag hjälp av andra för att ta tag i saker. Jag har oerhört svårt att ta mig ut på en längre promenad helt själv, även om det är något jag måste jobba på. Så förlåt om jag tjatar, men jag behöver verkligen alla mina vänner just nu.

150118

4 thoughts on “Änglar finns

  1. Åh vilken bra beskrivning! Jag känner igen det! Och jag håller med dig, vart hade det slutat utan våra hundar!? Jag är också oerhört tacksam över mina hundar, och över människor som funnits där och stått ut!

  2. Jag tycker det är så starkt att du delar med dig, inte många som vågar göra det! Jag har jätte problem med min ork vilket gör att jag gräver ner mig ibland när allt känns hopplöst när man inte orkar. och jag håller med dig, hundarna och bra vänner är det enda som hjälper!

    • Ja, men det är verkligen så, hundarna & bra vänner slår alla mediciner i världen, faktiskt. Därmed inte sagt att mediciner inte hjälper alls.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *