Så stolt över mina prinsessor!

Så var denna freestyletävlingen över, med blandade resultat. Vi börjar med den som startade först – lilla Rally.

Hon fick följa med på ”banvandringen” där vi mest gick runt på planen & jagade bollen-med-bjällra så att hon skulle få en positiv & rolig bild av planen. Vi tränade väldigt kort eftersom vi dels hade varit där i flera timmar, & dels så var det jättevarmt.
Precis innan det var våran tur plockade jag ut henne ur buren & gick bort för att vänta på att gå in på planen. Vi värmde inte upp nånting fören bara nån enstaka minut innan vi gick in på planen. Eftersom det var så varmt så ville jag spara hennes energi till själva programmet, därför värmde vi inte upp.
Under programmet så gjorde hon ALLT hon kunde – när hon skulle det! Jag kan inte vara mer stolt över min fina räv, hon kan inte mycket saker, men det hon kan gör hon väldigt bra. Allt flöt på, hon gick ur ”mellan”-positionen ett par gånger, men det är för att hon inte kan hålla positionen, för hon har bara lärt sig ingången. Jag var i en sån härlig känsla både under & efter programmet, den här hunden har antingen inga tävlingsnerver eller också hanterar hon dem skrämmande bra! Programmet räckte till en 5:e plats MED UPPFLYTTNING!! 😀

Även Java fick leka lite på planen innan start, & sen blev det buren i tältet fram till start.
Mellan varje ekipage brukar det vara ungefär 3-4 minuter då domarna skriver kommentarer & sätter poäng på ekipaget före. Så det var vad jag förväntade mig. Jag värmde upp henne lite & gav henne allt godis jag hade med mig fram, men så drog det ut på tiden, flera minuter, & i ett sånt läge är varje minut jättelång. Så jag fick fortsätta träna i värmen för att damen inte skulle tappa fokus, vilket istället gjorde henne trött. Men det var bara att köra ändå.
När musiken började så gick hon in i gamla mönster & började skälla, men jag lyckades bryta henne hyfsat. Hon lyssnade lite sisådär under programmet, några skall, lite missförstånd & så hoppade hon på mig några gånger. Men bortser man från det så är jag nöjd med henne, vi har ju trots allt knappt tränat nånting alls, så jag kan ju inte begära hur mycket som helst.
TYVÄRR så säger tävlingsmänniskan i mig att jag inte är nöjd då vi missade uppflyttning även denna gång, men ju mer tiden går, ju mer kan jag känna stoltheten inombords. Min fina stora tjej, med tanke på alla hälsoproblem hon har så hade hon lika gärna kunnat skita i det, men hon försöker ändå & gör det för MIN skull, kan man bli nåt annat än lycklig då? <3 Även vi slutade 5:a i vår klass & fick ett litet pris.

140518

Nu ska vi bara leva livet fram tills på torsdag då den stora dagen är här. Hur ser Javas ben ut egentligen? Kommer hon att starta nån mer gång? Kommer hon att bli smärtfri? Kommer hon att bli bra? På torsdag vet vi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *