Ibland måste man falla innan man kan flyga

Jag har tvekat mycket på om jag ska skriva, & framför allt publicera, det här inlägget, men jag väljer att göra det till slut.

Ni som känner mig vet om mina sjukdomar & hur mycket dem påverkar mitt liv. Och för er andra kan jag bara kort berätta att jag lider av diagnoserna Borderline personlighetsstörning & Asberger. Jag har även under lite mer än 10 års tid haft problem med självskador & överdoser. Under några år så åkte jag in & ut på sjukhuset & psyk hej vilt, ibland frivilligt, ibland med tvång.

Jag har upplevt saker som jag bara önskar min värsta fiende, & just nu pågår ett hårt arbete för att ta mig ifrån det där livet. Jag är inte ett dugg stolt över att ha levt ett sånt liv, däremot är jag stolt över att jag har överlevt det! Ojoj, det, eller JAG, har varit skrämmande nära döden vid flera tillfällen, & jag har oroat många människor som bryr sig om mig. Till er vill jag bara säga förlåt. Jag ville aldrig skada er, det var mig själv jag var ute efter.

Exakt vad mitt dåliga mående beror på kan jag sammanfatta som olika trauman, tuffa tider & ärftlighet. Jag tänker inte gå in mer detaljerat på vad mina trauman handlar om, för det är på tok för känsligt.

Sen typ 1,5 år tillbaka så går jag i en behandlingsform som heter DBT (Dialektisk beteendeterapi) inom psykiatrin. Där får jag lära mig att hantera starka känslor, stå ut när det är svårt, vårda relationer, fokusera på här & nu m.m. Just nu håller jag & min psykolog även på med en trauma-behandling där vi går igenom ALLA trauman som jag har varit med om. Det är asjobbigt milt uttryckt! Att dra upp såna saker som man bara vill glömma är inte lätt nånstans, men jag vet att jag måste göra det för att kunna acceptera det & sen gå vidare.

Jag var självskade- & överdosfri i lite mer än 2,5 år, sen föll jag. 🙁 Jag skäms över att skriva det här, för jag vet hur mycket jag sårar & oroar mina nära & kära, men jag måste få ur mig det. Alla kan få återfall, det är nånting jag har fått höra under hela tiden jag var fri från det, & jag tänkte att för mig skulle det aldrig bli aktuellt med något återfåll, jag skulle aldrig sjunka så lågt. Men jag hade fel.

Allting som hände med Java slog till slut undan benen på mig. 5 dagar efter att jag hade tagit bort henne så tog jag en överdos, ingen jättestor, men ändå tillräckligt stor för att vara tvungen att spendera en natt på sjukhuset. Jag ångrade mig & tänkte att jag aldrig skulle göra om det igen, tänkte att ”en gång är ingen gång”, men det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Fr.o.m. 15 Augusti (dagen då jag tog bort Java) & tills nu så har jag sammanlagt tagit 1 överdos & skurit mig 5 gånger, varav den senaste krävde läkarvård. Saknaden & smärtan efter min prinsessa blir ibland outhärdlig & det är då jag faller. 🙁 Jag försöker hela tiden tänka på att hon lärde mig att klara mig utan såna hemska beteenden, hon fick mig att sluta skada mig helt, & jag vill inte bara kasta bort det. Ändå gör det så ont av saknaden, den gör ont både psykiskt & fysiskt. Jag hoppas att det ska bli lite bättre snart, att jag ska hitta tillbaka till rätt bana igen, & jag tror att jag är på god väg.

Varje gång jag får dåliga impulser så tänker jag på min framtid & vad den har att erbjuda. Om några veckor får jag hem en ny liten stjärna & då tänker jag vara den bästa matten i världen! Inte en chans att jag tänker falla så djupt att jag tvingas bli inlagd igen, ånej, det finns inte på kartan. Därför måste jag nu stoppa mig själv i god tid. Och det är här som det här inlägget kommer in i bilden, för genom att berätta om det öppet, för ALLA, så är det ingenting jag kan hålla på med i hemlighet. Genom att lyfta fram det i ljuset & låta vem som helst ta del av det så lättar det lite på trycket för mig. Jag blir liksom inte lika ensam med det.

Jag förväntar mig inte att någon ska förstå mig, men jag önskar att ni förstår att jag inte alltid mår så bra, att jag har det tufft, men att jag verkligen gör så gott jag kan, även om resultatet inte alltid blir det bästa. Så ha tålamod & lita på mig, det kommer att bli bättre, jag har bättre hjälp från vården nu än jag nånsin har haft tidigare, plus att jag har Rally & snart en Dee-Dee. Hundarna ger mig krafter & får mig att trampa vidare framåt även i dem svåraste stormarna. En dag kommer jag ut på andra sidan, starkare & lyckligare än jag nånsin har varit!

141107

17 dagar kvar…

6 thoughts on “Ibland måste man falla innan man kan flyga

  1. Jag har läst och förundrat mig över hur Du som är så stark halkar ibland. Svårt att med ord beskriva vad jag känner så det får bli symboler istället. <3 <3 <3 . Lycka till i livet !

  2. Du är stark Malin <3 Du kommer ta dig igenom detta! Med din målmedvetenhet har jag aldrig tvivlat på det. Förstår att Javas bortgång slog undan fötterna för dig.. jag hade känt likadant om det varit Zorro.
    Det får ta sin tid att läka, man får falla tillbaka. Bara man inte fastnar. Jag har fortfarande kvar många av mina dåliga beteenden. Vissa dagar är bättre. Mitt miljöombyte har såklart gjort mycket, även om vissa beteenden ännu sitter i. Men jag hoppas kunna jobba bort det, om det blir med psykolog eller utan återstår att se.

    Många kramar till dig! <3

    • Tack fina du! <3

      Ibland gör det bara så ont att man tror att man ska dö av inre smärta. Men det blir bättre med tiden, inte så att sorgen går över, men man hittar ett sätt att leva med den.

      Kram kram <3

  3. Väldigt starkt av dig att skriva så öppet om allt i just denna blogg, vi är nog rätt många som tror på dig – se inte återfallet som något dömande, som du skrev, alla kan falla oavsett vilken typ av destruktiv handling det rör sig om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *