Idag är jag stark, jag kommer aldrig att vända tillbaka

Vissa dagar påminns jag mer än andra om hur mitt liv har sett ut, idag är en sån dag. Jag & min psykolog pratade idag om vilka framsteg jag har gjort & hur mycket färdigheter jag har lärt mig, & ja, hon log nog hela tiden. 😉 Själv så kändes det overkligt & till en början hade jag svårt att tro på det, att ta åt mig av berömmet, men nånstans inom mig visste jag hela tiden att det är verkligen så bra det är just nu. Jag har kommit så galet långt på min väg mot ett friskare liv, & jag har inga som helst planer på att vända tillbaka!

140806

Under hästtiden blev jag sjukare & sjukare, inte p.g.a hästarna, men den tiden gick det väldigt mycket utför. Jag skadade mig flera gånger i veckan, tog några överdoser & grävde mig en djupare grop att försvinna i. Hade jag inte haft hästarna & stallet den tiden så vet jag inte vad som skulle ha hänt, förmodligen hade jag inte funnits här nu. Jag ville ge upp så himla många gånger, & det går inte att räkna alla timmar jag har suttit inne hos min favorit & gråtit floder av tårar. Han tröstade mig alltid på bästa sätt, la sin mule mot mitt ansikte & blåste varm luft som fyllde hela mig med kärlek. Så äkta.

1408061

När jag skaffade Magic så drog jag ner på stalltiden, men höll ändå kvar vid hästarna. Magic visade mig dock en helt ny värld i form av träningar & tävlingar med hund, en värld som jag genast föll pladask för. Med honom kunde jag testa på flera olika grenar & liksom hitta det som passade mig bäst, men tyvärr försvann inte sjukdomen ändå.

Jag kämpade på alla sätt & vis, både med & faktiskt mot mig själv. Min dåvarande läkare ställde en sån klockren fråga, som jag då självklart inte hade något svar på. Han frågade: ”Hur ont ska du låta det göra innan du är beredd att förändra det?”. Den frågan har levt med mig genom åren, & det var först när jag var tvungen att ta bort min kung som svaret var så uppenbart: ”Höjden av smärta är att förlora den man lider för.”. Även om det kanske är svårt för andra att se hur det förändrade mig då, så gjorde det verkligen det, inombords, men det betydde inte att jag blev frisk.

Det första året jag hade Java så var jag, med handen på hjärtat, inte den bästa hundägaren på den här jorden. Jag mådde så sjukt dåligt, skadade mig så gott som varje dag, tog överdoser hej vilt & åkte in & ut på sjukhuset hela tiden. Stackars Java var ju den som led mest, hon har alltid varit väldigt mammig & inte blev det bättre av att hon vid flera tillfällen fick se sin trasiga matte dras med av främmande personer & sen försvinna. Usch, jag får så dåligt samvete för det nu i efterhand, ingen hund ska behöva genomlida nånting sånt! Men så var det, & hon fick bo hos lite olika personer när jag var inlagd. Under hela den här tiden så hade jag ett otroligt stöd av bland annat familjen & vänner, men också Java’s fantastiska uppfödare. Hon ställde upp & passade prinsessan, oftast med kort varsel, & det var väldigt många gånger som jag skämdes när jag träffade henne. För jag tänkte hela tiden att hon med största säkerhet måste ha ångrat sig som fan för att hon sålde Java till mig, för uppenbarligen kunde jag inte ta hand om henne eftersom jag inte ens kunde ta hand om mig själv! Jag vet fortfarande inte om hon nånsin kände/tänkte så, men för mig låter det fullt rimligt.

1408064

Till slut insåg jag att det inte höll längre, att jag fick välja liv. Antingen valde jag att hålla fast vid ”det jag kunde & kände till”, med andra ord självskadorna, självhatet, sjukhusen & allt mörker, ELLER så fick jag lämna allt det & kämpa för ett FRISKT liv. När jag väl hade bestämt mig så gick det oväntat lätt. Visst, jag har tvekat många gånger, jag har gråtit mängder, jag har varit skrämmande nära att vända tillbaka, men jag har klarat det. Och nu är jag så långt ifrån det livet att det känns otänkbart att nånsin falla tillbaka.

AVANT Digital Camera

Här har Java stöttat mig mer än någon annan. Jag behövde någon som behövde mig, & det gjorde ju Java, dygnet runt. Hon såg till att jag kom upp varje dag, att jag åt, att jag kom ut, att vi tränade, att vi hade tävlingar att se fram emot, att jag träffade kompisar osv. Inget av det hade funkat lika bra utan henne.

Jag gav mig fan på att slå mig fri från sjukdomen, & med Java’s hjälp, rätt mediciner & självklart hjälp från sjukvården, så måste jag säga att jag är fan en bra bit på väg. 😀 Det är snart 2,5 år sedan min sista självskada, & snart 2 år sedan min sista överdos, som också ledde till min sista inläggning på sjukhus. Tänk, jag som trodde att det var kört, att jag alltid skulle må sådär dåligt, att det inte fanns nåt hopp, att allt redan var för sent. Fan vad fel jag hade.

1408066

Jag säger inte att livet är plättlätt numera, för det är det verkligen inte, men jag har som sagt lärt mig så mycket att jag inte längre behöver ta till destruktiva metoder för att ta mig igenom jobbiga tankar & känslor, utan jag kan hantera dem på ett funktionellt sätt. Och det finns nog ingen som är lika glad över det som jag själv är.

1408067

Men nu kommer ytterligare en ny prövning, en oerhört svår prövning, som jag hoppas att jag ska klara på bästa sätt. Ni som har hängt med ett tag vet ju redan allt jag vet om Java & hennes mystiska sjukdomar, så det behöver jag inte förklara igen (& för er som inte vet, bläddra bara neråt/bakåt i bloggen). Min prinsessa, min räddande ängel, hur ska jag klara mig utan henne? Min första tanke var att bara ge upp, att falla tillbaka till allt det där som jag var så fantastiskt bra på. Men som tur var så släppte den tanken väldigt fort & istället känner jag nu en styrka inombords. Jag ska inte kasta bort allt som Java har lärt mig & fått mig att uppnå, verkligen inte, utan jag ska hålla mig på benen, & om jag ramlar (vilket jag garanterat kommer att göra) så ska jag bara resa mig upp igen & fortsätta framåt. Fortsätta att kämpa för att bli helt frisk. Jag är inte där än, men oj vad långt jag har kommit.

1408068

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, jag ville bara framhäva hur betydelsefull Java är för mig & att hon förmodligen har räddat livet på mig fler gånger än någon annan. Och hon har varit så stark, sett så mycket saker & visst, hon har några men efter det, men det blir bara bättre & bättre med dem. Jag beundrar hennes styrka så mycket att den smittar av sig, & på så vis vet jag att hon alltid kommer att finnas inom mig. <3

3 thoughts on “Idag är jag stark, jag kommer aldrig att vända tillbaka

  1. Härlig post! Det är alltid skönt att titta tillbaka och se att det går framåt, för att kunna få ny kraft inför nya utmaningar! Den verkliga styrkan i det du berättar är att du ser dina svagheter och inte ryggar tillbaka och försöker dölja dem! Nyckeln till att ta sig framåt ligger där i, men det har du uppenbarligen redan greppat 😉
    Keep up the spirite!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *