Tråkig träning

Nu när Zoom inte får träna det vi brukar träna, dem roliga sakerna, så får vi helt enkelt blicka åt ett annat håll & där finner vi den mycket tråkiga koppelträningen. Med start igår kväll så tog jag tag i den träningen, för här finns MYCKET att förbättra! Igår var han nästan omöjlig, idag mycket bättre. Men vi får väl se hur det kommer att gå framöver, vi har ju mycket tid på oss så att säga. 😛

Imorrn har jag tänkt att åka till hundhallen & kolla på agilitytävlingen som är där. 🙂 Blir bra miljöträning för lillgrabben. Plus att jag själv tycker att det är skitskoj att kolla på agility! 😀 Speciellt largeklasserna, för där händer det grejer.

På måndag (om inte vädret är alltför hemskt) så tänkte jag dra ner till stan för en liten miljöträningspromenad med Zoomen. Förhoppningsvis så följer Carina & en av tjejligan med, dels blir det mycket roligare & dels så tror jag att Zoom skulle känna sig mer säker om han har ”en trygghet” med sig. Zoom blev ju väldigt skrämd på stan när han var jätteliten, så sen dess har han problem i vissa miljöer, bland annat i stan. Jag hoppas att han övervinner sin rädsla till slut, & kan gå genom alla miljöer med svansen på topp.

Ny sida på hemsidan

Efter lite bra tips & idéer från Carina så har jag nu fixat en ny sida här på min hemsida, nämligen ”Utställningsresultat”. Där kommer jag att lägga in alla resultat från officiella utställningar. På så sätt kan man lätt se hur det har gått, istället för att behöva söka i Hunddata.

Jag ser verkligen fram emot årets alla utställningar! Nu när freestylen hamnar längre bak & inte står i fokus, så finns det plats för utställningar. Jag brukar tänka att det inte är så himla roligt med utställningar, men när jag tänker så så försöker jag bara lura mig själv. För utställningar är roliga! Det är ju inte bara tiden i ringen, utan ett helt äventyr med resa, umgås med nära vänner, träffa andra lundehundsägare osv. Och det betyder mycket för mig. Men men, än dröjer det innan årets första utställning blir av, & fram tills dess så kör vi med rehab!

Först ska vi överleva helgen, & sen fortsätta med rehaben. På tisdag när vi ska tillbaka in på rehab på djursjukhuset så får jag förhoppningsvis lite svar på hur det går med allt, om det går åt rätt håll, eller om det är dags att dra i handbromsen ordentligt! Men nu, just nu, så ska jag & Zoom ta oss en 10 minuters promenad med benviktsmanshetterna.

Första rehab-besöket

Idag har vi varit på djursjukhuset på rehab! Zoom var högst skeptisk till en del av dem sakerna vi gjorde, som typ laser, mätning av muskler & benviktsmanshetter. Och när han hade överlevt det så blev det ett dopp i poolen.

Så ja, hade Zoom haft egen telefon så hade han garanterat ringt efter hjälp! Det vi gjorde var i hans tycke inte alls okej.

Fram till på tisdag så ska han gå 2-3 stycken 10 minuters promenader/dag, varav 2 av dem med benviktsmanshetterna på bakbenen. Sen ska jag massera 2 ggr/dag, passivt böja & sträcka 2 ggr/dag, samt köra cavaletti (5-10 cm).

På tisdag förmiddag ska vi dit igen.

Rehab-fysioterapeuten trodde att det kommer att ta lång tid innan han får tillbaka full rörlighet i hasen – om han nån gång får det! 🙁 Så det är bara att kämpa på & göra det man ska varje dag, & hoppas på det bästa.

Med andra ord så har jag skjutit bort freestyledebuten ännu mer. Tidigast 6 Juni blir vår debut av. Så att han hinner bli helt bra & komma igång ordentligt med träningen, för vi måste ju se till att ha en bra chans på tävlingen. 😉

Det blir bättre

Större delen av dagen idag har varit kanonbra. Jag har umgåtts med Carina & vi smider lite planer inför den närmsta framtiden. 🙂 Med andra ord, jag borde må bra.

Men dem senaste timmarna har varit riktigt jobbiga, & är det än. Jag försöker motarbeta all ångest som rusar genom kroppen, men den är svår att hejda. I huvudet slåss det positiva mot det negativa, i hopp om att vinna. Men fighten är tuff. Jag bara gör allt jag kan för att rida ut den här stormen, för JA, jag VET att detta går över, även om det inte känns så just nu. Det är en sak som jag har lärt mig genom åren, att allt förändras, hela tiden. Det jobbiga försvinner, det som är bra försvinner, all tveksamhet försvinner osv. Allt kommer & går, bara för att jag har några tuffa timmar nu så betyder det inte att jag ligger livlös på botten, inte längre, sånt är historia & ska aldrig mer bli framtid.

Imorrn väntar första rehab-besöket för Zoom. Jag har ingen aning om vad vi kommer att göra, så det känns väldigt spännande. Vi kommer förmodligen att få massa tips på saker som vi ska träna på, så jag går dit med öppet sinne. 😉 Det blir bra det här.

Känns fortfarande overkligt

Ja, jag kan inte fatta det, min Zoom är hel igen. <3 Jag är så himla glad, & det är han också. 😉 Efter alla våra motgångar i stormen så är vi nästan i hamn nu. Nu väntar ”bara” rehab & sånt, vilket vi börjar med redan på torsdag. Jag vet ännu inte vad han kommer att få göra, det blir liksom en överraskning. 😉 Haha, jag litar fullt ut på hon som ska hjälpa oss.

Idag har vi varit hemma hos Carina & tjejligan. Vi har smidigt lite planer om framtiden, samt gått en promenad med hela ligan – i koppel. Vi gick inte särskilt långt (eftersom Zoom inte får det), men man märkte på Zoomen att han verkligen ville framåt, till varje pris, & det känns bra. 🙂 Allt går åt rätt håll känns det som.

Just nu är jag tom på ord. Inga ord i världen kan beskriva hur glad jag är inombords, så nu ska jag bara njuta av den här känslan, jag & min fantastiska vän Zoom. <3

Mitt första möte med Zoom. <3

Yes, yes, YES!!

I morse åkte jag & Zoomen till Strömsholm för att göra en ny CT-röntgen på hans has i höger bakben. Först blev han undersökt av ”vår” veterinär där & han är ju så kär i Zoom så det är galet. 😛 Haha, han tog alla tillfällen han kunde för att klappa & pilla på honom. Flera gånger sa han ”han är perfekt i hullet nu, & riktigt, riktigt fin”. Han t.o.m. klappade om Zoomen ordentligt, uppe på bordet, när han hade undersökt honom, vilket gjorde att Zoom kände sig helt trygg där! 😀 Ni som känner honom vet ju att han kan vara osäker där, men inte idag, utan veterinären fick klämma, känna, böja, sträcka & inspektera bäst han ville, & Zoom stod där helt lugnt. <3

Efter CT:n så väntade jag på svar på den & till slut kom vår veterinär & hämtade oss. Zoomen var fortfarande drogad, så jag böjde mig ner för att lyfta honom, men veterinären var snabbare & sa bara ”jag tar honom”. Inga problem för mig. När vi sedan skulle kolla på bilderna så ville Zoom gå därifrån, men veterinären erbjöd sig direkt att ha koll på honom så att jag kunde studera bilderna tillsammans med en annan veterinär, som är specialist på att läsa av röntgenbilder. Och efter det fick vi åka hem (jag ska nog vara glad över att jag fick med mig hunden hem, haha), UTAN att ha fått några svar på hur hans framtid kommer att se ut. Veterinären skulle ringa mig senare idag eller imorrn & berätta vad hela teamet tycker.

Och nu har han ringt! Frakturen är så gott som läkt (vad dem kunde se) & eftersom han redan är så mycket bättre så såg de ingen anledning till att inte börja sätta igång honom!! 😀 Vi ska ta det lugnt, börja med korta promenader i koppel & sakta, sakta öka belastningen. Såren han har på baktassen kommer att läka snart trodde de, men Zoom får INTE slicka på den, för då tar det bara längre tid. Nån som har lust att berätta det för honom, för han lyssnar inte på mig. 😛 Haha, nej, skämt åsido, han får med andra ord sova med tratten på ett tag till. Annars så behöver han inget skydd alls runt benet. 😀 Och anledningen till att han sitter & ligger lite konstigt är för att han har en lymfknut(?) i det benet som en reaktion på att han har haft ont. Den kommer att försvinna av sig självt. Skulle han bli minsta lilla sämre så skulle jag höra av mig till Strömsholm igen.

Jag är så lättad, så jäkla glad. ÄNTLIGEN går nånting åt rätt håll! Men jag måste vara försiktig, så att inte skadan går upp igen & vi tvingas att börja om från början. Detta innebär att jag väljer att vänta med freestylen till TIDIGAST 21 April, beroende på hur det går. Men just nu spelar det ingen roll, för bara det beskedet att han är så mycket bättre & att läkningen har gått så bra gör mig glad. Det får ta tid om det vill, bara han blir bra & det kommer han att bli!! 😀

Måste bara skriva av mig lite om en sak som hände på väg till Strömsholm. När jag nästan var framme vid djursjukhuset så är det en sträcka med 50, på ena sidan är det hästhagar & på den andra en cykelväg. Jag kom där, precis som vanligt & jag noterade att det gick en kvinna på 2 stycken shelties bredvid vägen. Sen, när jag var nästan jämsides med dem så kastade ena hunden sig ut mitt framför bilen! Så jag vill tvärbromsa & kasta mig åt sidan, annars hade krocken varit ett faktum. Hunden klarade sig nätt & jämt. Och jag hade minst sagt hjärtat i halsgropen! Jag har ingen aning om varför hunden plötsligt kastade sig ut i vägen, men kvinnan hade jag ingen chans att förhindra det eftersom hon gick där med flexikoppel! Jag är inte helt emot flexikoppel, men att gå bredvid en bilväg & inte ens tänka tanken att det kan bli farligt, det lär jag ju inte göra själv. Var fasen helt skakis när jag kom fram, shit, snacka om obehagligt! Så ett tips, använd vanligt koppel när ni går bredvid bilvägar & andra ställen där det kan bli farligt väldigt snabbt. Den här hunden klarade sig som sagt, den här gången, hoppas att dens ägare lärde sig nånting.

Saknar henne

Ja, saknaden efter Nika är emellanåt väldigt stor. Jag får bilder & små filmer på henne från hennes nya ägare & jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar henne när jag ser dem! 🙁 Tänk att hon var MIN. Men trots smärtan så ångrar jag inte att jag sålde henne, & hon har det ju superbra i sitt nya hem, så allt slutade bra, även om hjärtat inte alltid håller med.

När jag inte tänker på Nika så tänker jag på Zoom & vår framtid tillsammans. Imorrn är det ju ÄNTLIGEN måndag & jag kommer att få svar på exakt hur läget är med Zoom & vad som väntar oss. Jag kommer att veta hur vi ska gå vidare & hur lång tid det kan tänkas ta innan han är helt återställd. Så håll tummarna nu alla ni som läser det här, för vi hoppas på ett mycket positivt besked! <3

Jag hoppades nog för mycket

Dem senaste dagarna har jag varit astaggad på att tävla freestyle & verkligen gått in i ”tävlingsmood”. Jag har hoppats på att Zoomen ska vara såpass bra att vi kan debutera freestyle redan nu under våren. Och tro mig när jag verkligen säger HOPPATS! Men som alla gånger som jag hoppas på nånting så blir det sällan så. 🙁 Och jag tror tyvärr inte att den här gången är något undantag. Och här ser ni varför:

Höger bakben (som är skadat) vinklar han ut både när han sitter & när han ligger ner. Han vill verkligen inte böja maximalt på hasen. 🙁 Eller han kanske inte ens kan? Jag vet inte varför han inte gör det, om det är att han fortfarande har ont? Eller har det växt fel inuti leden? Fått mycket brosk? Ja, jag skulle kunna sitta här & spekulera hela helgen, & det är nog ungefär vad jag gör…

Så mina förhoppningar om freestyletävlingar kan jag nog glömma ett tag. 🙁 Visst, jag KANSKE har fel nu, men det räcker att jag tittar på bilderna ovan så blir jag nästan helt säker på att tävlingarna får vänta.

Igår fyllde mina valpar 2 år!

Haha, minnet är fan bra kort alltså. 😛 Igår innan jag uppdaterade bloggen så tänkte jag att jag måste ju skriva lite om valparnas födelsedag, men det hann jag ju glömma. När jag sen hade publicerat inlägget så kom jag på att jag hade glömt det. 😛 Haha, så vi gör ett nytt försök idag. 😉

Sessan, Lix & Hippo

Fancy-kullen är min första, & hittills enda kull som jag har fött upp själv. Den drömmen var stor & slog in, & jag ångrar inte för en sekund att jag såg till att den blev verklighet. Och nu är de redan 2 år!!

På bilden ovan ser ni Lix, den lilla tiken som skulle ha stannat hos mig. Jag valde henne tidigt & såg verkligen fram emot att få ha henne så nära mig det bara gick. Men livet blir inte alltid som man vill eller ens tror att det ska bli. 🙁

Jag lärde sig mycket när jag tog valpkullen, både bra saker & mindre bra saker. Inte bara om hundar & framför allt valpar, utan även om mig själv. Det tog hårt på mig att vara så engagerad i valparna, för det var jag verkligen. Kunde i princip bara slappna av när dem sov, så ni kan ju tänka er hur slut jag blev. Så när Sessan åkte till Åland, & Hippo stannade kvar hos Carina, så flyttade jag, Dee & Lix hem till oss. Allt gick så bra & jag var så lycklig, MEN det sket sig. Jag hade Lix i ungefär ett dygn, sen var jag tvungen att vila upp mig ordentligt & så hände lite saker som jag inte vill gå in på. Det hela slutade iaf med att Lix fick stanna hos Carina & gänget. Ibland när jag ser henne så ”drömmer jag mig bort” om hur mitt liv kunde ha sett ut om hon var min, men det betyder inte att jag ångrar mitt beslut om att låta henne få en ny ägare. Hon har det superbra där, har blivit ”husses hund” i familjen, & hon & syrran Hippo är extremt tajta. Mamma Rally håller sig gärna i bakgrunden. 😛 Och så får vi inte glömma ”moster Clara”, som sedan de var små valpar tog hand om dem när Rally ville ha paus. Tänk, alla hundar vill nog ha en ”moster Clara”.

Nu den senaste tiden så har jag velat fram & tillbaka hur jag skulle göra med en till valpkull. Hjärtat har alltid sagt JA, men hjärnan har varit bestämt med ett NEJ. Jag har diskuterat & vänt på saken miljoner gånger, & till slut kommit fram till att nej, jag ska inte ta någon mer kull på Rally. Och nu när hon fyller 5 år i Mars så övergår hon i Carinas ägo, så det här var liksom ”sista chansen”. Men jag måste tänka långsiktigt, måste vara ärlig mot mig själv & göra det som jag tror är bäst, inte vad som är roligast. Jag skulle så gärna vilja sälja lundevalpar till alla som har skrivit till mig i hopp om att få en valp, men det är omöjligt & just nu låter jag andra uppfödare sköta det. Och numera har jag ju bara Zoom, & han kan inte få några valpar eftersom han är hane. 😛 Men förhoppningsvis så kan han bli pappa framöver, när allt är läkt, medicinerna bortplockade & lite hälsotester är gjorda. 🙂

Drömmer mig bort

Här hemma står livet just nu stilla, tiden har väl aldrig nånsin gått så sakta som den gör nu?! 🙁 Kan det inte bara bli måndag så att jag får lite svar om framtiden? Jag kommer att göra precis som veterinären på Strömsholm råder mig till, inte en gnutta mer eller mindre.

Kan inte låta bli att sakna & längta till tävlingar. Jag har sorterat en hel del bland utställningarna eftersom dem tyvärr är väldigt dyra. 🙁 Så vi får se hur många det blir i slutändan.

Andra tävlingar jag kollar på är såklart freestyletävlingar! I förrgår var jag läskigt nära en utställningsnörd, jämfört med den freestylenörden jag brukar vara! 😛 Men nu är jag på rätt spår igen. 😉

Så, jag kommer som sagt att göra precis som veterinären säger, skulle han säga att det är fritt fram med allt så kommer jag att köra några freestyletävlingar & utställningar. Skulle han säga att Zoom behöver ta det lugnt ett par månader till så gör vi det. Jag ser ju Zoom dagligen & han blir allt bättre, stundtals glömmer man t.o.m. bort att han är (eller har varit) skadad. Men veterinären kan ju bedöma det där bättre än vad jag kan, så han kommer att ha sista ordet.

Allt jag kan göra nu är att vänta tills på måndag, stå ut med allt det tråkiga, & även drömma mig bort till ett roligt liv utan skador!