Fy fan vilken födelsedag!

Vilken jäkla födelsedag jag har haft! Och än är inte dagen slut, jösses, hur ska det här sluta?!

Det började med att jag, Carina & tjejerna åkte iväg på ”ett uppdrag” vid 08:20 imorse. Strax före kl. 10 var vi klara & då handlade vi lite. Sen hem, lämnade matvarorna & satte på mig bättre kläder, sen väntade en promenad i skogen i snön.

När vi kom fram till ”vår” älskade skog där vi skulle gå så stod det ”Jakt pågår”, vilket betydde att det inte var så jäkla smart att gå i skogen. Men vi tänkte att om vi åker bort till kohagen så kan dem ju springa av sig där. Sagt & gjort, vi körde över bron, ner för backen & följde sen grusvägen tills vi kom fram till hagen. Där släppte vi ut hundarna som blev helt tokiga!

Efter att ha gått där typ 1 timme så skulle vi åka hem, vilket visade sig vara MYCKET LÄTTARE SAGT ÄN GJORT!! Det började redan när vi skulle vända bilen vid hagen, då fastnade vi så Carina fick snällt skjuta på. 😉 Vi kom loss ganska snabbt & kunde sen köra grusvägen tillbaka till backen & bron, & det var där dem stora problemen började. Det visade sig att hela backen bestod av blank is…Vi körde upp, & åkte ner – i sidled! Insåg ganska snabbt att det inte skulle gå så bra, men vi lyckades backa in på en annan grusväg där vi då skulle ta mer fart i hopp om att komma upp för backen. Men självklart gick inte det heller, utan då fastnade vi där & kom inte loss! Efter att ha försökt komma loss x antal gånger så lämnade vi bilen (med hundarna i) & gick bort till dem som arbetade med grävskopor som befann sig några hundra meter ifrån oss.

Men så kom det en lastbil, så vi stannade honom & frågade snällt om han hade nåt bra tips. 😛 Han ringde runt massor, men tyvärr fanns ingen i närheten som kunde hjälpa oss. Och på den vägen där vi hade kört så skulle inte lastbilen komma in, så det var liksom ingen idé att försöka så heller. Så då fick vi gå ut på arbetsplatsen för att få kontakt med mannen som körde en grävskopa.

Han erbjöd sig direkt att försöka hjälpa oss med hjälp av sin bil. För nej, grävskopan skulle inte heller ta sig in där. Vi fick sätta oss i hans bil & visa vägen, & när vi kom fram till bron så sa vi att det enbart var is där, så vi trodde att han fattade att det inte var så jäkla bra att köra ner där, men nope, det kom han på för sent. Hans bil bara gled ner för backen, rakt mot våran & då var jag säker på att nu krockar vi. Men bara några centimeter innan vi skulle krocka så fick han stopp på sin bil. Han lät då skitsur för att vi hade ”lurat” ner honom där, men vi hade ju varnat honom. Han konstaterade snabbt att han inte kunde hjälpa oss, för så stark var inte hans bil. Så han fick köra flera gånger för att ta sig upp & till slut lyckades han, sen försvann han till sin grävskopa igen.

Kvar stod då vi & svor över att vi inte också hade en fyrhjulsdriven bil. Vi tänkte igenom om vi känner nån som kunde rädda oss, så jag ringde min farsa i hopp om att han kände nån. Men nope, tyvärr inte, men han kom ändå dit för att kolla om han kunde hjälpa oss. Han var tillräckligt smart för att inte köra ner själv när vi varnade honom. 😉

När vi kom ner till bilen igen så stod det ett gäng jägare där. Dem hade en bil där nere (som stod där även när vi körde ner, & det är tack vare att vi såg den bilen & att vägen var plogad om vi chansade på att åka ner från första början!) & skulle precis åka hem. Min farsa försökte få loss våran bil, men det gick icke. Han gick då & hämtade sin bogserlina så att jägarnas bil (som självklart också var fyrhjulsdriven) skulle försöka dra upp våran. Sen var han tvungen att åka & jag skulle höra av mig när vi hade kommit hem igen.

Med hjälp av jägarna fick vi loss våran bil, men var tvungna att vända på den för att kunna dra upp den i dragkroken. Det gick lite smidigare än vad jag trodde, men så mycket längre än så kom vi inte. För nej, den bilen orkade inte heller dra upp våran, så då återstod bara en sak – ringa efter en bärgningsbil.

Efter ett telefonsamtal & lite väntan så kom bärgningsbilen & hjälpte oss. Jag fick då sitta i bilen & styra rätt & jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv!! Bilen bara gled i sidled mot kanten & jag var övertygad om att hela bilen skulle välta ner över järnvägen. Men till slut kom vi närmare mitten av vägen & jag började slappna av. Då gled bilen åt andra hållet istället & vi var bara några millimeter ifrån att dra i räcket där! När vi till slut var helt uppe så dundrade bilen in i hans bil (jag hade ju ingen broms på eller nåt & så blev det lite nerförsbacke) & då släppte linan av sig själv.

150121

Jag fick då gå in i hans bil för att kunna betala & när han slog på sin dator så fick han upp en summa på cirka 1 500:- men när han gick vidare så kom det upp ett meddelande att den fakturan skulle skickas direkt till försäkringsbolaget! Han frågade vad jag hade för superförsäkring som täckte det & som svar fick han ”jag har ingen aning”. Så han ringde upp försäkringsbolaget som sa att det stämmer, att jag inte ens har en självrisk att betala! Så jag behövde inte betala ett öre, snacka om lyx!! 😀 I värsta fall har det blivit något fel & så får jag en faktura i efterhand, men hoppas inte.

När vi till slut kom hem så var klockan över 13. Så vi var i skogen typ 3 timmar, med andra ord 2 timmar längre än vår lilla promenad i hagen. Dessutom var det snorkallt så jag frös som satan!

Nu har jag dock tinat & ska se på lite serier innan det är dags att ge sig ut med bilen igen! Denna gången ska jag hämta min lillebrorsa & morsa & så ska vi åka ut till min favoritpizzeria där morsan bjuder på mat. 😀 En härlig tradition vi har när vi fyller år. Hoppas att resten av dagen går smärtfritt, jag har haft tillräckligt med spänning för ett bra tag framöver!

Änglar finns

I början av November skrev jag ett ganska personligt inlägg här i bloggen, då befann jag mig i en svacka & försökte ta mig upp ur den. Det gick sådär. Jag tog mig upp en bit, sen ramlade jag längre ner än jag varit på mycket länge. Depressionen slog till med full styrka & jag blev nästan apatisk stundtals. Jag spenderade MINST 15 timmar/dygn i sängen, typ 5 timmar fick hundarna promenader & jag kunde vara ganska social mot folk, & restrerande tid mådde jag bara asdåligt. Jag hade såna koncentrationssvårigheter att jag inte ens kunde se en film, & ännu mindre läsa bloggar som jag annars följer varje dag. Allt var svart, ingenting var roligt & jag fick tvinga mig själv att göra minsta lilla grej. Jag trodde (eller önskade) att livet snart skulle ta slut, för jag orkade bara inte med det längre.

Jag fick extratider både hos min psykolog & min läkare, samt andra läkare. Och jag fick testa olika mediciner i olika doser. I början så funkade inget, jag klarade inte av min DBT-behandling & höll på att hoppa av den, & ja, allt hopp liksom försvann.

När det såg som mörkast ut så var jag övertygad om att livet var slut när som helst, men sen, utan någon uppenbar förklaring, så började allt kännas liiite bättre. Det gick oerhört sakta, men helt plötsligt VILLE jag gå ut med hundarna, & inte bara gick med dem för att jag var tvungen. Jag VILLE försöka starta upp träningen med dem som jag helt hade lagt ner (för mår jag för dåligt så förstör jag bara om jag försöker träna med dem), & det lockade inte längre så mycket att ligga under täcket i sängen. Jag började kunna se på min favoritserie igen & faktiskt skratta åt den (för ja, det är en komediserie), & ni anar inte hur skönt det var! Den svarta färgen började blekna & världen fylldes åter igen med lite färger, väldigt svaga, men ändå, dem fanns där.

Varför jag drogs ner i den djupa depressionen vet ingen, varken jag själv eller läkarna, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att jag tar mig ur den. Jag tror att det som var så avgörande i mitt ”tillfrisknande” var att jag aldrig släppte hundarna, hur dåligt jag än mådde. Aktiviteter är ett bra botemedel mot psykisk ohälsa, men oj så svåra att utföra när man är i skiten! Jag hade aldrig klarat det om inte min fina fina vän Carina hade stöttat mig så mycket. Vi gick kortare promenader varje dag tillsammans & ibland tog hon hundarna när jag själv inte kunde ha dem. Hon följde även med till psykakuten när allt höll på att brista. Ja, hon var den där räddande ängeln som jag verkligen behövde. När jag började känna mig lite bättre så hade vi filmdagar & allt detta fick mig att bli starkare.

Jag har fortfarande tät kontakt med psykiatrin & håller på att testa lite olika mediciner eftersom jag numera knappt sover nånting alls (tänk vilken vändning). Så det är långt ifrån bra & stabilt, men jag har ändå kommit långt på väldigt kort tid. Och som sagt, det är tack vare hundarna & Carina, tillsammans räddade dem mig när jag som mest behövde det, & jag kommer alltid att vara dem evigt tacksam.

Och även om det nu har känts lite bättre i typ ett par veckor så vet jag mycket väl att allting kan vända snabbt igen. Därför vågar jag inte andas ut helt, men att njuta av varje dag med färger, ja, det gör jag. Jag hoppas så att jag slipper falla så långt ner igen, för det är verkligen inte roligt nånstans. Jag vill vara fri, vara hemma med mina bästa tjejer som gör mig glad tusen gånger/dag (& vansinnig ibland :P) & jobba framåt mot ett bättre & mer värdefullt liv. Men rädslan för att falla är ganska stor & därför försöker jag att sysselsätta mig med roliga saker så gott som varje dag, så att jag hela tiden håller igång & inte blir sittandes/liggandes här hemma. För ja, passivitet är en riskfylld del just nu. Självklart måste jag även klara av att ha tråkigt utan att allt blir svart, men så långt har jag inte kommit, än.

Så jag hoppas att ni förstår varför jag ibland kan vara lite ”tjatig” om att jag vill träna &/eller gå promenader, men det är för att mota bort depressionen & många gånger behöver jag hjälp av andra för att ta tag i saker. Jag har oerhört svårt att ta mig ut på en längre promenad helt själv, även om det är något jag måste jobba på. Så förlåt om jag tjatar, men jag behöver verkligen alla mina vänner just nu.

150118

Finbesök idag

Idag har vi inte gjort så mycket roliga saker, utan såna där tråkiga men nyttiga som man måste genomföra ibland. Jag har haft terapi & läkarsamtal & under tiden så fick mina tjejer vara hos Carina & Clara, så dem slapp vara ensamma. Och nu på kvällen så ska Carina iväg på möten så då får självklart Clara vara här. 🙂

150114

Dessa 3 hundar är som gjorda för varandra, speciellt Rally & Clara, ingenting kan skilja dem åt. Man blir glad av att se dem tillsammans, 3 stycken små lyckopiller.

Imorrn på morgonen så väntar ett VIKTIGT besked, sen beroende på vad det blir så får vi se vad som händer mer. På eftermiddagen har jag gruppterapi som jag måste försöka ta mig iväg på. Men däremellan tänkte jag försöka göra nåt skoj med tjejerna, vad vet jag dock inte. Kanske blir det träning? Kanske en promenad? Ja, vi får se.

Känner inte att jag får ut nåt vettigt att skriva idag då jag bara tänker på morgondagens besked. Så ni som bryr sig om mig – håll tummarna för mig då!

Olydiga tjejer

Det har varit fint väder hela dagen, så vi delade upp promenaden på 2 stycken. 😉 Först gick vi i skogen & jag tror att vi njöt lika mycket allihop. Hittade ett litet fryst ”vattenfall” som fick bli bakgrund till dagens bild.

150103

Nu på kvällen så har vi gått en sväng på cykelvägarna här omkring. Mina tjejer har nog aldrig varit så ”fulla i fan” som dem var nu! 😛 Dem sprang runt överallt & lyssnade nog inte ens med ett halvt öra. Haha. Men man kan inte vara duktig jämt, jag menar, det blir ju tråkigt i längden. 😉

Om en liten stund så ska vi gå & lägga oss, så att vi förhoppningsvis är pigga & glada imorrn när vi ska till Sörmon på hundträff!